Dancing in the dark

Efter att ha plågat er med långrandiga inlägg den senaste månaden tänkte jag ge er något lite mer lättsmält som omväxling. Här kommer ett lass bilder från helgen som gick.

I sann Sofi-anda börjar med SkoggBloggs första, och troligtvis enda, modetips. Köpte att par nya Chuck Taylors-för några veckor sedan, 35 dollar på rea. Visserligen är de storleken för små, men vill man vara fin får man lida pin.

Lagbön före Homecoming-matchen mot Wheaton fredag kväll. Jag spelade inte och vi fick stryk med 2-1.

Vattnet har nu dragit sig undan. Bilden föreställer det där trädet som rycktes upp med rötterna och fastnade mot bron på campus. Vinkeln är inte den bästa, men den ger er en liten referens till hur högt vattnet stod.

Fredag kväll. Får man inte chans att briljera på fotbollsplanen får man istället regera vid beerpong-bordet.

Vackra fotbollskillar. Fr v: Matt Bond, Kevin Gathje, Sebastian Pilat och undertecknad.

Vackra fotbollsmålvakter. Jag, Alex Drake och i bakgrunden Joe Cindric, killen som lirar istället för mig. Trots konkurrens är det skönt att vi har så roligt ihop, både på och vid sidan av planen.

Nathan Ryan, Kiel Mosley och Kyle Connolly slår klackarna i taket.

På lördagen hade skolan anordnat Homecoming-dans bland exotiska fiskar och hajar i Shedd Aquarium vid Chicagos marina strax söder om downtown. Tro mig, det är inte direkt optimistjollar som ligger där och guppar. Jag och min goda, goda vän Eleanor Olsson poserar på förfesten hos The Norwegians.

Från marinan har man en ganska schysst utsikt över Chicagos skyline, som jag tycker är USA:s vackraste. Los Angeles är inget vidare, dock har jag inte sett the New York med egna ögon, men de flesta jag pratar med tycker Chicago är snäppet vassare. Vad tycker ni därhemma?

Linslus som jag är måste jag självklart vara med på bild. Ber om ursäkt för den töntiga Titta-jag-är-en-viktig-tyckare-med-egen-blogg-posen.

You cant start a fire, you cant start a fire without a spark

This guns for hire even if we were just dancing in the dark

/Från Er jolle i yacht-marinan

Gustav

Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön

Som ni säkert vet är USA:s ekonomi i kris och läget är riktigt, riktigt illa. Dock vill de som vet hur allvarliga konsekvenserna verkligen kan bli inte berätta, alternativt vill USA:s mediamaskin inte rapportera det. Enligt min Media & Society-lärare professor Haefner är det för att om folket skulle få veta skulle det leda till masspanik...och det vill ingen ha.


Nu är ju ekonomi inte mitt område, men så vitt jag förstår är det de fallande bopriserna som är den ursprungliga boven i dramat. När huspriserna steg under senaste årtiondet tog många lån för att köpa hus i tron att priserna skulle fortsätta stiga. Lånen var lätta att få eftersom många utländska investerare pumpade in pengar i USA, vilket stärkte ekonomin. Många banker övertygade personer att ta lån som egentligen inte har råd att betala dem. Dessutom började det byggas en massa nya hus och till slut blev tillgången mycket större än efterfrågan. Bomarknadspriserna började därför rasa och miljoner människor stod där med lån som var värda mer än huset de bor i, utan möjlighet att betala, och kan inte folk betala får bankerna ingen inkomst. Dessutom har mycket pengar från utlandet investerats i bolåneförsäkrade obligationer som nu blivit värdelösa.



Bomarknadskrisen skapade en svallvågseffekt till andra marknader. När bankerna har de körigt ekonomiskt håller de i sina pengar, det blir svårare att låna och få kredit för privatpersoner och företag vilket resulterar i att konsumtionen och investeringar stannar av.

