Leaving on a jet plane, don't know when I get back again

Titeln ar val inte helt sann, men det var den bast passande lattiteln jag kunde komma pa sa har i farten. Sitter just nu hemma hos The Bohemian, a k a Dan Kasnick i fororten Lombard och tar det lungan. Klockan ar ett, flyget lyfter om tre och en halv timme och vi drar ivag till flygplatsen om ungefar en fotbollshalvek, utan overtid.  For ovrigt ar amerikanska fororter i juletid precis sa juldekorerade som  ni tror att de ar, med andra ord, helt javla galna.

Det har blir sista inlagget fran amerika pa en knapp manad, for se om jag orkar halla bloggen uppe pa hemmaplan. Om nagon forutom morsan mot all formodan skulle vilja halsa mig valkommen;jag flyger in fran Bryssel till Bromma flygplats och landar klockan 11.10 pa mandag.

Till sist; jag vill tacka alla trogna och otrogna lasare for den har terminen, och kommer komma tillbaka med nya knivskarpa observationer efter en manad i julmatens rike. 

Till allra sist, alla som vill bjuda mig pa en ol dar hemma ar alldeles otroligt valkomna att gora sa. 

Fortsatt skina alla galna diamanter, sa ses vi pa manens skuggsida. 

Yours truly/ The Gusman

Godnatt-halsning

Sitter just nu i mitt andra hem hemma hos Nathan och Dan. Klockan ar 4.18 och vi haller pa och stada upp i deras svinstia eftersom imorgon bitti kommer ett tiotal gaster hit och det ska bjudas pa pannkakor, svensk stil. Det ar anledningen till att jag sover over har ikvall, for om jag skulle pallra mig tillbaka till mitt dorm skulle jag aldrig orka ta mig upp i morgon och masa mig over hit for en gratis frukost i trevligt sallskap. 

Vi har precis kommit tillbaka fran The Kingston Mines, och denna kvall var minst lika bra som forra gangen. Ikvall spelade Doug and The Gang och Les Geplex, eller nagot i den stilen. Gillade Doug and The Gang bast, mest for att Doug var en fotokopia av Cornelis Vreeswijk, fast svart. Han var ocksa aningens battre pa gitarr. Jag tanker inte vara langrandig, Dan stod for den basta summeringen av kvallen: "You know that you are alive when you are drinking a beer and listen to awesome blues music 2.30 a Monday night".

Vi lamnade gruvan runt 3.30, kakade en burrito pa mexikanstallet bredvid och tog sedan en taxi hem till Norra Parken. For ovrigt var den taxiresan den trevligaste jag nagonsin gjort, chaufforen var en riktigt hyvens prick. 

God natt, och sov gott. Ses om en knapp vecka...

Evigt mörker

Har ni någon gång gått och lagt er och sovit bort dagens alla ljusa timmar? Jag har gjort under otaliga gånger, mestadels på grund av de senaste jullovens sena fester och TV-spelsturneringar. Denna helg gjorde jag det för första gången på amerikansk mark. I lördags gick jag, Nathan, Dan, deras kompis Lianne och svenska Sarah ut. Kvällens första stopp var en restaurang kallad Art Café där vi samlade vuxenpoäng genom att äta delikatesspizza och dricka rödvin. Efter det bar det av downtown till Columbia University där en av Naths kompisar anordnade en så kallad 'vine social', där kvällen fortsatte i rödvinets tema. Måste erkänna att det inte smakade fullt så vedervärdigt som brukade tycka, dock föredrar jag fortfarande en ljummen folkis framför ett glas vin. De två musketörerna Gus och Nath. Tror jag ska klippa mig när jag kommer hem.


Den tredje musketören Dan ihopklämd mellan de fagra damerna Lianne och Lauren. Lauren följde inte med downtown.

Jag tror jag har hittat världshisoriens pottigaste pottfrilla efter The Beatles. Den sitter på Rileys huvud.

Efter några timmars sällskapande bar det av tillbaka till North Park och Naths och Dans lägenhet. Promenaden dit var ett äventyr i sig eftersom staden Chicago har en del att lära av Sverige när det kommer till underhåll av trottoarer. Hela vägen från the vine social till tågstationen var trottoarerna täckta med blankis, och ännu värre var det att gå från vår slutstation till North Park. Tur att man likt räven är kry och rask och klarade sig från slå ihjäl sig.



Hemma hos Dan och Nath kopplade vi in Dans iPod och spelade allt från Beatles Twist and Shout till Micheal Jacksons Thriller. Dansgolvskungen Ike anslöt till vårt glada sällskap och festen fortsatte långt in på småtimmarna. Jag är verkligen inte bra på att dansa, och undviker det så ofta jag. Dessutom tål jag inte nattklubbar som spelar värdelös hiphop och ingenting är osexigare än tjejer som förnedrar sig genom att dansa och bete sig precis som de ho's som artister som Souja Boy, Jay-Z och 50-cent sjunger om. Fast när musiken är den rätta måste även jag skaka mina lurviga.



Till slut hade de flesta hade gått hem till sitt, men jag, Nath, Ike, Dan och Naths till-och-från-flickvän Eleanor satt kvar och spelade lugna favoritlåtar. Bland guldkornen kan nämnas Imagine, Tears in Heaven, Love Reign O´er Me, More Than a Feeling och Don't Think Twice, it's Alright. Jag var kvar i någon timme innan det till slut var dags att gå och lägga sig vid 6-hugget. Vaknade klockan 16.45 förvirrad eftersom det var mörkt ute. Trodde först att jag bara sovit en timme, men efter en titt på klockan förstod jag att jag hade lyckats med konststycket att sova bort hela dagen. Därför har jag i skrivande stund inte sett dagsljus på ungefär 36 timmar, och tro mig, det är en mycket märklig känsla. Börjar förstå hur det är att leva uppe i Luleå om vintrarna.



Må kärleken regera över er alla...



Dagens observation: Under förra sommarens Sports Camp kom det till min kännedom att Kim Lönn skickar mer än 800 sms per månad, vilket jag och de övriga ledarna inte var sena att raljera över. Fast jag har nu mött Kims överman, eller rättae sagt, överkvinna. En tjej i min kurs Interpersonal Communication berättade att den senaste månaden hade hon skickat i runda slängar 9 000 sms! Det är 290 om dagen det! Skrämmande nog är hon inte värst; utan hon har en kompis sms skickar ungefär 20 000 sms per månad. Så Kim, jag tror du måste lägga dig i hårdträning om du ska vinna nästa VM i sms-ing.

För övrigt: Det är risk att detta inlägg blir det sista innan jag åker hem eftersom jag måste använda all tid den här veckan till att plugga till final exams. Dock, misströsta icke! Utav nyfikenhet kopierade jag alla inlägg jag har skrivit så här långt till Word. Det resulterade i ett 72 sidor och 18 329 ord långt dokument, detta inlägg inte inräknat. Så om ni råkar få abstinens har ni ju en hel del gamla inlägg ni kan läsa igen.

Kyliga dagar

Det är börjar bli riktigt kallt utomhus just nu, skulle gissa att det ligger på tio minusgrader regelbundet, vilket jag blev smärtsamt medveten om när jag idag tog mig downtown för att inhandla julklappar. Fast de som har bott här ett tag säger att jag inte har sett något än; januari är den värsta månaden och då kan det, med vindfaktorn, bli sibirisk kyla med temperaturer så låga som -40 grader Celsius. Enligt Nath är det då inte ens värt att gå till cafeterian och äta.



Som om det inte vore nog med att man fryser ända in i själen när man går ut, det är också kallt så in i satan i mitt rum just nu. På något sätt lyckades Steve mixtra med elementet och eftersom skruvgrejen är borta så kan vi inte skruva upp det igen. Det är inte vad man vill komma hem till efter en heldag på stan i The Windy City. Trots det känns det skönt att ha julshoppingen avklarad så att man kan fokusera på final exams nästa vecka.

Kom tillbaka till rummet lagom till att se stadens football-lag Chicago Bears förlora ikväll igen, denna gång mot Washington Redskins. Ni som läser notiserna i Sportbladet att Redskins-spelaren Sean Taylor avled förra veckan efter att ha blivit skjuten i sitt hem. The Bears kräftgång i NFL är en gåta. De spelade i Super Bowl förra säsongen, men i år har de med dagens match inräknad förlorat åtta och bara vunnit fem och kommer därför med största säkerhet missa slutspelet. Detta trots att de har i stort sett samma lag som förra året. Måste medge att jag börjar intressera mig för football och tycka att det är riktigt roligt titta på.

Ikväll och igår kväll var de första kvällarna på två veckor jag inte har behövt plugga till att biblioteket stänger vid midnatt. Riktigt skönt med en paus efter att ha skrivit två uppsatser på vardera tio och femton sidor. Tio-sidarn var för kursen Intro to comm och handlade om urban legends, den på femton handlade om tillit i relationer online för kursen Interpersonal communication.


Min lediga kväll igår spenderade jag i Carlson Gymnasium där North Parks basketlag spelade match mot Tri-State, och krossade dem planenligt. Trevligt att bara luta sig tillbaka och vara åskådare. Denna kväll spenderade jag, som sagt, med julshopping på Michigan Avenue.

Jag och Samantha, en riktigt trevlig tös från svenskbygden Minnesota. Dock är hon ganska trögstartad i tankeprocessen ibland.
Action-shot! De vita är NPU, de blåa således Tri-state.
Visserligen har även Nort Park cheerleaders, men de passar tyvärr inte in i cheerleader-stereotypen. Dessutom är de, milt sagt, riktigt usla.
Michigan Avenue vid Water Tower Place, med den karakteristiska John Hancock Building i bakgrunden.
Chicaos julgran framför Hancock. Den duger väl, men är långt ifrån Skogens-klass.


