Ibland är man inte den skarpaste

Glad i hågen satte jag mig ner framför datorn för tjugo minuter sedan och gick in på Kanalnio.se för att se LHC bonka dit Färjestad i tredje semifinalmatchen. Fast trots att jag har bott här i ett drygt halvår så räknade jag fel i tidskillnaden mellan Sverige och USA: på något vis tänkte jag att sju timmar före 19.30 blir 14.30. Således kommer jag in i matchen med tio minuter kvar av andra perioden och ställningen 2-1 till Färjestad. Fan! När jag för en gång skull ska se min första LHC-match sedan jullovet så klantar jag till det och missar halva. Får hoppas att den tredje perioden blir den bästa.

Jag hatar att svenska sportjournalister och diverse mediefolk i TV-sändningar, skrivna artiklar och bloggar envisas att använda engelska uttryck när det finns en enkel, tydlig svensk motsvarighet: "Vi är snart tillbaka med tredje perioden med Färjestad in the driving seat." Hur jävla svårt är det att säga "i förarsätet"? Jag antar att det är det som kallas Californication... eller Kalifornifierande...

Ser att matchen presenteras i samarbete med Falcon Lite. Falcon har tydligen också fått sig ett släng av Californication..


Tredje perioden blev ju inget vidare. LHC:s insats kan summeras så här, likt den typiske expertkommentatorn: "Näääääääääääääää, meeeeen, joooooooo.....jag har one word för att summera the third period: Junior. Juniormisstag av backarna, juniormålvaktspel av Stana och juniornivå på domarbedömningen som var out of control. Och sinnesförvirring hos Pihl som trodde han var Brian Urlacher, Chicago Bears hårdtacklande monster."

Fan vad jag hatar Färjestad. Tur är att den här matchen bara var en liten omväg mot finalen, för nu blir det två raka hemma i kakburken.

Heil Johny Lin!

Kriget är över, betygsnazin Johny Lin vann. Jag har kommit till ett slutgiltigt beslut att hoppa av kursen Nort Park Dialogue: Ethics & Environment av följande anledningar, resultatet av en sömnlös natt.

1. Jag valde inte den kursen utan min studievägledare skrev in mig utan att informera om att det fann andra ämnen att välja bland, t ex Just War eller Marriage & Sexuality, som jag är mycket mer intresserad av. Det hjälpte ju inte direkt min studiemotivation.

2. Även fast jag jobbade hårdast med den här kursen var det den jag hade sämst betyg i. Jag ser inte poängen i att slita hund för att höja ett C eller D, och därmed neglegera mina andra kurser som jag är på väg att få A i alla tre. Jag är ju trots allt likt alla människor en egoistisk rationell varelse.Missförstå mig inte, jag har inget emot hård skolarbete, men det förutsätter att det handlar om en kurs jag själv valt, alternativt är obligatorisk för min major.

3. Efter att ha pratat med folk i andra Dialogue-sektioner har jag kommit fram till att vi gör minst dubbelt så mycket arbete i min sektion än i andra.

4. Professor Johny Lin är en jättetrevlig kille, men som sagt också en betygsnazist. Och alla vet hur rättvisa nazister är.

5. Droppande av denna kurs kommer inte ha för stora konsekvenser för framtiden eftersom jag fortfarande kan ta examen inom tre år.


Dagens observation: Senaste avsnittet av South Park är otroligt bra. Det handlar om den nuvarande häxjakten på Britney Spears vilken kritiseras hårt. I avsnittet avbryts en debatt mellan Obama och Clinton av ett Britney Watch!-inslang som berättat att Brittan har setts kissa utomhus i närheten av South Park. Detta leder till hysteri i den lilla staden, vilket leder till att Britney försöker begå självmord genom att blåsa bort hjärnan med en hagelbrakare. Dock överlever hon och hennes nya utseende lanseras som no-upper-head-looken. Vid första anblicken kan man tro att Trey Parker och Matt Stone driver med Britneys person, men det är som sagt hysterin kring henne som nu är målet; hur vi likt blodtörstiga hyenor älskar att gotta oss i en bruten människas tragedi.
Jag har tycker att South Park på senare år har tappat lite av sitt sting, men det senaste avsnittet är en fullständigt briljant satir som träffar likt ett samhällskritisk hagelgevärsskott i pannan. Se det!

California Couchsurfing

Då var det dags att summera min lilla utflykt till den västerländska kulturens mecka - södra Kalifornien. Egentligen kan det göras väldigt enkelt: sol, bad och bärs, men jag antar att det är intressantare för er att bita i ett litet resereportage. Följdaktligen publicerar jag här ett trettiotal bilder med medföljande kommentarer som jag hoppas värmer er lite när ni simmar runt i snöslasket. Hey ho, let's go!

