I sondags var jag pa min forsta collegefest. Jag och Steve drog till lagkompisen Jordans lagenhet som han delar med tva andra, svenske Nathan och nagon Big-Brother-snubbe med skjortan uppknappt ner till naveln. Tror att han hette Brian. Kvallen startade med beer pong, ett olspel som gar ut pa att traffa motstandarlagets roda college/highschoolfilm-muggar med en pingisboll. Muggarna ar fyllda med ol (fyllda ar val och ta i, man fyller endast i botten av forstaeliga skal) och traffar man motstandarlagets mugg sa maste de dricka upp den. Det lag som forst traffar det andra lagets alla muggar vinner. Den storsta vinsten, forutom aran, ar att man slipper dricka amerikansk ol, det smakar verkligen ingentnig, alternativt skit, i jamforelse med europeisk. Till och med Harboe-export och ljummen Sofiero oppnar smaklokarnas sjunde himmel i jamforelse med Bud Lite eller Miller Gold.
Den ackliga olen till trots var festen riktigt rolig, kul att hanga med spelarna i laget pa andra stallen an pa fotbollsplan. For de som inte vet ar min skola North PArk UNiversity valdigt kristen, likasa grabbarna i laget. Med det i atanke var det lite speciellt att se Kurt, killen som haller i bibelstudier pa sitt hotellrum och leder laget i bon innan varje match, var den som sop hardast av alla. Mer an sa far ni inte veta eftersom detaljerna ar barn-och foraldrarforbjunda. Jag kan i alla fall saga att jag ar en naturbegavning pa beer pong.
De olika vaningarna i mitt dorm har olika teman; forsta vaningen har registreringsskyltar, andra superhjaltetema med och den tredje, tillika min, vaning har Medal of Honor-tema med kamoflauge (stavas det sa?) pa vaggarna och dogtags med invanarnas namn pa dorrarna. Steve och jag kom hem ungefar klockan tre pa morgonen och tog omvagen forbi vaning tva for att gora ett nattligt besok hos var lagkompis Will. Will var tyvarr inte hemma sa istallet bestamde vi oss for att dekorera vart rum med nagra av andra vaningens superhjalte-planscher. Vi anvande all var list och tog vad vi kom over, en langsmal Superman-poster och en fet panoramaposter av New Yorks skyline med Spider-Man svingandes mitt i. Den passade perfekt runt min sang sa nu sover jag gott mitt i Manhattan med Spider-Man vakandes over mig. Inte ens ett barn i sina foraldrars sang sover tryggare. Mission accomplished.
Efter var nattliga rad pa andra vaningen gick vi till McDonalds. Endast drive-through var oppet sa i brist pa bil forsokte vi gora en walk-through, vilket vi vanligt men bestamt nekades. Som tur var kom en raddande angel i form av en omtanksam bilist som forstad vara svara munchies och bestallde det vi ville ha. Fy fan vad gott det min Big'n'tasty smakade, dock var den mindre an var svenska motsvarighet. Dar sprack myten om att att McDonalds-hamburgare i USA ar groteskt mycket storre an i Sverige. Kanske det ar sa i Texas men det far ni fraga min syrra om.
Dagen efter kvallen fore (mandag) var det Labour day i Amerikat och den dagen tillbringades i downtown Chicago. Steve och jag tog taget fran Kedzie Avenue, nagra kvarter ifran skolan, och en halvtimme senare klev vi av pa en station som mycket val kan vara den dar de spelade in slutscenen i Batman Begins. Ni vet taget med bomben som ar pa vag mot skyskrapan; ralspartiet efter stationen sag precis ut som det i filmen och det ledde rakt mot en snarlik skyskrapa. Faktum ar att filmen spelades in i Chicago vilket gor mitt antagande inte helt osannolikt.
Att aka tag i Chicago ar en upplevelse eftersom ralsen i huvudsak gar over marken rakt genom bebyggelse och bostadsomraden, utan respekt for bullernivaer och levnadstandardkrav. Pa manga stallen passerar man inte mer an en halvmeter fran nagon stackars sates balkong. Stationerna ar slitna, nergagna och morka. Charmigt och pittoreskt pa dagen, men ett paradis for ranare och valdtaktsman pa natten.
Eftersom det var Labour Day stangde det flesta affarerna ganska tidigt i stan sa vi agnade oss mest at sightseeing och orientering. Vi hittade dock en grym affar som salde souvernirer fran Chicagos sportlag sa dar ska jag shoppa loss innan jag aker hem. Chicago ar en haftig stad och man far kanslan att det inte finns en byggnad under 100 meter. Tyvvar kan jag inte beratta mycket mer just nu, det var ju som sagt Labour Day sa det mesta lag nere och det var knappt nagra manniskor pa gatorna. Den obligatoriska batlasten av japanska turister var i alla fall narvarande. Onskar att jag hade haft en kamera med mig, men den kommer inte forran i mitten av september efterom min kara moder kommer hem fran Malaysia med den da och skickar den forhoppningsvis direkt. Da ska jag gora ett utforligt fotodokument over downtown Chicago och posta det har eller pa bilddagboken. Hall utkik!
Dagens observation 1: Eller egentligen gjorde jag den forsta dagen: Chicagos kranvatten ar sa klorerat och fullpumpat med kemikalier sa att det smakar som en kallsup i simhallen.
Observation 2: Far man fragan 'What's up?' ar det inte ohovligt att inte beratta vad som ar uppe. Det ar en halsningsfras likvardig 'Hello' eller 'Hey'.
Observation 3: Det gar att fa tag pa Alhgrens bilar i USA! Fralsningen stavas I-K-E-A....
Till vänster: James Derrick, en av de smartaste människor jag träffat. Till höger: Kurt Roberts, skön snubbe som håller i bönen innan matcherna. "USA all the way" är hans motto, i alla fall enligt James.
Innan matchen: uppställning och nationalsång, ursäkta den dåliga bildkvalitén. Killen i den gula tröjan heter Daniel Tuls.
Förstapersonsvy av mina skor och handskar.
Tydligen behövde inte våra coacher lämna in sina varma och sköna vinterjackor. De hade det varmt och gott medan vi spelare frös arslet av oss på bänken. 