Den välkända entrén till Chicago Theater.

För övrigt har vi en kille, Logan, på andra våningen i vårt dorm som har en samling på några hundra brända filmer, både nya och gamla. Jag och Steve har fjäskat in oss hos honom så vi kan alltid låna en ny film varje kväll förutsatt att vi lämnar tillbaka den vi lånade innan. Det är alldeles förträffligt. På tal om det så ska jag precis starta Justin Timberlakes Alpha Dog och gå och lägga mig under täcket. Kan inte skriva mer eftersom mina fingrar börjar stelna av kylan i vårt rum.

God natt, och fortsätt skina ni galna diamanter.

Dagens observation: Varuhus i Sverige och USA är i stort sett likadana, förutom några mindre skillnader. Bakgrundsmusiken, nu i juletider olika lättsmälta versioner av klassika julsånger, är mer påtaglig, det spelas liknande musik i hissarna och butikerna förpestar luften genom att spreja ut stark parfym. I en del butiker är det så illa, till exempel Abercrombie & Fitch, att astmatiker omöjligen kan gå in.

Sunday bloody Sunday

Idag är det första advent och jag skulle kunna ge mycket, kanske inte min högra hand, men mycket väl den vänstra, för lite glögg och lussebullar. Hur är julkalendern förresten?

På tal om att offra kroppsdelar för något vi vill ha; jag, Nathan och Dan hade kom in på det ämnet igår när vi pratade om vilken historisk konsert vi allra helst hade velat vara med på. Jag sade The Who-spelningen när Pete Townshend slog sönder sin gitarr första gången, alternativt Springsteens genombrottsspelningar på Bottom Line i New York 1975, Nath valde någon klassisk Stones-konsert och jag tror att Dan helst hade velat se The Last Waltz, alltså The Bands avskedskonsert. Vi diskuterade om vi skulle amputera vår högra hand under narkos eller få en testikel avhuggen klarvakna för att få ha varit med på den valda konserten. Efter lång argumentation fram och tillbaka kom vi fram till att vi helst skulle ge vår högra hand. Dels för att alla som har fått en boll på pungen kan ana om hur fruktansvärt ont det måste göra att hugga av en kula, dels för att man kan träna upp vänstern att göra samma som högern. Dessutom kan man skaffa sig en massa coola attrapper, som krokar, knivar eller en Megaman-bazooka, att sätta där högerhanden en gång satt.

Igår föll den första snön över Chicago, som på beställning den första december. Tyvärr förvandlades snön till regn allt eftersom dagen gick och gatorna blev precis sådär livsfarliga som bara gator täckta med is och vatten kan vara.

Såg att Sverige hamnade i samma grupp som Spanien, Grekland och Ryssland i EM. Det känns mycket bra, inte för lätt och inte för svårt. Svårare kommer det bli i en eventuell kvartsfinal då vi troligtvis kommer ställas mot Frankrike, Italien eller Holland, för inte fan kan väl Rumänien ha en susning av en chans i den gruppen? Kommer bli en kul sommar i vilket fall som helst, men tyvärr så kommer jag troligtvis följa spektaklet på hemmaplan i år eftersom jag kommer troligtvis vara fattig som ÅFF när jag kommer hem efter vårtermninen i maj. Det jag kan hoppas på är att en VD-post blir ledig för vikariat under några veckor.

Måste kila vidare, ska skriva klart mitt arbete om urban legends. Det ska inte vara klart förrän på onsdag, men jag ska gå till Kingtson Mines på måndag och julshoppa på tisdag, så det skulle vara gött att få arbetet ur världen. Så, från mig ensam, till er alla, en riktigt god första advent!


Dagens observation: Konkurrensen på sub-sandwich marknaden börjar hårdna här i kvarteret. Efter att Jimmy John's öppnade en butik i veckan så finns det tre att välja mellan, alla på samma gata. Den som vill ha billigt och mycket går till Subway, finsmakaren går till Jimmy John's och den som vill stödja lokala små verksamheter går till Angie's Famous Subs. Tyvärr kommer nog Angie's gå förlorande ur striden.

Att göra eller icke göra väl

Välgörenhet är populärt på campus just nu. Tydligen är denna veckan den internationella AIDS-veckan och vi studenter uppmuntras av någon organisation att köpa röda clownnäsor för en amerikansk daler, och på så sätt visa vårt stöd för AIDS-offren. Imorgon är dagen det är tänkt att alla ska gå omkring och se ut som Rudolf hela dagen för att visa sympati. Det återstår och se att hur det fungerar, men det verkar som hela idén kommer att baktända, på grund av att collegestudenter inte gillar att gå omkring och se ut som Rudolf. Jag och många av mina kompisar har avstått att köpa bara för att idén är så urbota dum, trots att den är för en bra sak. Sälj ett armband, en blomma, en pin eller vad som helst. Allt förutom en förbenad clownäsa. Givetvis kommer jag kommer skänka en dollar eller tio, men imorgon kommer folk tro att jag är ett svin som inte bryr sig om AIDS-offren eftersom jag inte har en röd näsa i ansiktet. För kan någon förklara för mig hur ett campus fullt med clowner på andra sidan Atlanten ska hjälpa ett AIDS-sjukt barn i Sydafrika att få bromsmedicin?

Jag gillar inte personer som öppet proklamerar hur mycket gott de gör i världen eller skryter om hur mycket pengar de skänker till den ena eller andra hjälporganisationen. För många människor skänker pengar för sin egen skull, för att själva må bra och framstå som en bättre människa i andras ögon. All välgörenhet borde ske anonymt, egenvärdet i att hjälpa andra borde vara mer än tillräckligt. Visserligen är det självklart bättre att folk skänker öppet än inte alls, men min poäng är att det inte borde behövas idiotiska jippon där man köper idiotiska grejer som clownnäsor för att folk att avvara en krona eller två. Varför måste man köpa skräp, räcker det inte med att bara ge?

På tal om välgörenhet; vi i fotbollslaget har samlat in pengar, 20 dollar var, för att köpa julklappar till hemlösa barn i Chicago. Jag tycker det är en jättebra och beundransvärd idé som jag mer än gärna stödjer. Fast jag hoppas innerligt att folk i laget inte gör det av genuin vilja att hjälpa, och inte för att få North Parks fotbollslag att framstå i bättre dager.

För övrigt: just nu skriver jag ett arbete om moderna myter, så kallade urban legends, och snubblade över en alldeles underbar sid, www.snopes.com. Skaparen heter Barbara Mikkelson och hon har ägnat över ett decennium åt att samla tusentals myter från den moderna världen. jag rekommenderar alla att kolla in den, jag har redan spenderat många vakna timmar där.

Det var allt för den här gången. Fortsätt skina alla galna diamanter...

Tack som fan liksom, men dem svälter ju!

Då var det dags att summera förra veckans fem dagar långa Thanksgiving-lov. Det är väl bäst att börja med att förklara vad Thanksgiving är och varför det firas.

Thanksgiving Day är en nationell högtidsdag som alltid infaller den fjärde torsdagen i november. Alla skolor har lov i fyra till fem dagar, samt de flesta arbetsplatser. Tanken är, som det låter, att vara tacksam för Gud och sin familj, och man försöker samla hela familjen för att umgås, äta mat och som sagt, vara tacksam. Högtiden firades första gången 1621 då de första pilgrimmerna från England efter deras första skörd festade till det med de lokala indianera uppe i Massachusetts, och 386 år senare var det dags för mig att festa till det. Däremot inte med indianer, utan med en ryss, en amerikan och fyra generationer av den amerikanens familj.


Klockan tio på onsdag förmiddag hämtade Steves moster Susan upp mig, Steve och Pete The Russian från skolan. Siktet var inställt på Indianapolis i delstaten Indiana, tre-fyra timmars bilresa från Chicago, och ni som kan er grekiska kan lägga ihop ett och ett och lista ut hur Indianapolis har fått sitt namn. Det hade regnat likt Roskilde-07 de senaste dagarna, så även under bilresan, och därför var sikten ut inget vidare. Det gjorde i och för sig inte något, eftersom det det finns ändå inte så mycket att titta på bredvid vägarna i Illinois och Indiana, mestadels vidsträckta åkrar som påminner om gamla Östergyllen. Således fördrev jag tiden med att, till tonerna Supertramp, sova bort tiden.

Huset vi skulle till på torsdagen låg en bit utanför centrala Indianapolis, närmare bestämt förorten Carmen, och hotellet vi skulle bo på likaså. Steves farmor och farfar var de som betalade för hotellrummen och hade redan checkat in när vi kom dit. Jag, Steve, Pete och hans moster följde deras exempel, hittade vårt rum och gick sedan ner och slängde oss i hotellets jacuzzi, som för övrigt verkade innehålla mer klor än vatten. Jag passade också på att kolla resultatet mellan Sverige och Lettland, samt se, till Petes stora glädje att Rysslad tog sig till EM på Englands bekostnad. Vi firade med att svepa några kalla på rummet och efter det var det dags att ge sig av till en bowlinghall några kvarter bort.