Lördagen den 8 mars, O'Hare-flygplatsen i Chicago. Kommer ni ihåg scenen i Ensam Hemma där familjen springer ner för den här terminalen fortfarande ovetandes om att dem har glömt lilla Kevin hemma? Det är terminal 3, avgångshall H, om ni vill veta.

Mellanlandning i Dallas/Fort Worth, den smidigaste flygplatsen jag någonsin varit på. Istället för den sedvanliga bussen som tar en till den terminal på andra sidan flygplatsen som ens flygplan lyfter från om fem minuter har Dallas flygplats verkligen listat ut det. Den är nämligen byggd i en cirkel och har ett tåg som går runt och tar en dit man ska snabbt som katten. Vi landade sent i Santa Barbara och Steves kompis Jacob och hans polare Kyle och Vasquez (vilka vi hängde med hela veckan, tyvärr har ingen av dem lyckats fastna på kort) hämtade oss på den pittoreska flygplatsen. Från flyplatsen åkte vi direkt till en megafest med fyra öltunnor i ett hus som låg precis vid kusten. Tyvärr låg kameran kvar i packningen så jag har inga bilder därifrån.

Bilden ovan är utsikten från lägenheten vi bodde i belägen i ett lägenhetskomplex kallat "The Yellows". Lägenheten tillhörde Jacob och hans tre rumskompisar, Ryan, Josh och Chris, och jag och Steve fick plats på en ovanligt bekväm soffgrupp. Därav titeln på inlägget, California Couchsurfing.

Söndag den 9 mars. Bilden är tagen vid Santa Barbara City Colleges campus (Jacobs skola) med Steve i förgrunden och havet i bakgrunden. Jag skulle ju inte tacka nej att ha den utsikten från klassrummet varje dag. Dock är risken att man inte får mycket skolarbete gjort.
I detta ögonblick ser jag Stilla Havet för första gången i dagsljus, en ganska överväldigande syn som dock störs lite av de otroligt fula oljeriggarna vid horisonten. Om ni tittar noga syns toppen av dem som små prickar i bakgrunden.
Santa Barbara Beach. Är fortfarande blek som ett lik.
Strandens västra del kantas av klippor likt dessa som sluttar ner i havet. Jag kan inte mycket om geologi, men jag antar är att de en gång var en upprätt klippa som kollapsade ner i havet på grund av en av de otaliga jordbävningar som drabbat Cali genom årmilonerna.
Coolt, Sagan om Ringen-liknande träd som överskuggar stigen upp från stranden.

Utsikt från piren i Santa Barbara: hamnen i solnedgång. Antar att det nu har blivit måndag den 10 mars.
Bergen som omger staden.
Tisdag den 11 mars. Vi lämnade SB tidigt och hoppade på 6.45-tåget till Los Angeles, för att sedan ta bussen till Huntington Beach i Orange County söder om LA, ett av de bästa surfställerna på planeten. Dit åkte vi för att hälsa på Steves kusin Josh. På bilden tagen genom bussfönstret ser vi downtown LA.

Fast det var nära att jag inte kom med på tåget över huvud taget. Hade inte en tanke på att man behövde identifiera sig för att hämta ut de internetbokade tågbiljetterna på stationen, trodde att bokningsnummret räckte. Därför lämnade jag passet hemma så när jag i biljettluckan ombads att visa legitimation accepterade de inte mitt svenska körkort. Nu är klockan 6.15, tåget går om en halvtimme och jag börjar leta efter en taxi som kan köra mig tillbaka till lägenheten och hämta passet. Men inte fan är Santa Barbaras taxichaffisar lika morgonpigga som Chicagos, klockan närmade sig 6.30 och inte en taxi fanns i sikte. Nu kom paniken krypande. Fast turligt nog förbarmade sig mannen i biljettluckan till slut över den dumma turistens situation och lät mig åka med i alla fall.
Bussen tog oss i och för sig inte hela vägen till Huntington, utan vi fick hoppa av i Long Beach söder om LA där Josh hämtade oss med bil. På vägen till Huntington stannade vi för att titta på David Beckhams nya hemmaarena Home Depot Center. Aningen fjuttigare än Santiago Bernabeu, men i ärlighetens namn så ljuger bilden lite. Home Depot Center är nämligen byggd som Råsunda där ena långsidan är dubbelt så hög som den andra, men ändå, när man ser arenan blir det än tydligare att Becks flyttade till staterna endast för pengarnas skull.
Huntington Beach Boulevard; en gågata som går raka vägen till beachen, kantad av suveräna restauranger och otaliga surfbutiker.

