Bruce Springsteen and the E Street Band

Måndagen den 22 oktober stod Bruce Springsteen and the E Street Band i United Center på agendan. Konserten var en del av The Magic Tour till följd av släppet av den nya skivan Magic. Jag har inte lyssnat på den än, förutom de låtar han spelade under konserten.

Veckan före konserten, på torsdagen närmare bestämt, snubblade jag över en annons på Facebook att det fortfarande fanns biljetter kvar till måndagens konsert. Värt att kolla, tänkte jag, och mycket riktigt, det fanns biljetter till försäljning i andra hand. Konsertsuget grep tag i mig och jag högg en plåt för 73 dollar, inklusive frakt. Platsen i sig var värd 95 dollar och var belägen precis bakom den öppna scenen, så jag hade perfekt vy över bandets ryggar och publikhavet, ungefär 20 meter från Bossen själv. Den upphöjda gångvägen längst bak på scenen skvallrade om kommande publikfirerier åt mitt håll, så det lovade gott inför konserten.

Mina högt ställda förväntningar infriades med råge. Det var en strålande show från början till slut, klart jämförbar med min senaste, tillika enda, konsert med Br-u-u-u-ce i Göteborg 2003. Den största skillnaden var att denna upplevelse kändes mer intim, både för att arenan var mindre och under tak, samt att jag nu satt mycket närmare scenen än den där underbara sommarkvällen i Götet för fyra år sedan.

Vad jag har kommit att älska med Springsteen är att han trots sina rikedomar och kändiskap fortfarande är jordnära och genuin. Spelglädjen är där, han tar i från tårna i varje sång och enda skillnaden mellan nu och säg 1978 är gråare och tunnare hårsvall på flera av bandmedlemmarna. Den som verkar mest gnagd av tidens tand är, tyvärr måste jag tillägga, Clarence "Big Man" Clemmons. Under konserten satt han ner på en stol och reser sig bara när det är dags för gudstjänst, eller med andra ord, ett saxofonsolo. Fast trots den vacklande hälsan bjöd han på några patenterade danssteg.

Setlistan bestod av låtar från Born to Run, Darkness on the Edge of Town och The Rising, med tyngdpunkt på nya albumet Magic, vilket för övrigt lovar väldigt gott. Bland höjdpunkterna för min del var låtarna från sjuttiotalet, exempelvis Badlands, The Promised Land, She's the One och extranummren med Thunder Road, Born to Run och åttiotalsdängan Dancing in the Dark, och den enda låt jag saknade var Jungleland. Den absoluta höjdpunkten däremot kommer jag till nedan.

Kameran var förstås insmugglad, inga upphovsrättslagar i världen skulle få hindra mig från att föreviga denna upplevelse. Det tog ett tag innan jag listade ut vilka kamerainställningar jag skulle använda för att få bäst bilder, därför är tyvärr en hel del av bilderna mörka eller suddiga. Nedan följer ett urval av de bästa bilderna, plus ett videoklipp som borde framkalla gåshud, trots den haltande ljudkvalitén.
En ganska mörk bild, men den visar ganska bra vilken vy jag hade från min plats.
Troligtvis den bästa bilden från konserten. Den var en ny upplevelse att se en konsert bakifrån, oftast står man ju själv där längst fram och trängs. Det är nästan lika roligt att se artisterna på scenen som att studera människor i publikhavet. Man kan verkligen se hur de lyser i deras ögon.
Konsertens abslouta höjdpunkt! När Clarence Clemmons gungar igång Spirit in the Night, en av Springsteens allra bästa låtar, kanske den allra bästa live, exploderade jag nästan av extas. När huvudpersonen sedan själv gick upp på den upphöjda delen längst bak på scenen och sjöng nästan hela andra versen tre meter ifrån mig exploderade jag verkligen. Jag hade ögonkontakt med en av rockens största samtidigt som han sjunger en sång som utan tvekan landar på min topp tio-lista, och då inte bara av Spingsteen-låtar utan alla kategorier. Glädjetårarna var inte långt bortam och den känslan och gåshuden kommer jag aldrig, ALDRIG, att glömma...

Avslutningsvis bjuder jag på ett litet videoklipp innehållande första raderna av Thunder Road och den tillhörande allsången. Tack Bruce and The E Street Band för en minnesvärd afton.

Dagens observation: Dollarn är nu nere i 6.37 kronor, så om någon givmild själ har lust att hjälpa en fattig student, nu är det billigare än någonsin;)