Bowlinghallen, kommer tyvärr inte ihåg dess namn, var helt enkelt gigantisk med sina 80 banor. Att bowla dagen innan Thanksgiving är en familjetradition och stora delar av Steves släktingar var redan där. Har tyärr inte ork eller minne att rabbla upp dem alla, men jag kommer i alla fall ihåg Steves morbor Bill och hans familj som hade flugit upp från Arizona, mest tack vare att Bill var väldigt generös och bjöd laget runt på öl och pizza. Bowling, Bud Lite i jättemuggar och peperoni-pizza - den ultimata amerikanska upplevelsen.

Graciös synkroniserad bowling signerad mig själv och kusin Justin.

Efter bowlingen bar det tillbaks till hotellet där vi satt uppe till fyra-hugget med Steves föräldrar och Uncle Bill och pratade om allt från svenska skolsystemet och rysk politik till fotboll och musik till fyra-hugget på morgonen. Mycket angenämt kan tilläggas.

Torsdag morgon var inte så tung som den borde varit och efter en stadig frukost bar det av till Uncle Mike och Aunt-jag-kommer-inte-ihåg-hennes-namn's hus. De bodde i ett mycket exklusivt och flott villaområde och själva huset kunde liknas vid ett mindre slott. Vid ankomst stod mingel nere i den inredda källaren på agendan, och jag blev introducerad till fyra generationer av släktingar på Steves mammas sida, men tyärr kommer jag inte ihåg hälften av namnen. Totalt var det runt 40 stycken, och då var långt ifrån hela släkten samlad. Det bjöds på ost, kex och tilltugg, samt öl och vin, och på den löjligt stora TV:n rullade diverse football-matcher och i lekrummet sprang en flock med ungar omkring, och allt var väldans trevligt.

Efter några timmars mingel var det till slut dags att äta, vilken föranleddes med att alla barn under 15 ställde upp på ett led och läste högt vad deras föräldrar tyckte de skulle vara tacksamma för. Bland det tackade fanns Gud, Jesus, familjen, maten, syskon, föräldrar och farföräldrar. Urgulligt och klichéartat, och videokamerorna var självklart framme. Efter den lilla ceremonin var det dags att hugga in på menyn som bestod av bland annat potatismos, sås, tranbärssås, sallader, paté, pajer och, självklart, den obligatoriska kalkonen. Tro mig, kalkon på ett amerikanskt Thanksgiving-bord är viktigare än skinkan på ett svenskt julbord. Allt smakade i vilket fall som helst smakade utsökt. Efter maten var de dags att umgås igen, med sällskapsspel och football-matcher till hjälp. Mycket mer än så finns det väl inte att säga. Det påminner helt enkelt om hederligt svenskt julfirande där man, som sagt, bara umgås och har trevligt som en familj till långt in på småtimmarna.

Vi spenderade en natt till på hotellet och på fredag morgon åkte vi alla till Steves hemstad Danville, Illinois. Staden i säg är väl inte så mycket att hurra för, den har cirka 40 000 invånare och föreställningen av den typiska amerikanska landsorthålan som ofta porträtteras i filmer stämmer in väldigt bra på Danville.

Steve Hoschs familjs hus var inte fullt lika stort och flott som Uncle Mikes minislott, men det var mycket hemtrevligt och hade en hel del charmigheter: bland andra en bar i källaren med tillhörande flipperspel som ryssen på bilder poserar lite misslyckat framför. Efter att ha lassat av våra grejer i huset Hosch bar det av till den återförenande fotbollsmatch som gamla elever på Danville Highschool spelar varje år vid Thanksgiving. Det var kul att träffa Steves polare, och trots att det var kallt som en vargavinter bjöds det på god fotbollsunderhållning. Eller kanske inte riktigt. Pete bjöd i alla fall på sig själv när han agerade domare.
Steves bror Andy klipper till i steget.

Efter matchen lagade Steves mamma Debbie middag, mycket god stek och potatis, dock inte godare än mamma Skogens eller pappa Bålds diton. På kvällen var det barrunda som gällde. Första stopp var en kareokebar med medelåldern 82, så den yngre generationen drog vidare till en annan. Värt att notera var att barpriserna var mer än hälften av de i Chicago, vilket inte alltid är en fördel. Det kanske räcker med att säga att jag fick betala för det på lördagmorgonen.

Lördag kväll, fest igen. Denna gång i en verkstadslokal ute på vischan där det hade dukats upp för Thanksgiving-bord igen, fast av förståeliga skäl inte lika deliakt som det i Indianapolis. Denna fest är en tradition de har varje år där de samlar alla Danvilles återvändare, och det var väldigt kul att få vara med. Dock var jag lite schleten efter de senaste dagarnas ätande och drickande, men trots det avrundades kvällen med några omgångar biljard på samma bar som kvällen innan.
Vy ovanifrån. Hittar ni mig?

Steves päron Chris och Debbie. Den förra har appropå ingenting en ypperlig skivsamling.

Efter lördagens festligheter var det slut på det roliga. På söndagen skjutsade Chris och Debbie oss tillbaka till North Park och vardagen, tillbaka till läxläsning och kafeterians tråkiga skolmat. Avslutningsvis ska kan jag säga att jag hade otroligt roligt under de här dagarna, och jag kommer alltid minnas dem. Trots det var det en bitterljuv upplevelse eftersom jag smärtsamt påmindes om vad jag saknar mest hemifrån: familj, släkt och vänner. Som jag sade i ett tidigare inlägg; trots att man skaffar nya vänner kan de gamla inte ersättas och det finns ingen plats som hemma. Förra natten drömde jag till och med att jag var hemma och spelade LM med Hjulsbro. Fast det är bara tre veckor kvar nu och det är, för att använda en gammal sportklyscha, bara att bita ihop. Må Kraften vara med mig...

Dagens observation: Idag blev en modell med efternamnet Sliwinski dömd till åtta års fängelse för 'reckless homicide', som närmast kan översättas till dumdristigt dråp. Sliwinski försökte ta livet av sig här i Chicago genom att ramma sin bil in i en annan, fast det gick inte riktigt som hon tänkt sig. Hon överlevde kraschen, men i hennes ställe dog de tre män som satt i den andra bilen. Nu får hon alltså skaka galler och kommer ut lagom till Chicagos eventuella OS-arrangemang 2016. Det kan man kalla ödets ironi.

Han är tillbaka

Kom tillbaka till North Park för några timmar sedan och har hunnit med att plugga, kolla på The Who's rock-opera Tommy och käkat Taco Bell. Jag har haft fyra underbara dagar borta från skolan och upplever just nu ett släng av apati. Lovar att skriva om min första Thanksgiving imorgon, nu måste jag sova eftersom jag har träning 6.45 imorgon bitti. FAAAAN, jag orkar inte med den skiten. Är verkligen reda att åka hem nu och kan inte vänta på att få de här tre sista veckorna överstökade.

Insomniac

Mina sömnvanor är ur balans, lika rubbade som Arkimedes cirklar blev av den romerska soldaten. Tidigare har jag sovit som ett barn trots min obekväma säng och fått de rekommenderade åtta timmarna per dygn. Kanske inte riktigt åtta, men minst sex timmar, vilket är allt jag behöver eftersom jag är ett utmärkt exemplar av arten homo sapiens.

Min perfekta sömnrytm kom av sig när Coach införde träningar 6.45 varje måndag, onsdag och fredag morgon. Nu tänker jag beskriva min dag måndagen den 19 november för att exemplifiera min misär:

Tog en lång sovmorgon igår och sov säkert tio timmar totalt, och eftersom jag inte gjorde något ansträngande under hela söndagen var jag inte trött på söndag kväll när jag skulle vara det. Det resulterade i att jag halvsomnade runt klockan tre på natten och det kändes när jag vaknade klockan 6.15 att jag fått två sekunders sömn. Efter att tvingat sig upp innan solen bar det av till träning, eller rättare sagt matchspel. Utan uppvärmning slängdes jag in i första matchen, fortfarande inte vaken, och klart som fan mitt lag förlorade till också.

Frukost åts klockan 7.55 och därefter snabbt tillbaka till rummet för dusch och en tupplur klockan 8.30. Vaknade igen klockan 9.00, lektion 9.15 till 10.15 och därefter tillbaka till rummet igen för en ny tupplur. Upp klockan 12, planen var att käka lunch innan Public Speaking-lektionen klockan 13.00, en plan jag misslyckades med fatalt med eftersom snooze-knappen ibland lockar värre än sireners sång.

Till lektionen 14.15, Interpersonal Communication, var jag dock tvungen att pallra mig upp eftersom jag hade ett 18-sidors-arbete (STOLT!) som skulle lämnas in. Efter den lektionen var det träning igen klockan 16.00 till 18.00 (tyngdlyftning och snabba-fötter-övningar), efter det middag och därefter tvättdags.

Nu är klockan 22.07, tvätten är i tumlaren och jag är hur trött som helst på grund av mitt oregelbundna sömnschema. Problemet är att jag inte kan gå och lägga mig än eftersom imorgon har jag inte lektion förrän 14.30. Lägger jag mig nu kommer jag sova minst tolv timmar, vilket kommer leda till att jag har svårt att somna imorgon kväll, vilket i sin tur kommer leda till att dagens scenario upprepas på onsdag. Till råga på allt är jag hungrig igen...

Onsdag är förresten en dag jag längtar till för då bär det av till Indianapolis och Thanksgiving-firande med Steve och hans släkt. Ska bli otroligt skönt att ta en paus och bara äta mat och dricka bärs i några dagar. Av den anledningen kan det bli lite tunt på bloggen för några dagar föröver, men jag lovar att återkomma med en rapport där jag förklarar vad Thanskgiving verkligen innebär. Eftersom jag antar att inte många svenskar har för vana fira det.