När jätten Lehman Brothers gick omkull förra veckan och Merril Lynch blev uppköpta dök Dow Jones med 500 points under en dag. Hjulen började snurra och nu ligger USAs ekonomi verkligen brunt till. Hela systemet är urholkat och det finns inget som försäkrar pengarnas värde eftersom hela systemet är uppbyggt på kredit. Personer har till och med betalat av kreditkortsskulder med andra kreditkort och tagit nya huslån för att betala av de gamla huslånen.

Det är så jag har förstått läget. Har jag fått situationen helt om bakfoten vore jag tacksan om någon ekonomikunnig kusin skulle kunna upplysa mig.



Enligt professor Haefner började allt när Ronald Reagan, den mest konservativa republikanen av dem alla, kom till makten 1980. Under sin tid som president genomförda han många lagändringar för att lätta regeringskontroll och släppa marknadskrafterna fria. Konsekvenserna av det ser vi nu, nästan 30 år senare.



President Bush, som verkade speciellt darrig på rösten, talade till nationen igår kväll och föreslog en lösning; regeringen ska gå in med 700 miljarder (!) dollar och köpa upp bankernas värdelösa tillgångar för att få dem, och således systemet, på fötter igen. I skrivande stund debatterar Kongressen, Senaten och Administrationen för fullt om de ska klubba förslaget eller inte. Om det inte funkar kommer USA med stor sannolikhet hamna i en depression av mammutska mått, mycket värre än den stora depressionen på 30-talet.

Även fast gamle Bushen verkar ovanligt tagen har inte oron spritt sig på gräsrotsnivå, det vill säga bland eleverna på skolan. Ämnet har varit uppe för diskussion ett antal gånger, och även fast det finns de som planerar att ansöka om kanadensiskt medborgarskap eller flytta till en hydda i skogen verkar flesta jag pratat med tycks starka i tron att det löser sig. Jag är inte lika positiv, eftersom om USA kraschar är det stor risk att Europa och resten av världen följer med. Jag antar att det här bevisar att kapitalism, liksom kommunism, i sina extrema form inte fungerar.

---------------------------------

Herrejävlar, jag tror att någon nyss skjöt två skott på gatan utanför min lägenhet. Obehagligt är bara förnamnet. Kanske dags att gå och lägga sig, klockan är tjugo i två och imorgon är det den stora matchen mot Wheaton. Homecoming och 2500 fans på läktaren får även en bänknötare att bli lite spänd.

Från Er guldtacka bland krediter

Gustav

I'll get by with a little help from my friends

Vi torskade matchen mot Loras i Dubuque (ber om ursäkt för felstavningen i förra inlägget) med 2-0 och det var, som man säger, inget snack om saken. Det enda positiva jag tar med mig från helgen är faktiskt bussresan som bjöd på mäktiga vyer över skogsbeklädda kullar under ditresan och glada skratt i form av fotbolls- och snuskhistorier med de två andra svenskarna Veiron och Kristoffer under tillbakaresan.

Jag nötte bänk igen och det verkar som om det enda chans jag har att få spela mot Wheaton nu är en vältajmat misstajmad tackling i knähöjd på Joe under någon av veckans träningar. Fast det vill jag ju inte göra eftersom han är en av mina bästa vänner vid sidan av planen.

Det känns så otroligt bittert att veta att man är i form, visa det dag ut och dag in på träning men ändå inte få spela. Som jag gnällt om i tidigare inlägg; i år har inte Coachen gett mig en ärlig chans, trots att jag visade på slutet av förra säsongen att jag förtjänade den. En av anledningarna att jag ens är med i laget i år var att Coachen efter förra året gav mig intrycket att han trodde på och ville satsa på mig. Jag vet, och han borde veta, att jag har en mycket högre högstanivå än Joe, men får jag inte matchträning så når jag den inte. Nu vet jag verkligen hur Isaksson kände sig i Man City. En liten tröst är ändå att jag har stöd av de flesta fansen, de ställer sig också frågande till varför jag inte spelar.