Typisk kalifornsk arkitektur.
Trappan ner till stranden.
Trettiotalet grader i skuggan, tjugotalet i vattnet och högt ovan allt en alltid lysande sol. Fagra damer fanns det också gott om, men det passar sig inte riktigt att hala fram kameran och ta en massa bilder på dem. Folk har trots allt åkt i fängelse för det, och jag vill inte riskera att bli deporterad.
Piren bredvid vilken surfarna brukar hålla till. Som sagt, vågorna i Huntington Beach håller världsklass och mer än en gång har VM avgjorts här.
De gula badvaktsbilarna bidrog till Baywatch-känslan, allt som saknades var att se en eller två röda baddräkter med guppande innehåll komma springandes vid vattenbrynet.

En gatuartist utan sjukförsäkring på en fyra meter hög enhjuling.

Tisdagskvällen spenderade vi i Snoop Doggs hemstad Long Beach i en bar kallad The Prospector där Joshs polares band spelade. Vi hade alla det mycket angenämt, men tyvärr glömdes kameran hemma.
Onsdag den 12 mars. Joshs lägenhet som han delade med fyra andra snubbar vilka alla har en hip-hop-grupp tillsammans. Där Steve sitter nu var min sovplats och tjejernas namn kommer jag inte ihåg.
Rumskamrat Dave Fritz ägnar sig åt den ädla sporten carpet skating. Under Steves och min vistelse hade hysteriskt rolige Fritz fått en elak infektion i en tand och såg ut som han hade en tennisboll i kinden. Han behövde en rotfyllning vilket blev väldigt dyrt eftersom vår gode Fritz inte hade tandvårdsförsäkring.
Torsdag den 13 mars, resedag tillbaka till Barbara. Vi hoppade på bussen till Union Station i LA i Long Beach vid hållplatsen Queen Mary. Hade inte en aning om att den gamla atlantångaren, som till skillnad från Titanic hade den goda smaken att inte kyssa ett isberg, nu tjänar som ett hotell och museum i Long Beach. Där ser man.

På bussresa genom Los Angeles. På bilden ser vi en av de karakteristiska dräneringskanalerna som går genom staden. De har varit med i tusentals filmer; bland annat har The Governator, Arnold Schwarzenegger, på motorcykel blivit jagad av en lastbil genom dem i Terminator 2 och slutscenen i Blood in, blood out ("Vatos Locos for ever!") utspelar sig i en av dem.

Downtown LA i solnedgång.
Eftersom Amtrak California är mer opålitliga än SJ var vårt tåg drygt två timmar försenat, och därför passade jag och Steve på att knalla runt lite i området kring Union Station. Här poserar jag framför stationen, tyvärr blev bilden i det suddigaste laget, men den är den enda på mig i Los Angeles.
Surflinern är det maffigaste tåget jag åkt med.




Fredagen den 14 mars. I ett försök att kompensera Amerikas urbefolkning för att den vita mannen mer eller mindre utrotade dem så har den amerikanska staten genom århundraderna givit dem land tillbaka, så kallade indianreservat. Eftersom marken ofta är värdelös har många indianstammar valt att som primär inkomskälla öppna casinon, och ett sådant casino vid namn Chumash, ligger passande nog i Santa Ynez, en halvtimmes bilresa inåt landet från Santa Barbara. Så på fredagen åkte vi ett gäng dit för att pröva lyckan.

Jag gick in med 20 dollar fast besluten att inte spela för mer än så. Jag bestämde mig för att blackjack var mitt säkraste kort, och mycket riktigt, jag spelade likt Rainman. Jag träffade tior och ess hela tiden, och när kvällen var slut vandrade jag hem med 160 dålars på fickan. Ka-Ching!

Jag utanför Chumash. I handen håller jag min lyckoamulett för kvällen; en informationsbroschyr om säkert spelande.

På lördagen var det tänkt att vi skulle åka tillbaka till det området vi var i första kvällen eftersom det var ett gäng fester som skulle hållas där. Dock åkte vi aldrig eftersom det låg regn i luften och folk hoppade av, och Steve, Jacob och jag ville inte spendera ungefär 100 dollar på taxi. Därför blev vi kvar i The Yellows och hade en liten hejdå-fest för mig och Steve istället.

Söndag 16 mars. Enda kortet på oss tillsammans utanför vackra Santa Barbara Municipal Airport.