God natt till er som kan sova...

Slakten i Madrid

Skrev och postade det här inlägget igår, men klantade till det så det låg under augusti-fliken och därför osynligt för alla utom den mest observanta bloggläsaren. Nu är det i alla fall på rätt plats, håll till godo.

Matchen Spanien-Sverige visades här i USA på GolTV, som vad jag gissar är en mexikansk TV-kanal, trots att kommentatorerna pratar engelska med bred brittisk dialekt. Efter att hela veckan har letat efter någon med kanalen fick jag på fredagen äntligen napp. Jordan, en av killarna i laget, hade den kanalen hemma hos sig och därför klämde ett tiotal svenskar, fem amerikaner och diverse andra nationaliteter in sig i hans trånga vardagsrum klockan 15.00 lokal till.
Tyvärr var det jaktsäsong i Madrid och svenska fotbollsspelare var högvilt. Vi (jag är alltid "vi" med svenska fotbollslandslaget) sprang runt som drogade tjurar bara för att om och om igen bli lurade av de spanska matadorerna. Vi blev förnedrade som katalaner under Franco. Jag kan fortsätta med fåniga metaforer hela dagen, så för att prata klarspråk: vi blev krossade!
Segern var som sagt rättvis och vi hade ingen chans att vinna, trots det svider det extra mycket eftersom att vi kunde göra något åt alla tre målen. Vid första hörnmålet var markeringen pinsamt, vid andra tittar alla fyra svenskar i närheten på bollen iställer för den ENDA omarkerade Iniesta (Linderoth hade varit där) och vid tredje, tillika andra hörnmålet, var markering igen något som ingen trodde på som effektiv försvarsmetod. Ännu värre var det att titta på eländet i samma rum som en massa dryga amerikaner som inte kan något om fotboll, och helt ärligt tror att USA är bättre än Sverige i fotboll. Extra salt i såren var att danskjävlarna inte klarade att hålla tätt mot Nordirland.

Det kanske inte hade gjort någon skillnad, men Lagerbäck visade ännu en gång prov på konstig laguttagning. Isaksson framför Shabaan är i nuläget idioti, speciellt eftersom just Shabaan spikade igen mot spanjorerna senast på Råsunda. Förstår heller inte Rosenberg framför Allbäck. En sån här match är perfekt för en effektiv målskytt som Allbäck. I läget där Rosenberg kladdade på bollen skulle Allbäck inte tvekat att dunka dit den. Sedan frågan om Källström eller Svensson orkar jag inte ens prata om.

Mycker mer än så finns inte att säga om matchen, det är bara att komma igen och låta Lettland betala för den här förnedringen.

Dagen D

Igår var det Dagen D. D som i dreads. Dagen D då Dreads upphörde att vara Dreads. Dagen då Steve Hosch bestämde sig för att växa upp, klippa sig och skaffa sig ett jobb.

Steve har varit bipolär angående sina dreads hela termninen. Ena dagen har han inte velat något annat än att bli av med dem, för att nästa dag tycka att de är de coolaste dreadsen efter Bob Marleys och därför vilja spara ut dem till Promoe-längd. Fast igår var det dags, han hade bestämt sig, men hans förklaring varför var den mest ologiska jag hört. På väg till maten efter träningen sade han följande (till saken hör att vi har börjat träna 6.45 tre gånger i veckan, samt klockan 16 på eftermiddagen de dagarna):

"What the fuck, guys, I can't stand this shit. I can't wake up, I'm always sleeping and can't practice at all. I'm cutting my hair tonight!"

Ingen av oss andra fattade riktigt vad han menade, men han var i varje fall fast besluten om att dreadsen skulle ryka.


Jag fick äran att klippa den första, och nej Amelie, Steve hade igen tröja på sig idag heller.
Håröm är han också.
Dave Ek ville också vara med....

Likaså Pete The Russian, vilken ni som vill för övrigt kan få träffa i december. Han kommer nämligen vara i Sverige samtidigt som jag. Ber om ursäkt för att bilden blev sne, glömde att vrida på den innan jag postade den och nu är jag för lat för att göra något åt det. Tro mig, det är mindre jobbigt för er att vrida på huvudet än vad det är för mig att fixa till den.

Ingen på campus känner igen honom längre, och jag tror jag ska sluta vara hans vän eftersom jag umgicks med honom tidigare bara eftersom han var den coola killen med de coola dreadsen. Nu har han ingen status längre och är därför inte värdig mitt sällskap.

Nej då, skojar bara, inte ens jag är så cynisk. Har förresten sparat en av hans lockar som framtida minne. Peace!

DAGENS OBSERVATION: Amerikansk öl är inte bara Bud Light och Miller, utan det finns en hel del sorter som verkligen kittlar smaklökarna. Exempelvis, Samuel Adams, Leinenkugel's och, en av mina lokala favoriter, Chicago Gold. Den senaste drack jag på Rock Bottom, en restaurang med eget bryggeri downtown. Om ni någon gång har vägarna förbi Chicago måste ni besöka det stället. God, och inte för dyr, mat och flera egna ölsorter att välja bland.

"Detroit has no windows!"-snubben

I senaste inlägget skrev jag om ett Chicago Blackhawks-fan som under hela matchen konstant skrek mantrat: "Detroit has no windows!". Som av en händelse stötte jag på honom på YouTube:

http://www.youtube.com/watch?v=NLC2Tn9dlE8

Jag satt två rader nedanför honom och jag hoppas för hans skull att han var full som ett ägg. För om han beter sig sådär i nyktert tillstånd borde spärras in, alternativt lobotomeras. Ännu sorgligare var att han i första periodpausen stötte på ett gäng flickor som inte kan ha varit äldre än 13 år.

Nog om det, nu ska jag sova. Klockan är 2.08 och jag har träning om 4 timmar och 37 minuter. Fast eftersom jag drack en Monster för att hålla mig vaken när jag pluggade ikväll kommer jag troligtvis inte somna än på två timmar. Men det är smällar man får ta! HA!

Svarta hökar mot Röda vingar

I söndags var det dags att uppleva något jag drömt om ända sedan hockeybilds-tiden; att se en NHL-match live. Närmare bestämt Mange Johanssons Chicago Blackhawks mot rivalen, tillika svenskkolonin, Detroit Red Wings. Vi var en tio man stark skara som hade skaffat oss biljetter för tio dålars styck, vilket i dagens dolalrvärde gör det billigare än en ståplatsbiljett i Cloetta Center. Som student kan du få en biljett för åtta dollar om du köper den i biljettkassan innan matchen, men eftersom just denna match troligtvis skulle vara slutsåld köpte vi biljetterna två dagar i förväg. Jag, Steve, Petr, hans roomie D'Andre, Nath, Dave Ek, Daves polare Garrick , Armando från basebollaget och två isländskor, Inga och Kristín, hoppade på tåget mot United Center. United Center beskrivs bäst som ett dubbelt så stort Cloetta Center och det skulle inte förvåna mig om samma arkitekt har ritat de båda.

Läget inför matchen var att Detroit hade nio raka segrar och en Henrik Zetterberg i högform. Chicago har så vitt jag har förstått presterat långt över förväntan i år, mycket tack vare de unga talangerna Jonatan Teows och Patric Kane, båda födda det förträffliga året 1988. Inför mötet mot Red Wings hade Blackhawks vunnit fem av sina sex senaste mathcer. Förväntningarna på matchen var alltså höga, och som förutspått var det slutsålt.

Personligen kändes det extra kul att se hockey just i Chicago eftersom Linköpings-sonen Magnus Johansson hushåller här nu, men tyvärr har han fått dåligt med istid i år och ofta har han tvingats se matcherna från läktaren. I söndags var han ombytt och zoomades in under uppvärmningen, men tyvärr var det all istid och uppmärksamhet han fick den kvällen.

Orkar inte referera matchen i detalj, jag satt ju trots allt inte på pressläktaren, utan högt upp på tredje etaget. Jag nöjer mig med att säga att det var en mycket bra hockeymatch som Chicago vann med 3-2, efter mål av Perreault och Kane i första perioden och av Jonnie Toews i andra. Detroits mål gjordes av Hudler och Lidström, den senare avfyrade stora kanonen från blålinjen i power play. Måste erkänna att det kändes häftigt att live få se en av hockeybilds-idolerna hänga en balja. Värt att notera att Zetterberg assisterade till Detroits första mål och han har nu gjort poäng 17 matcher i rad.

Läktarkulturen är kanske det som mest skiljer NHL från Elitserien. Här finns ingen organiserad hejaklack och när det för ovanlighetens skull sjungs en ramsa är det inget innovativare än: "Detroit Sucks!!", som faktiskt var den enda ramsa jag hörde under hela matchen. Publiken manar inte på sitt lag på samma sätt som i Elitserien och decibelnivån höjs bara när det blir mål, när någon tacklas eller när det utbryter ett slagsmål. Fast när den väl höjs så höjs den rejält, och jag kan försäkra er om att 19 000 jublande människor i en sluten arena känns i både öron och mage.

Enskilda amerikanska idrottsfans kan däremot vara fruktansvärt irriterande. Bakom oss satt en lustig, troligtvis överförfriskad figur, med en tröja som det stod "Detroit has no windows!" på. Det refererar till det faktum att Detroit anses av många amerikaner vara USA:s armhåla, med tanke på det faktum att brottsligheten är skyhög och fattigdomen utbredd. I gettona är hela kvarter med trasiga fönster på grund av skadegörelse eller ännu värre, skottlossningar, ingen ovanlighet. I alla fall, denna figur skrek under hela matchen utan avbrott ut sitt budskap om de trasiga fönstrerna och det var mycket nära att slagsmål utbröt på läktarplats mellan honom och uppretade Detroit-fans. Han kan ha varit den största idiot jag stött på i hela mitt liv och jag var nära att själv vända mig om och högtidligen be honom att hålla käften.