Fortsätter det så här kommer jag troligtvis inte spela nästa år. Det känns inte så jävla motiverande att träna som en gnu och inte få något tillbaka. Dessutom siktar jag på examen nästa år så jag kommer behöva fokusera på skolan. Detta betyder idock inte att jag läggar av med fotbollen, verkligen inte, bara att jag tar en så kallad Foppa-timeout för att hitta motivationen igen. Fotboll är ju trots allt något jag lever för.

Till sist: eftersom lillsyrran lade skorna, klistret och tejpbitarna i håret på hyllan tänker jag försvara familjeäran och börja spela handboll. Tydligen tränar Chicago Inter Handboll Club varje fredag klockan sju på Northeastern Illinois University som ligger rakt över gatan från North Park. Jag och den gamle Kroppskultur-legedendaren Veiron tänker gå dit, dra en liten vals att jag är en sjujäkla linjespelare och börja träna med dem. Jag menar, hur svårt kan det vara att stå på sexmeterslinjen och gruffa, stånka, bitas och rivas, och någon gång i bland få en passning, vända om och skjuta bredvid målvakten? Jag gjorde det på skolgympan hela tiden.

Er surströmming bland glada laxar

Gustav

Iowa reloaded

Imorgon bär det av till DeBuke, Iowa, för match mot Loras College, en skola mest känd för att ha fostrat NFL-kommentatorn Greg Gumble. Om ni kommer ihåg så åkte vi dit i vintras för att spela en inomhusturnering. Mitt starkaste minne från den resan är, förutom att vi vann, att jag för första gången verkligen trodde att jag skulle dö.

Det var kolsvart, snöigt, kuperad terräng, isigt väglag och dålig sikt. Vi satt packade som sillar i en gammal Honda med risig motor med en biltjuv bakom ratten. Vi låg och tryckte bakom en lastbil på en oupplyst väg och vår chaufför, Kevin Gathje, tyckte att det bästa stället att köra om på var i en sådär lagom brant uppförsbacke. När han gick ut i omkörningsfil trodde vi först att han skämtade, men när vi insåg att han var gravallvarlig började vi alla skrika hur jävla dum i huvet han är. Man såg knappt fram till backkrönet 100 meter framför oss, den gamla Hondan accelererade sämre än morsans Peugeot (jag älskar den bilen, men någon Köeningsegg är den inte) och den gnetade sig sakta, men inte så säkert, förbi lastbilen bredvid oss. Det som kändes som en en timme tog säkert bara någon minut en tanke väldigt klart: "Iowa - varför ska jag dö i Iowa av alla jävla ställen?"

Som ni kanske har listat ut så mötte vi inte någon SUV eller lastbil, annars hade jag, för att använda en hederlig klyscha, inte suttit här idag. När vi var tillbaka i säkerhet i rätt fil på den isiga, snöiga vägen fick Kevin sina fiskar klyschigt varma, och det var inte långt ifrån att vi tvingade honom att stanna bilen och degraderade honom till bakluckan.

Som sagt, imorgon bär det av igen, denna gången i en obekväm buss. Loras är tydligen ett av de allra bästa lagen i landet så det är risk att vi åker på en fotbollslektion. Personligen är jag ju inte heller sådär helpeppad på att åka fyra timmar enkel resa för att nöta bänk och därmed få hela min lördag förstörd. Vår match är inte förrän 19, men vi åker redan klockan 11 eftersom vi reser tillsammans med tjejlaget som ska möta deras damer klockan 17. Därför kommer vi inte komma hem förrän tidigast ett på natten. Dessutom är det alkoholförbud 48 timmar innan match så det sabbar min fredagkväll också. Ikväll har nämligen The Norwegians fest, men den kan man ju inte ha roligt på. Vojne, vojne...