Som sagt, den lilla flygplatsen med endast fem gater är vackert belägen.

Jag längtar redan tillbaka till Kalifornien och jag rekommenderar det varmt. Santa Barbara är en otroligt trevlig och vacker stad, den har nästan lite Barcelona-känsla över sig med stranden, palmerna och de omringande bergen. Lugnt tempo, inte alls lika hektiskt som Chicago och LA, vilket i och för sig inte är så märkligt eftersom den har en bråkdel av de båda miljonstädernas folkmängd.

Det var det det. Hoppas ni hade likte roligt att läsa om mina upplevelser som jag hade när jag upplevde dem. Det känns väldigt kul att få chansen att resa runt lite när man väl är i USA, nästa resmål är troligtvis New York. När och hur vet jag inte, men med lite uppfinningsrikedom ska det nog gå att ordna. Bästa att passa på speciellt nu när dollarn är i fritt fall och med stadig takt jobbar sig ner under sex-kronors-strecket. God Bless America....

Sweet Home Chicago

Jaha ja, då var man hemma i kalla Chi-Town igen, fast den här gången med en nybakad solbränna. Fortfarande lite brunröd dock ("Fan vad solen tar här nere"), men efter att ha svalnat några dagar ska jag nog vara härligt gyllenbrunast i Chicago. Har tagit ett skitlass med bilder och jag kommer skriva om hela resan inom de närmaste dagarna.

Enligt amerikanska centrala tidszonen har jag nu har jag varit 20 år i två timmar. Till min besvikelse fick jag dock veta den stora St. Patrick's Day-paraden var redan i lördags, två dagar före den officiella högtidsdagen. Tyvärr kan jag inte göra min Systembolagsdebut imorgon, så alla ni med åldern inne får köpa varsin bärs med mig i åtanke och ge mig när jag kommer hem.

God natt....

Den amerikanska stereotypen

Sa har kan det ga till pa Spring Break i Santa Barbarba nar den amerikanska collegekille-stereotypen avJackass-generationen har fatt i sig ett glas eller tre for manga.

http://www.youtube.com/watch?v=POOiFIJ--Jw

Den har scenen utspelades i gar kvall pa en balkong bredvid den lagenhet jag och Steve bor i, killen i fraga heter Tim och jag bevittnar spektaklet till hoger innanfor glaset. DOck syns jag aldrig i bild. Ikvall tar jag en paus fran fetsandet, ska upp tidigt imorgon for att ta taget klockan 6.45 till Anglarnas stad.

Till nasta gang, hall er borta fran olflaskorna...

California Dreamin'

"California Dreamin'
on such a winter's day"

Jag brukar alltid gå runt och tänka på låtar som passar i olika sammanhang och tankar, men sällan beskriver en låt mitt känsloläge så självklart som The Mamas & The Papas låt California Dreamin gör just nu. Sista midtermen är skriven, vintern har kommit tillbaka till Chicago och jag längtar mig sjuk till Kalifornien.

Tur då att i morgon klockan ett lyfter planet från O'Hare som via Dallas ska ta mig och Steve till Santa Barbara. Nyss fick jag veta att temperaturen i Cali kommer ligga runt 25 hela veckan, och inte ens alla hela rikets nyuppsprungna snödroppar kan få mig att längta hem till Sverige nu. Troligtvis stannar datorn hemma så det kommer vara tyst på bloggen i alla fall fram till den 17 mars. Fast kameran åker med och jag kommer publicera att gäng bilder när jag kommer tillbaka.

So long, suckas!

Kingston Mines, vol 3

Igår kväll var det åter igen dags att besöka The Kingston Mines. De tre bluesmuskitörerna Nathan, Dan och jag var återigen kärnan i sällskapet som denna kväll hade fått förnämt sällskap av Clarie; en fager madam från Frankernas Rike. Huvudattraktionen för kvällen var John Primer, Nathans favortibluesmusiker, som har varit på turné ute i vida världen under hösten och vintern, men som nu äntligen gjorde en efterlängtad comeback i Gruvorna.

Vår lilla grupp var dock inte de enda besökarna från North Park. Tack vare att någon som kände någon fyllde 21 igår så var det gott och väl ett trettiotal studenter från vår lilla skola där. Det resulterade i ett jävla drag, eftersom är det något studenter kan göra är det att festa. Det dansades måndagnatten lång till två och ett halvt set av John Primer och ett och ett halvt set av någon snubbe jag inte kommer ihåg namnet på, men vars kompband kallade sig The Chi-Town Hustlers. Vid trehugget drummlade vår glada kvartett in i den taxi som skulle ta oss hem.