Den störiga supportern till trots var min första NHL-match en härlig upplevelse och jag ska verkligen gå på fler matcher i framtiden. Kameran var med som vanligt och hoppas ni har ika roligt med att titta på bilderna som jag hade när jag tog dem.

Uppvärmningen. NHL-spelare är så coola och tuffa när de glider runt utan sina hjälmar.

Gänget från närmast kameran: Pete the Russian, D'Andre, The Gus, Steve, Nathan (inte samma Nathan jag gick på bluesklubb med) och Dave Ek (ja, han har svenska förfäder). Mina trötta ögon skvallrar kanske om att det var dagen efter kvällen före. Jag vann en fest dagen innan på en bar kallad The Spot, vilket innebär en timme fria drinkar. Eftersom man inte är gammal och klok än på några år så tog vi det inte lugnt.

Pete The Russian poserar. Förstår ni vad jag menar med Cloetta Center modell större?

Typiskt amerikanskt idrottsfan med en typiskt amerikansk skylt.
H-O-C-K-E-Y, HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY, HOCKEY, HOCKEY!!

Bild tagen från tågstationen närmast United Center. Motorvägen dundrar förbi på båda sidor om gångbron till plattformen. Sears Tower och downtown i bakgrunden.

DAGENS LÄRDOM: Spring inte från en taxinota i Chicago! Det fick en kille i fotbollslaget dyrt erfara lördag natt då han klev in i en taxi och insåg att han inte hade nog pengar att ta sig hem till North Park. Han försökte springa ifrån taxin, men chauffören var snabbare och jagade ikapp honom i en bakgata. Där spöade han verkligen skiten ur stackaren, med medvetslöshet, blåmärken och hjärnskakning som följd. Han hade tur att en polis kom förbi senare på natten eftersom annars kunde han lika gärna dött.

EN LITEN ÖNSKAN: Jag ber alla som läser detta inlägg att lämna en liten kommentar. Den behöver inte vara lång, räcker med ert namn och ett hej. Jag är nämligen nyfiken hur många som verkligen läser min blogg, så det är väl inte för mycket begärt. Tack på förhand!

En kväll i gruvan

Igår kväll upplevde jag den berömda Chicago-bluesen för första gången när mina goda vänner Nathan Ryan och Dan Kasnick tog mig med till Kingston Mines, en av Chicagos mest berömda bluesklubbar. Kingston Mines grundades 1968 och var den första bluesklubben på north side. Den ligger en kvarts tågresa och en fem minuters promenad från North Park och det bästa av allt; det är gratis inträde för collegestudenter söndag till onsdag. Vanliga dödliga måste hosta upp 15 dollar, vilket är en spottstyver (trodde aldrig jag skulle använda det ordet) med tanke på vad man får.


Vi kom dit vid tio-tiden på kvällen och jag älskade stället sekunden efter jag steg in genom dörren. Man möts direkt av tongångarna från Andre Taylor and The Blues Alley Cats och en atsmosfär som är på topp. Vi gick till baren, köpte en hink St.Pauli för 15 dollar och satte oss längst bak i lokalen och bara njöt av kall öl och fantastisk musik.


När Andre Taylor hade spelat klart sitt första set gick vi in till en mindre scen där Dion Payton, en Chicago-baserad bluesgitarr-virtuos som var väldigt populär på klubbarna under sent 80-tal och tidigt 90-tal, spelade. Kollade upp hans namn på wikipedia när jag kom hem och enligt den sidan har han nu för tiden har dragit sig tillbaka. Han har tydligen blivit något av en underground-legend som bara gör sporadiska spelningar, och det verkar som jag hade tur att få sen en av dem igår. Payton är en helt otrolig gitarrist som spelar med en stil influerad av B.B. King, Jimi Hendrix och The Edge, fast samtidigt helt egen. Bandet var supertight och speciellt imponerad blev jag av trummisen och organisten. Cowboyhatten, cigaretten nonchalant i mungipan och ett kroppspråk som får John Entwistle, ni vet The Who's alltid stillastående basist, att framstå som Mick Jagger gjorde scenframträdanet komplett.

Efter Dion Paytons set gick vi tillbaka till den större scenen igen där Andre Taylor and The Blues Alley Cats spelade sitt andra set för kvällen. Det var fullkomligt magnifikt. Tyvärr kan jag för lite om blues för att kunna förklara och jämföra soundet med andra bluesartister, men jag kan säga att det var bland den bästa spelning jag sett, alla kategorier (fast inte bättre än morbror Olles brödraband). Andre bokstavligen älskar med sin gitarr och bland höjdpunkterna återfanns en version av James Browns Sex Machine i vilken han aldrig sjöng orden "sex machine" och när en servitris gick upp och sjöng House of the Rising Sun med sån inlevelse och passion att jag nästan blåste av stolen. Fast allra bäst var sista nummret i vilket Andre Taylor berättade en historia, som för övrigt inte passar sig i tryck, varvat med gitarrsolon. Han spelade med tungan, med en hand, mellan benen och bakom ryggen, och då menar jag verkligen spelade bakom ryggen och inte bara tog ett ackord och slog på strängarna som vilken högstadiegitarrist som helst kan göra. Efter det gick vi ut, käkade en burrito och delade en taxi hem till skolan.

Kameran var med förstås med, men tyvärr blev bilderna lite suddiga eftersom jag hade för lite battteri för att kunna använda blixt. Spelade också in en liten videosnutt från Andre Taylor and The Blues Alley Cats första gig innan kameran dog. I och för sig spelar de en av de funkiga låtarna, men ni får i alla fall en aning om hur det lät. För övrigt, den första snubben som skymtar förbi till vänster är Nathan Ryan och den andra till höger är Dan Kasnick om ni vill veta hur de ser ut.



Vy från bakre delen av lokalen.
Dion Payton. Som sagt, tyvärr blev bilderna suddiga, men man ser iallafall vad de föreställer.
Andre Taylor and The Blues Alley Cats. När man fotar utan blixt med min kamera blir allt som rör sig suddigt, men det som är still blir bra. Fast som sagt, man ser var de föreställer.

Dagens observation: Ofta är de mesta dansarna de sämsta dansarna, vilket således ofta leder till pinsamheter. Speciellt rotat verkar detta desillusionerade beteende vara hos vita människor i medelåldern. I går yttrade sig detta fenomen i ett sällskap av två män och två kvinnor med ovan nämnda demografiska egenskaper som ständigt envisades med att dansa framför scenen när Dion Payton spelade. De försökte sig inte bara på konststycket att dansa till bluesmusik; men även att dansa till bluesmusik utan att ha någon som helst känsla för takt och rytm. Inte nog med att de skymde min sikt, de försökte också sig på att dansa som de gör i rapvideos, vilket fick mig att önska att jag dör innan jag blir gammal.

Monday bloody monday

Kom precis tilbaka från biblioteket efter några timmars produktivt pluggande. Sitter nu vid datorn, skriver blogg och käkar hemmagjord Jell-O som smakar blöja, på TV:n rullar Beavis and Butthead-skaparnas senaste kreation King of the Hill och Steve sover som vanligt. Den mannen har samma sovvanor som en katt och sover MINST 12 timmar per dygn. Skojar inte! Jag sjäv kommer inte kunna sova på minst fyra timmar eftersom jag drack en hel burk av energidrycken Monster under min studiesession, vilket är likvärdigt med att skjuta koffein rakt in i blodomloppet. Skojar verkligen inte!

I skolarbetet skriver jag just nu på ett 15-20-sidors arbete om online interpersonal trust, dvs tillit och förtroende i relationer på nätet. I nuläget har jag skrivit fem sidor och jag har kommit på en mycket smart studieteknik; om jag skriver en sida om dagen, istället som vanligt skriva 20 dagen innan inlämning, kommer jag gott och väl hinna klart innan deadline den 19 november. Mindre stress och mer tid til navelpillning. Ibland är jag så klok, tror jag ska skriva en bok. Synd bara att jag inte får slappa efter att detta arbete är klart eftersom direkt efteråt måste jag börja skriva ett 10-15-sidors arbete i Intro to Communication om uppkomsten av moderna myter. Deadlines för det arbetet är satt till den 3 december. Ingen rast och ingen ro...

I samma anda som pluggandet har jag varit ovanligt produktiv för en måndag. Idag började vi träna igen efter, hör och häpna, en hel veckas ledighet. Vi började med att maxa i gymmet, vilket inte gick strålande precis. Förklaringen är dessvärre ganska naturlig eftersom jag inte varit i gymmet regelbundet sedan jag slutade spela hockey för sisådär fem år sedan. Efter var det snabba-fötter-övningar på vår konstgräsplan inomhus. Inte roligt alls, jag skulle behöva minst en månad ledigt. Jag har ju trots allt spelat fotboll mer eller mindre non-stop sedan december förra året. Jag har bara tre ord att säga: usch och fy och bläääää...

Jag fortsatte på den inslagna vägen och fixade layouten på bloggen som observanta läsare redan har märkt. Tycker att bilden bakom rubriken passar perfet, trots att den är suddig. Fast man kan ju inte begära bättre kvalité när jag står framför linsen istället för bakom den.