Er inte alls så bittra vän,

Gustav

Vatten, stan är full av vatten

Varje vaken sekund tänker jag på låtar eller textrader som passar in på olika situationer jag befinner mig i, och på grund av helgens intensiva regnande har många titlar snurrat i huvudet: Travis Why Does It Always Rain On Me?, Pugh Rogefeldts Vandrar I Ett Regn, Grateful Deads Box of Rain, The Beatles Rain, Moneybrothers Stormy Wheater, Supertramps It´s Raining Again, Creedence Clearwater Revivals Have You Ever Seen the Rain och Who´ll Stop the Rain?, Dylans Rainy Day Women, ledmotivet till Singing in the Rain och The Whos tvetydiga Love Reign O´er Me. Denna lilla egenhet, om det nu är en, speglar av sig här på bloggen då jag gärna döper mina inlägg efter låtar, men trots att alla de ovanstående, plus några till, hade funkat som titel idag fastnade jag ändå för Robban Brobergs gamla klassiker. Även fast den inte direkt handlar om regn så beskriver den ändå bäst läget i Chicago och hela Cook County just nu. För staden är verkligen full av vatten - en jävla massa vatten.

Tre dagar i sträck har det regnat likt Roskilde-07 vilket har resulterat i att alla floder och vattendrag har svämmat över sina bräddar och "state of emergency" har utlysts i hela Cook County. Vad jag har förstått är det resterna av orkanen Ike som har jobbat sig upp norrut genom Mellanvästern och nu skvätter av sig på våra bräddgrader. Längre söderut, speciellt i Texas, är läget riktigt illa, något liknade översvämningarna i Hälsingland för några år sedan, fast mycket värre. Alla kloaker och dräneringssystem är överfulla och myndigheterna säger att de pumpat bort 64 miljarder gallons (240 miljarder liter) vatten ut i Lake Michigan. De visade på nyheterna vilket område i Chicago som har drabbats värst; en rektangel mellan gatorna Foster, Ainsle, Lawrence och St.Luis där norra grenen av Chicago-floden flyter igenom. Självklart hamnar man i händelsernas centrum eftersom det är precis där North Park ligger, och självklart trotsade jag elementen och gav mig ut med kameran för att dokumentera det som har nämnts till The Great Chicago Flood.

Den cirkulära byggnaden är Andersson Hall och bron över den nybildade sjön leder till cafeterian. Vanligtvis är det tre meters fri höjd mellan marken och bron. Andersson ligger extra brunt till eftersom den sjunker varje år på grund av att den står så nära floden. De har planerat att riva den inom några år och att få källaren vattenfylld kommer inte direkt förlänga dess livslängd.

De har tvingats evakuera tre av universitetets byggnader; elevhemmen Anderson och Burgh Hall, samt Magnusson Campus Center där cafeterian och klassrum finns. De som bor i de båda elevhemmen, totalt cirka 300 elever, tvingas sova i träningslokalen Helwig Recreational Center eller hos vänner, och alla lektioner har ställts in i morgon. Bron över Chicago-floden. Vanligtvis brukar vattnet sippra fram en halvmeter djupt och närmare tre meter under brospannet. Ett stort träd drogs upp med rötterna och fastnade mot bron. De sågade av kronan och nu står bara stammen kvar, den syns lite otydligt.

Dränkta träd. Floden har stigit stadigt i två dagar nu och det förväntas regna ännu mer imorgon. Totalt har det fallit ungefär 210 millimeter.

En översvämmad gångväg. Andersson i bakgrunden. Kolla in den här länken för fler foton:

http://www.chicagotribune.com/news/chi-flooding-ugc,0,5854413.ugcphotogallery

Som sagt, alla lektioner är inställda imorgon, dock inte vår träning. Dessutom tvingades vi upp i lördags morse klockan 7 i för straffträning. Anledningen till att var tvugna att springa, när det regnade som värst dessutom, var för att min kära rumskompis Steve hade åkt fast med alkohol på campus. Klantar en i laget till det straffas alla eftersom Coachen praktiserar kollektiv bestraffning som religion.

