Hösttecken

Trädet utanför mitt fönster har börjat få gula löv och kyliga vindar biter som i Sverige. Det är som Roland, ni vet Robert Gustafssons tragikomiska dansbandsälskande karaktär från Torsk på Talinn, skulle säga; "Det är som hemma fast annorlunda".

Ett trevligt inslag på North Parks campus är att det kryllar av ekorrar, kaniner samt en och annan tvättbjörn. Det känns som man är i Barnens Zoo i Kolmården varje gång man går ut. Ekorrarna är livligast håller som bäst på att samla mat för vintern och de är inte lika rädda för oss människor längre som de var i början. De vågar sig allt närmre och hoppar inte iväg så fort de hör en komma. Fast ni borde passa er ekorrar, jag har slagit vad med Steve att jag ska fånga en av er innan året är slut. I bästa fall blir ni mitt husdjur, i värsta fall min middag.

Jag har egentligen inte så mycket nytt att berätta. Skolan går bra, alla är snälla och jag nöter fortfarande bänk, trots att jag aldrig varit hetare på träningarna. När jag kommer till ett nytt lag brukar det alltid ta några veckor innan jag kommer in i det. Tyvärr för mig så spelade jag skit på försäsongsmatcherna och där förlorade jag min plats. Tycker dock att tränaren matchde oss målvakter fel; han lät alla stå lika mycket varje match istället för att ge oss 90 minuter i en match var. Hur lätt är det att prestera som målvakt när du sitter på bänken i 60 minuter och sen slängs in de sista 30? Tycker inte att jag har fått en riktig chans att visa vad jag kan.

Fast nog med bitterhet för idag, Isaksson är ju i samma situation i Man City så jag är i fint sällskap. Ett ljus i höstmörkret är att Hjulsbro bara är tre pinnar från ett division 4-kontrakt och att Kalmar fortfarande har häng i den allsvenska toppstriden.

Steve den lymmelns undanhållit för mig att han har en kamera. Jag hittade den i hans låda och har tagit några bilder. Mycket nöje...

Till vänster: mitt skrivbord i mitt dormroom. Min dator, min iPod med tillhörande högtalare, böcker, post-it-lappar (vuxenpoäng), begynnande klädhög (minuspoäng), nyttiga bananer och Steves TV och kylskåp i bakgrunden.

Till höger: Jag framför min säng och vår stulna affisch föreställande Manhattans skyline.

Till vänster: min roomie Steve Hosch. Han är inte så stark som han ser ut, jag spöar skiten ur honom minst en gång om dagen. Dessutom är han inte en riktig surfkille, han är född i Illinois och har bar bott i Californien i två år. Tyvärr, Fanny...

Dagens, eller rättare sagt nattens, observation:

Stora städer betyder ljudliga nätter, det är aldrig tyst. En ambulans tjutande sirener, bilar som startar och stoppar, insekter som väsnas eller polissirener finns alltid som ljudkuliss i bakgrunden när man försöker sova. Vi på North Park har också välsignats att ligga under en av världens mest trafikerade flygplatsers, O'Hare, luftrum för inflygande plan. Det betyder att en lågflygande jumbojet kryddar ljudbilden minst en gång i minuten.