I övrigt; kärt barn har många namn, så även jag. Jag går bland andra under följande benämningar: Guus, Goostav, Goose, The/Da Guus, Gusie, Skogens (uttalas Skodjens i Amerika), Guss, The Boss (pga att jag älskar Springsteen), Big man, Big Gus och det senaste tillskottet till namnfloran kom för en timme sen av en snubbe jag inte ens vet namnet på: The Gus Man.

Idag har jag ingen observation, så istället som sig bör bjuder jag på en förhoppningsvis konstnärlig bild, tagen med självutlösaren på min kamera. Motivet är jag själv "doing a little midnight rambling", som Mick Jagger skulle säga, på bakgatorna kring campus. Eller "hiding on the backstreets" enligt Springsteen. Välj själva.

Måste dra nu, jag och Steve plöjer just nu genom alla Star Wars-filmerna och Episode V: The Empire Strikes Back ska precis påbörjas. Må kraften vara med er alla!

The Dark Side of the Rainbow

Vet inte hur många av er som har hört talas om The Dark Side of the Rainbow alternativt, The Dark Side of Oz. För er som inte har det; det är fenomenet att Pink Floyds album The Dark Side of the Moon på många ställen synkar perfekt med filmklassikern The Wizard of Oz. Jag visste om det, men hade inte sett det själv fram till igår, då jag tillsammans med Kevin, Nath och Naths polare Bubba hade min första Dark Side of the Rainbow-upplevelse, eller rättare sagt, uppenbarelse. Ibland är tajmingen nästan kuslig, till exempel när kassapparaterna tickar igång i Money precis när Oz blir alldeles färglatt eller när det sjungs "black" när häxan i sin svarta dräkt uppenbarar sig och "blue" när kameran går tillbaka till Dorothys blåa klänning.

Pink Floyd har alltid förnekat att det gjordes med flit, och jag har alltid trott dem i tron att likheterna var en överdrift. Fast det var fram till jag The Dark Side of the Rainbow med egna ögon. Nu vet jag inte längre vad jag tror, det är för perfekt på för många ställen för att vara total slump.

För hemmabruk; starta The The Wizard of Oz ljudlös, starta The Dark Side of the Moon direkt efter Columbia-lejonets tredje vrål (en del säger efter andra vrålet, andra säger efter första, men det vanligaste är det tredje) och sedan låt dig hänföras. Visserligen kan det vara svårt att få till perfekt tajming, så för er som inte lyckas postar jag en länk till den perfekt synkade versionen från YouTube. Enda nackdelen är att den är uppdelad, men effekterna är fortfarande där. Mycket nöje!

http://www.youtube.com/results?search_query=Pink+Floyd-Dark+side+of+the+rainbow

"Do you want to see my leg?"

Efter att jag i förbifarten nämnde att jag använde mig av ett falskleg härom aftonen när jag skulle ut och dansa mig en låt har en hel del känslor av oro väckts bland min kära familj och släktingar. Oron är befogad för visst har ni rätt, det finns en risk att åka dit, därför tänkte jag nu mig varför risken att jag åker dit är lite mindre än genomsnittet.

Först och främst, jag använder mig av ett svenskt körkort och personen det tillhör och jag är väldigt lika, kanske inte i verkligheten, men i alla fall på bild. Om en bar inte skulle släppa in mig så är det inte för att de tror att det inte är jag på bilden, utan därför att de inte accepterar annan identifikation än amerikanskt körkort eller utländskt pass. I de mindre barerna brukar svenska körkort funka, men inte på de större klubbarna.

För de andra, eftersom jag ser ut att vara äldre än 21 kommer vakterna inte att fatta misstankar in första taget. Värre är de för de 18-åriga babyansikterna som försöker bluffa sig in med ett falskleg de köpt för 100 dollar.

För det tredje, jag tar inte med mig kontokort eller annat med mitt riktiga namn på som kan bevisa att jag inte är personen på det svenska körkortet.

Hoppas jag har lugnat några sinnen. Till er andra kan jag bara säga; det är mitt ansvar och jag vet var jag ger mig in på. Åker jag dit står jag mitt kast.

Om jag hamnar i knipa kan jag kanske charma mig ut med Olle-klassikern: "Do you want to see my leg?"

Helgen som gick

Förra helgen gick var en händelserik sådan. Eftersom det var helgen av Steves 21:a födelsedag hade hans föräldrar fixat ett hotellrum mitt i downtown, ett stenkast från Michigan Avenue. Att fylla 21 är väldigt stort i USA eftersom då får man dricka alkohol lagligt, det är som att fylla 18 i Sverige, och denna dag skulle det firas kungligt. På lördag kväll bjöd hans päron ut mig och Steve på middag och Steves första lagliga öl, och senare kom två av hans vänner från hans hemstad Danville, Illinois, till hotellrummet. Där svidade vi om till våra Halloween-kläder, jag gick som ett Bruce Springsteen-fan från 1985 och Steve var en fotbollspelare från Augustana. Vi hoppade in i en taxi och åkte tillbaka till North Park för en grandios Halloween-fest där.

Det var en packad fest, både till folkmängd och alkoholhalt, mycket tack vare de två stora öltunnorna som fanns där. Det blir inte mer amerikanskt än Halloween och att dricka öl ur röda plastmuggar. Det var min första riktiga collegefilm-fest-upplevelse det!

Efter festen, runt 3.30, fick vi skjuts tillbaka till hotellet för en tänkt efterfest, men vi var så trötta av vi slocknade ganska omgående. Kameran var med denna gång också och här bjuder jag på några bilder, både från festen och några konstnärliga med downtown Chicago som motiv.

Vy från hotellrummet.

Steve och hans polare Charlie, de galna ögonen tillhör lagkapten Matt Bond.

Dagens observation: Poliser i det här landet i allmänhet, och i Chicago i synnerhet, använder sig av suspekta metoder. De gillar att provocera fram brott och behandla människor respektlöst, i mitt område är man ibland mer rädd för polisen än gängen. Till exempel; Steve och Peter råkade ut för två nitiska snutar härom veckan när de var på väg hem till skolan. De ställde skumma frågor, korsförhörde dem och ville provocera fram något från dem så att de har en anledning att visitera dem. Det är inte första gången det händer; STeve har, troligtvis på grund av sina dreads, blivit tillfrågad om han säljer marijuana, och flera andra på skolan har liknande berättelser.

Bruce Springsteen and the E Street Band

Måndagen den 22 oktober stod Bruce Springsteen and the E Street Band i United Center på agendan. Konserten var en del av The Magic Tour till följd av släppet av den nya skivan Magic. Jag har inte lyssnat på den än, förutom de låtar han spelade under konserten.

Veckan före konserten, på torsdagen närmare bestämt, snubblade jag över en annons på Facebook att det fortfarande fanns biljetter kvar till måndagens konsert. Värt att kolla, tänkte jag, och mycket riktigt, det fanns biljetter till försäljning i andra hand. Konsertsuget grep tag i mig och jag högg en plåt för 73 dollar, inklusive frakt. Platsen i sig var värd 95 dollar och var belägen precis bakom den öppna scenen, så jag hade perfekt vy över bandets ryggar och publikhavet, ungefär 20 meter från Bossen själv. Den upphöjda gångvägen längst bak på scenen skvallrade om kommande publikfirerier åt mitt håll, så det lovade gott inför konserten.

Mina högt ställda förväntningar infriades med råge. Det var en strålande show från början till slut, klart jämförbar med min senaste, tillika enda, konsert med Br-u-u-u-ce i Göteborg 2003. Den största skillnaden var att denna upplevelse kändes mer intim, både för att arenan var mindre och under tak, samt att jag nu satt mycket närmare scenen än den där underbara sommarkvällen i Götet för fyra år sedan.

Vad jag har kommit att älska med Springsteen är att han trots sina rikedomar och kändiskap fortfarande är jordnära och genuin. Spelglädjen är där, han tar i från tårna i varje sång och enda skillnaden mellan nu och säg 1978 är gråare och tunnare hårsvall på flera av bandmedlemmarna. Den som verkar mest gnagd av tidens tand är, tyvärr måste jag tillägga, Clarence "Big Man" Clemmons. Under konserten satt han ner på en stol och reser sig bara när det är dags för gudstjänst, eller med andra ord, ett saxofonsolo. Fast trots den vacklande hälsan bjöd han på några patenterade danssteg.

Setlistan bestod av låtar från Born to Run, Darkness on the Edge of Town och The Rising, med tyngdpunkt på nya albumet Magic, vilket för övrigt lovar väldigt gott. Bland höjdpunkterna för min del var låtarna från sjuttiotalet, exempelvis Badlands, The Promised Land, She's the One och extranummren med Thunder Road, Born to Run och åttiotalsdängan Dancing in the Dark, och den enda låt jag saknade var Jungleland. Den absoluta höjdpunkten däremot kommer jag till nedan.