Jag har skrivit om Chicagos taxichafförers tveksamma natur förut, och denna var inget undantag. Han gav farsans favorituttryck 'aggressiv körning' en helt ny innebörd: han accelererade i kurvor, stampade gasen i botten vid varje grönt ljus, och således tvärbromsade han också vid varje rödljus. Lägg därtill att bälte saknades på mittenplatsen i baksätet där jag självklart satt och ni förstår att jag bad en stilla bön till en eventuell högre makt. Dock var han en trevlig prick som körde oss till en bankomat utan extra kostnad när vi kom på att vi inte hade tillräckliga monetära tillgångar att betala för åkturen. En polare till mig blev slagen och rånad av sin taxichaffis när han bad om samma tjänst för några veckor sedan (inte han som blev nedslagen och lämnad att dö i en gränd utan en ny incident, reds. anm.).

Lite smolk i den beryktade glädjebägaren var att jag tappade bort min svarta kappa. Vi svenskar klagar högljutt på krogars garderobskostnader, men tro mig, de tjänar ett syfte. Här existerar inte garderober på krogarna och man tvingas därför hänga ifrån sig ytterkläder på stolar och krokar, vilket resulterar i att man aldrig kan sluta oroa sig för att den ska bli stulen. Också, på grund av dagens konforma kappmode faller jackan lätt offer för förväxling, särskilt i fyllan och villan, vilket jag fick erfara denna kväll. När vi var på väg ut kunde jag inte hitta mig kappa, och på stolen där jag suttit hängde en liknande kvar som tydligen tillhörde en Douglas Moore enligt kvittot från DUI-counseling jag hittade i fickan (DUI= Driving Under the Influence= Rattfylla, reds anm). Två scenarior var nu möjliga 1) Antingen hade våra kappor bara blivit förväxlade, eller 2) den gode Douglas tyckte att min kappa var mycket finare än hans och bytte helt sonika utan pardon. Som tur var visade sig alternativ 1) vara korrekt. Ännu mer tur var att herr Douglas Moore var en så kallad vän till en vän till en vän jag träffade igår, så jag kunde ta kontakt med honom. Idag träffades vi således och de båda kapporna återlämnades till sina rättmätiga ägare.

Ytterkläderyran till trots, gårkvällen var troligtvis den bästa måndagen i mitt liv, vilket jag i och för sig fick betala med en av de jobbigare tisdagslektionerna i mitt liv. Möjligtvis kan den toppas av måndagen den 17 mars, min tjugonde födelsedag tillika St.Patrick's Day som firas monumentalt här i Chi-town. Det återstår dock att se...

Individualism

Uret är 22.36 och jag sitter här och gnager på en dubbel cheeseburgare från en av de bättre uppfinningarna sedan hjulet; McDonald's dollarmeny (...when in Rome). Utanför smälter den sista snön bort och förvandlar den frusna marken till lervälling, något mina slitna Converse bittert har fått erfara. Fast de överlevde Roskilde 07 och håller sig ett tag till.

Från en sak till en annan, jag hade ett samtal med en rekryt (inte i dess militära mening, utan en spelare som kanske ska komma och spela på skolan nästa år) uppvuxen i Liberia som via Göteborg och två månader i Florida nu kommit till Chicago och är intresserad av att börja på North Park nästa år. Jag väljer att inte nämna hans namn, inte eftersom jag tänker avslöja hans personligaste tankar, men lika bra att vara på den säkra sidan. Vi pratade om skillnader mellan USA och Sverige, och han, liksom jag, tycker att det allra bästa med gamla Svedala är den sociala tryggheten.

Vårt samtal fick mig att tänka på vad jag verkligen tycker om USA. Att knacka ner på kommersalismen och slit-och-släng-mentaliteten, men de problemen grundar sig i individualismen, den rådande uppfattningen att om du inte klarar dig själv så betyder du ingenting. Din identititet är inte din personlighet, utan det är ditt jobb, din bil, ditt äktenskap och var du semestrar. Det är inte acceptabelt att misslyckas, en förlorare är det värsta du kan vara. Den attityden genomsyrar allt; från reklamen på TV till tränaren i fotbollagets peptalk - hela tiden får du det inpräntat i huvudet att ingenting utom vinst och vara bäst betyder något. Att klara sig själv är fint, att be om hjälp är fult. USA symboliserar är verkligen darwinismen institutionerad: endast den starkaste överlever...och individualismens största drivkraft är myten om den amerikanska drömmen.

Istället säger jag som min nya själsfrände Sanna: "Tacka vet jag Jante-lagen"....