Fast Steve tyckte inte att det räckte med att vi skulle springa en gång. Trots att jag väckte honom två gånger somnade han igen och missade träningen, och det är inte populärt bland lagkamraterna att den enda som inte dyker upp är den vi springer för. Så nu måste vi springa två morgnar till på grund av honom. Bra jobbat!

Fast trots allt elände har jag ändå haft en bra helg. I lördags fyllde mittfältaren och sydkoreanen Isaac Lee 21 och han tog med tio av oss från laget downtown. Kvällen började på Nara Lounge, vars koreanska ägare är en nära vän till Isaac, med shots och bärs på Mr. Lees bekostnad. Dock betalade vi på eget initiativ alla 20 dollar var, vilket är en bra deal eftersom vi troligtvis drack för 60 dollar per skalle (det blev många Helan går). Enligt ryktet slutade notan på närmare 700 dollar, en summa som skulle skrämma livet ur oss vanliga, dödliga studenter. Vi kan därmed slå fast att Mr. Lee lever inte på CSN.

Sedan fortsatte vi till nattklubben Excalibur mitt i downtown. Tydligen var det asian night i lördags, eftersom 90 procent av besökarna hade asiatiskt ursprung, och alla verkade känna Isaac. Annorlunda, men mycket roligt. För en som mest hållt till på skabbiga barer och trånga studentfester var det riktigt häftigt att smaka på det ljuva utelivet i en amerikansk storstad. Fast som vanligt håller jag de allra smaskigaste detaljerna för mig själv.

Ert paraply i regnet

Gustav

Angående amerikanska lagnamn

Som välbekant är består klubblagsnamn i Sverige och övriga världen generellt av orten de hör hemma, samt en förkortning av det fullständiga klubbnamnet. Välkända exempel är IFK Göteborg, Kalmar FF, Hjulsbro IK, Smedby AIS, FC Barcelona, Linköpings HC.

I USA fungerar det annorlunda; istället för en bokstavskombination lägger man till något flashigt plural, förslagsvis ett djur, yrke, mytologiskt väsen eller folkslag som gärna är representativt för orten där man hör hemma. Detta leder ofta till förvirring för en utomstående då sportkommentantatorer och dylika hellre nämner lagen vid deras tilläggsnamn än staden de faktiskt kommer ifrån. Till exempel, säger någon att han är ett Chiefs-fan så förväntas du att veta att han menar Kansas Citys amerikanska fotbollslag. Varje sportintreserad amerikan med självrespekt bör kunna alla lag, från alla städer, i alla ligor. Förutom NHL. Efter ett drygt år i USA har jag nu fått någorlunda grepp på virrvarret och tänkte dela med mig av denna enorma kunskapskälla. Låt oss nu gå på upptäktsfärd i faunan av amerikanska lagnamn.

Djurfeferenser är som sagt populära i alla sporter och ligor, desto vildare desto bättre; i NBA har vi bland andra Chicago Bulls, Millwaukee Bucks, Memphis Grizzlies och Toronto Raptors. I NFL huserar till exempel Chicago Bears, Cincinatti Bengals, Detroit Lions, Denver Broncos och Jacksonville Jaguars. NHL vill inte vara sämre; Pittsburgh Penguins, Nashville Predators, Florida Panthers och Anaheim Ducks hittar vi där.

Genom att titta på en stads lagnnamn kan man lista ut vilka industrier som har varit eller är viktiga för staden: stålstaden Pittsburghs NFL-lag heter Steelers, bryggeritäta Millwaukees basebollag lyssnar till Brewers, bilstaden Detroits basketlag heter Pistons och Houstons dito går under benämningen Rockets eftersom att NASAs högkvarter ligger i staden.