Kameran var förstås insmugglad, inga upphovsrättslagar i världen skulle få hindra mig från att föreviga denna upplevelse. Det tog ett tag innan jag listade ut vilka kamerainställningar jag skulle använda för att få bäst bilder, därför är tyvärr en hel del av bilderna mörka eller suddiga. Nedan följer ett urval av de bästa bilderna, plus ett videoklipp som borde framkalla gåshud, trots den haltande ljudkvalitén.
En ganska mörk bild, men den visar ganska bra vilken vy jag hade från min plats.
Troligtvis den bästa bilden från konserten. Den var en ny upplevelse att se en konsert bakifrån, oftast står man ju själv där längst fram och trängs. Det är nästan lika roligt att se artisterna på scenen som att studera människor i publikhavet. Man kan verkligen se hur de lyser i deras ögon.
Konsertens abslouta höjdpunkt! När Clarence Clemmons gungar igång Spirit in the Night, en av Springsteens allra bästa låtar, kanske den allra bästa live, exploderade jag nästan av extas. När huvudpersonen sedan själv gick upp på den upphöjda delen längst bak på scenen och sjöng nästan hela andra versen tre meter ifrån mig exploderade jag verkligen. Jag hade ögonkontakt med en av rockens största samtidigt som han sjunger en sång som utan tvekan landar på min topp tio-lista, och då inte bara av Spingsteen-låtar utan alla kategorier. Glädjetårarna var inte långt bortam och den känslan och gåshuden kommer jag aldrig, ALDRIG, att glömma...

Avslutningsvis bjuder jag på ett litet videoklipp innehållande första raderna av Thunder Road och den tillhörande allsången. Tack Bruce and The E Street Band för en minnesvärd afton.

Dagens observation: Dollarn är nu nere i 6.37 kronor, så om någon givmild själ har lust att hjälpa en fattig student, nu är det billigare än någonsin;)

The Boss och slutet på säsongen

Idag spelade vi mot Elmhurst College. Vi var piskade att vinna och även då var det några resultat som måste gå vår väg för att vi ska nå slutspelet. Fast eftersom vi förlorade med 2-1 så gör det detsamma. Det innebär att säsongen är över, med undantag en betydelselös träningsmatch på lördag.

Roligare var det i måndags då jag gick och såg Bruce Springsteen and the E Street Band i United Center. Köpte biljetten i förra torsdagen och fick en plats rakt bakom den öppna scenen. Riktigt häftigt att sitta några meter bakom Bossen, Weinberg, Clarence Clemmons och de andra.

Skriver mer om det imorgon eftersom jag har bråttom iväg. Det är Steves 21:a födelsedag och vi är på väg till en bar, en timme fria drinkar. Hoppas jag kommer in, jag lånade Veirons körkort.

Skål och in i dimman!

Beach 2007

Igår spelade vi borta mot Augustana College i en vinna eller försvinna-match. Som ni som följt bloggen kanske förstått har den här säsongen varit ganska usel för laget, och vi ligger femma i tabellen av åtta lag. De fyra första lagen går vidare till slutspel -The Conference Tournament -där segraren av conferencen koras, och den som vinner den går automatiskt vidare till The National Tournament, det vill säga det nationella slutspelet.

Vi vann mot Augustana med 1-0, jag spelade 90 minuter och gjorde det bra. Inte prickfritt, men man kan ju inte göra mer än att hålla nollan. Matchen i sig var riktigt dålig med avslaget spel från båda lagen. En vinst är alltid en vinst, hur dåligt vi än spelat, så den firades med några kalla på kvällen.
Trots att vi vann måste vi fortfarande vinna på onsdag i sista matchen mot Elmhurst, och även om vi gör det så är det inte säkert att vi tar oss till slutspel eftersom vi måste få några resultat med oss. Om vi inte får det tar säsongen slut på onsdag.

Idag var det varmt igen så Ryssen föreslog att vi skulle åka till stranden. Om man åker österut längst West Foster Avenue så kommer man till slut till en sandstand som liknar en blandning av Varamon och Normandie, så jag, Ryssen, Steve, Veiron och Önder satte oss i bilen och åkte iväg. När vi kom dit gjorde vi dock den brutala upptäckten att vad som på campus kändes som en varm sommardag kändes som en blåsig, svensk vårdag på stranden. Fast eftersom vi hade gjort oss besväret att ta oss hit så måste man ju ta sig ett dopp, trots att det inte kan ha varit mer än 14 grader i vattnet, vilket i och för sig är ganska varmt eftersom vi befinner oss på norra halvklotet den 21 oktober. Faktumet att vi ens kan åka till stranden och bada den 21 oktober är både häftig och skrämmande. Det ligger nog något i det där med global uppvärmning.

Tog några bilder jag tänkte dela med mig av:

Jag och Steve ute på en pir, downtown i bakgrunden.

Den sötaste ungen jag sett på länge.

Studierna

Sitter i mitt lilla rum med Peter, aka Pete the Russian och Steve och funderar på vad mitt nästa blogginlägg ska handla om. Jag är trött att skriva om fotboll, jag har inte observerat något särskilt och jag har inte gjort något speciellt på senaste tiden. Det sista var i och för sig inte helt sant; jag gick på en Chicago Bulls-match förra fredagen, men eftersom jag inte lagt in bilderna på datorn än så väntar jag med att skriva om den. Så i brist på annat, varför inte skriva om mina studier?

Denna termin läser jag fyra kurser och jag tänker göra en kort presentation av var och en.

Introduction to Communication Studies: Som det låter, en introduktionskurs till vidare kommunikationsstudier. Vi läser om olika teorier som förklarar hur vi människor kommunicerar och varför vi agerar som vi gör i olika situationer. Till exempel, teorin Symbolic Interactionism förklarar varför vi namnger saker, att vi agerar mot människor och saker baserat på den innebörd vi tillskriver dem, hur vår självbild skapas etc. Mycket intressant kurs och läraren Mary Adams Trujillo är underbar. Hon är en medelålders, svart kvinna vars person utstrålar karisma. Hon engagerar oss studenter att aktivt delta i lektionerna med olika exempel och rollspel, på så sätt förstår man bättre hur de olika teorierna fungerar i praktiken.

Interpersonal Communication: Ungefär samma kurs som Intro to Comm, fast till skillnad från att den som handlar om kommunikation i allmänhet så handlar Interpersonal Communication i synnerhet om kommunikation mellan människor i olika situationer. Hur vi pratar, vad det vi säger egentligen betyder, kroppspråk, ansiktruttryck, förhållandens betydelse och andra aspekter. Läraren är samma som i Intro to Comm och hon är lika bra på att lära ut i den här kursen. En fördel med att läsa på ett litet universitet är att klasserna är relativt små, ungefär som i gymnasiet. Man lär sig så otroligt mycket mer när man får en personlig kontakt med sin lärare istället för att sitta i en stor lektionssal med 300 elever och lyssna på en föreläsning.

Public Speaking: Det är precis vad det låter som; en kurs där man lär sig att tala offentligt. Det går bra för mig, fick B+ på mitt första tal om mig själv och A- på mitt informativa tal om Pink Floyd.

Music Appreciation: Usch vad jag hatar den här kursen! Läraren är värdelös, hon bara pladdar på om noter, skalor, dur, moll, gamla instrument och klassiska kompositörer så snabbt att man inte hinner anteckna en hundradel av det hon säger.

På tal om musik, Bruce Springsteen kommer till Chicago på måndag och självklart har man skaffat sig en biljett.

Det var mina kurser det och det känns verkligen som jag är på rätt spår. Nästa termin ska jag ta kurser som inom Media Studies, det vill säga journalistik.

Dagens observation: Alla fördomar ni har om amerikansk fotboll-spelare är sanna. Visserligen kan de vara helt okej att ha att göra med när man träffar dem ensamma, men i grupp är de högljudda, barnsliga och respektlösa. Kort och gott, odrägliga. Till exempel, härom dagen satt jag i bibliotekets datasal och försökte plugga när ett gäng football-killar satt vid en dator på andra sidan rummet och kollade på YouTube-klipp och lät som en skock apor. Det enda jag fick in i mitt huvud var värk.

Äntligen

Som jag trodde så fick jag starta matchen mot Cartage i helgen, och det gick mycket bra. För en gång skulle lyckades jag koppla bort allting, sluta tänka och bara spela. Det var en svårspelad match för min del; vi dominerade bollinnehavet hela matchen och jag hade ingenting att göra under matchens första tio minuter. Min första bollkontakt var när jag plockade en boll ur nätet efter tio minuter, min andra var en inspark och min tredje var när jag räddade en straff i slutet av första halvlek.

Vi hade dominerat hela matchen, men vi kan bara INTE få in bolluslingen. Ställningen var 1-0 till Cartage när mittbacken Chewie hamnade på efterkälken och fällde en motståndare bakifrån i straffområdet. Straffen var solklar, men jag var aldrig orolig. Jag hade den där känslan i kroppen som Ravelli har beskrivit innan han räddade straffarna mot Rumänien i VM-94. Jag visste att jag skulle rädda den.

Cartage straffskytt lade bollen på punkten och stegade upp. På träningarna har jag nästan alltid gått till höger när vi tränar straffar och jag bestämde mig tidigt att jag skulle gå dit. Domaren blåste, han skjöt, jag dök, fick ut en lång arm och räddade straffen långt ner i högra hörnet. Publikjublet var öronbedövande och det var mitt namn de ropade. Den känslan var underbar och den kommer jag aldrig att glömma.


I andra halvlek var scenariot liknade som i första, vi skapar chanser men producerar inte mål. Cartage kontrade och jag fick göra en del bra räddnigar. Dock kunde jag inte göra mycket åt deras 2-0-mål; killen får till en träff på en frisspark strax utanför straffområdet som han aldrig kommer få till igen. Perfekt båge över muren, hård som granit och så gick den in precis på millimetern via stolpen. Bara att säga grattis...

Kul att spela 90 minuter och göra bra ifrån sig, fick också mycket beröm och gratulationer av tränarstab och folk på läktaren efter matchen. Trots det så var jag arg som fan efteråt, jag hatar, hatar, hatar att förlora.


Dagens observation:
Gängvåldet har tagit sig in på North Parks campus. Igår natt blev en footballspelare överfallen utanför Burgh Hall av ett lokalt hispanic-gäng kallat The Latin Kings.

Kulturkrock och nakenchock

Observerat:

En av sakerna jag saknar mest från att spela fotboll i Sverige är omklädningsrumskulturen, att sitta i en timme eller två efter träning och match och bara snacka skit. Den kulturen existerar inte över huvud taget inte här. Vi har i och för sig ett omklädningsrum, men det är nästan bara vi svenskar som använder det. En stor del av problemet, för i mina ögon är det ett problem, är lite tabu över det här med nakenhet, exempelvis; i det sällsynta fall då vi duschar efter bortamatcher så har många kalsonger på sig. De flesta väntar med att duscha tills de kommer hem.

Vi har en pastor som jobbar med idrottslagen här på skolan. Vid lunch en gång satt vi bredvid varandra och han berättade att han hade jobbat två år i Sverige, i Göteborgstrakten. Vi kom in på det här med omklädningsrumskultur och han berättade en anekdot om en rejäl kulturkrock när han skulle bada bastu och isvak för första gången. Även fast det bara var män närvarande hade han hade blivit helt chockad när alla svenskar slängde av sig alla kläder och satte sig i bastun. Han tyckte att vi svenskar är väldigt frigjorda när det kommer till nakenhet, men jag försökte övertyga honom att det istället var amerikaner som var överdrivet stela.

Hur denna kulturella skillnad kommer vet jag inte och, för att vara helt ärlig, så har jag inget större intresse att forska vidare i ämnet. Låt oss bara konstatera att det kulturella skillnaderna är ibland är väldigt påtagliga.

Vinst och speltid

Ikväll var det hemmamatch mot Millikin, ett dynggäng som bäst jämförs med Borensberg eller Hästholmen, men som normen sett ut den här säsongen hade vi svårt att vinna. Vi hade totalt spelövertag men var som vanligt fruktansvärt orörliga och innefektiva i anfallspelet. Kallt som satan var det också, och blåsigt därtill.

Millikin skjöt 1-0 på straff och vi kvitterade med ett riktigt brunkarmål av lagkapten Matt Bond efter halva första halvleken. Det var flipperspel i straffområdet efter ett inlägg och till slut så låg bollen i nätmaskorna, ingen vet riktigt vad som hände. 1-1 stod sig till paus och under den pausen kom Coach fram till mig och sa att jag skulle spela andra halvlek. Jag tänkte: "Det här är inte sant, han tänker byta målvakt i halvtid igen". Det var på vippen att jag sade nej, inte en chans i helvete att jag hoppar in nu efter att ha suttit på bänken och frusit till is i 45 minuter. Trots att det är jag som får spela anser jag, och alla andra utom ovan nämnda Coach, att denna typ av målvaktbyten är idioti om man vill vinna matcher, speciellt eftersom att Dan Tuls som stod första halvlek hade gjort riktigt bra ifrån sig. Fast jag bet mig i tungan och ställde istället in mig på att göra bra ifrån mig den speltid jag blir tilldelad. Denna gången fick jag i alla fall hela halvtidspausen på mig att värma upp.

Det kändes som jag vandrade Den Gröna Milen när jag sprang in för att spela andra halvlek, tänderna skakade av köld och händerna av nervositet. Jag försökte släppa alla tankar och intala mig själv att jag trots allt har varit målvakt i tretton år och jag vet hur man räddar bollar och plockar inlägg, men det var lättare sagt än gjort. Trots mina kval och tvivel gick det mycket bra. Visserligen hade jag inte mycket att göra, men det lilla jag hade att göra skötte jag bra. Vi vann matchen med 2-1, jag höll nollan och fick många gratulationer efteråt, bland annat från min personliga fanskara här på campus. Nästa match är på lördag, jag hoppas och tror att jag startar då.



Och nu, på sant Monthy Python-manér, till något helt annat: idag har jag ingen bra observation att dela med mig av, så varför inte en trevlig liten bild som avslutning?

Bärs och bagels, allt en student behöver. Istället för kostcirkeln kör jag med cirkulär kost (jag klämde in en ordvits för din skull, farsan).

Torsk igen..

I fredags spelade vi mot våra ärkerivaler Wheaton på bortaplan. Wheaton är en superkonservativ kristet college där eleverna måste skriva på ett kontrakt att de inte ska dricka, dansa eller ha osedliga nattliga aktiviteter för sig i sina dormrum. Jag trodde North Park var strikt, men det framstår som Sodom och Gomorra i jämförelse med Wheaton.


För mig personligen betydde matchen inte så mycket, men tränarna har pumpat upp oss så mycket för denna match under föregående vecka att man kan tro att det handlade om en landskamp mellan Israel och Palestina. Wheaton har vunnit vår Conference 28 gånger och har alltid varit den stora dominanten, fast på senare år har North Park tagit över och har inte förlorat mot sin nemesis på fyra år.

Som titeln på detta inlägg skvallrar om förlorade vi, 3-1 denna gången, och jag bänkade 90 igen. Som vanligt tyckte tränarstaben att vi var loja, spelade för oss själva och inte som ett lag, vilket i och för sig stämde ganska väl. Den gamla klyschan att rädslan att förlora än viljan att vinna stämmer ganska bra in på situationen, jag känner så och efter att ha pratat med många i laget så vet jag att den känslan är utbredd.

Tränaren tvekar inte att byta ut någon, förutom några orörbara, om man inte spelar på sin absloluta topp, inklusive målvakterna. Det är inte ovanligt med fem byten i första halvlek. Detta skapar en osäkerhet bland oss spelare; man känner sig så rädd att misslyckas och bli utbytt att man inte ens vågar försöka spela ut och göra något extra. Visserligen är det bra med öppen konkurres, men inte i absurdum. Så här långt in på säsongen måste man ha kontinuitet och en mer eller mindre uttalad startelva, att byta och testa spelare hej vilt hör försäsongen till.


Dagens observation: Såg på Correns hemsida att Calle Holeby nätade i sista matchen mot Tallboda. Trots förlusten måste jag säga: grattis tamejfan! Vi firar med en NewCastle när jag kommer hem....

Homecoming Boat Dance

I helgen som gick var det, som nämnt i tidigare inlägg, Homecoming vilket nådde sitt klimax i The Homecoming Boat Dance på lördagkvällen. Det innebär kort och gott att de studenter som köpte sin biljett i tid åkte ut med en partybåt i Lake Michigan och dansade järnet, under stjärnorna och Chicagos nattliga skyline. Här följer, som tidigare inlägg om min shoppingtrip downtown, en radda bilder och kommentarer.

Dressed to kill. Är det bal så är det, då åker finbyxorna och västen fram.

Förfest med diverse folk från skolan. Här poserar jag med Kiel Mosley, forward i fotbollslaget. Vem kan motstå dessa fagra gossar?

Morsan bad fler bilder på tjejer, och jag, till skillnad från diverse gudomligheter, hör bön. här Killen till vänster känner ni igen, killen i mitten är svenske Nate och den fagra damen till höger heter Sam.

I taxin på väg till Navy Pier; jag inklämd mellan James och Ike. Taxin gick på 27 dålars inklusive dricks för en resa på över milen. Ni får räkna ut det själva, men det är ganska mycket billigare än i Sverige.

I kön till båten. Jag till höger, Nathan Ryan i mitten och hans lillebrorsa Luke på besök från Kansas till vänster.

Dansgolvet, eller rättare sagt ett av dem. Det ena golvets musik sög värre än det andra så det blev inte så mycket dansande för min del. Jag har svårigheter att skaka mina lurviga till musik jag inte gillar, och go vänner, ni ska veta att Eurodiscon inte är populärt hos amerikanska ungdomen.
Chicagos skyline är otroligt übermaffig, dock saknar den en viktig komponent för att vara komplett: ett domkyrkotorn a la Linköping.

Detta blonda bombnedslag heter Lena Britt Fredrickson. Hon är inte själv från Sverige, utan Santa Barbara, men hela hennes släkt härstammar från Malmö-trakten. Som ni ser på våra flygande hårsvall gjorde The Windy City skäl för sitt namn denna kväll.

Ett internationellt inslag på kvinnofronten: hon är från Ryssland, men jag har tyvärr glömt bort hennes namn. Gissar på Olga, Tatjana eller Svetlana.
Joe "Chewie" Chybowski. Vet inte hur hans hår blev så rött, troligtvis är det från strålkastarna. Cool effekt i vilket fall som helst.

Alexander Drake, Nate och killen i bakgrunden som ser ut som han sprungit ett maraton i 40-gradig (Celsius, inte Fahrenheit) värme är vår kapten Matt Bond.

Jag vill varna känsliga läsare och de över 35 för nästa bild.

Varning: Intag av stora mängder alkohol kan ha en sövande effekt. Om du verkligen måste somna, se till att oskadliggöra alla pennor av permanent sort i din närhet (Eller vad säger du Martin? Vi lät i alla fall den här killens ögonbryn vara kvar).

Kvällen är slut, dags att gå hem. På bilden ser vi ännu ett internationellt inslag i honflocken; Claire från Frankrike. I bakgrunden skymtar Steve. Slutet gott, allting gott...

Dagens observation: En del amerikanska collegeungdomar har väldigt svårt att komma ihåg att spola toaletten efter sig. Usch och fy och bläää! Ibland undrar man om deras morsor hjälpte dem med det innan de flyttade hemifrån...