Ibland får lag namn efter etniciteter/folkslag som historiskt sett har präglat deras stad. Även här finns många exempel; Minnesota Vikings efter de många svenskättlingarna i staten, Boston Celtics efter de stora antalet irländare där, likaså Universitetet Notre Dame vars olika lag heter Fighting Irish, New England Patriots eftersom där grundades Amerika. Speciellt många kanadensiska hockeylags namn refererar till att vara kanadensare: Canucks, Canadiens, Maple Leafs och klassiska Nordiques.

Fast det allra populäraste folkslaget att döpa sig efter är indianerna. Exemplen är otaliga; Kansas City Chiefs, Chicago Blackhawks, University of Illinois Fighting Illinii, Washington Redskins, Cleveland Indians och Cincinatti Reds. Av förståeliga skäl har det här retat gallfeber på många av nordamerikas kvarvarande indianstammar. Här kan vi verkligen tala om den rätta innebörden av modeordet kränkt.

Joe Kerley, en ny kille i fotbollslaget, berättade en rolig anekdot med anknytning till detta fenomen. Ett gäng indianättlingar, eller rättare sagt amerikanska ursprungsinvånare, på hans high school skulle starta ett fotbollslag. Som protest mot etablissemanget ville de döpa sig till Whitemen. Det gick inte alls för sig.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter på ämnet, men det börjar bli dags att avrunda. Amerikanska lagnamn är intressanta; ibland blir det bra (Dallas Cowboys), fyndigt (Buffalo Bills), töntigt (Cleveland Browns), korkat (Minnesota Lakers flyttar till Los Angeles där det inte finns några sjöar), tufft (Calgary Flames) eller bara oförklarligt (Kansas City Royals och Los Angeles Kings i ett land som aldrig haft en monark). Ibland försöker svenska lag på sig samma sak, men de gör sig bara själva till åtlöje (MIF Redhawks).

Till sist vill jag ge mitt eget North Park Vikings ett hedersomnämnande. Eftersom vi är en svenskgrundad skola tyckte någon att vi skulle heta Vikings. Inget fel med det, men nu är det ju så att North Park också är en kristen skola, och som vi alla vet var vikingarna väldigt förtjusta i att våldta nunnor, döda munkar och plundra och bränna ner kloster. Som kronan på det ironiska verket föreställer vårt emblem ett vikingaskepp med ett kors på seglet. Det får mig att tänka på Peter Dalles misslyckade uppfinnare i Lorry/Yrrol: "Jag tänkte inte på det".

Er vind i vikingaseglet,

Gustav

En sketen halvlek

Valkampanjen går sin gilla gång; de båda presidentkanditaterna spyr galla på varandra i sina reklamfilmer, GOP:s (republikarnerna) vicepresidentkandidat Palin får skit för att hennes dotter är gravid och att hon inte ger intevjuer, McCain ser bara äldre och äldre ut, och frågan om Obama är tillräckligt svart kvarstår. Han upplever ett litet Moment 22 i den frågan: på ena sidan står många vita som tycker att han är för svart och på den andra ett gäng svarta som tycker han är för vit. Hur han än gör blir det fel, håhå jaja.

Annars får man inte reda mycket om de båda kandidaternas olika ståndpunkter och program. Pressen fokuserar mer på vem som leder, vem som vann den senaste debatten och vem som ter sig bäst presskonferensen, istället för att rapportera vad de verkligen säger. Och som sagt, kanditaternas reklamsnuttar går mer ut på att smutskasta den andre än att sälja sig själv. Låg och glodde på America's Funniest Homevideos idag och i reklampausen får jag veta att "Obama is weak, inexperienced and not fit to lead America out of this hard times. McCain is" och att "This message has been approved and paid for by me, John McCain". Hur han då ska leda landet ur krisen har jag ingen aning om. Jag antar att det är det här man får med tvåpartisystem.

----------------------------------

I helgen hade vi två matcher, i lördags borta vann vi med 1-0 på övertid mot tolfte-rankade i nationen Dominican University Stars, och idag vann vi hemmapremiär mot Illinois College Blueboys med 2-0. Jag var bänkad hela matchen mot Dominican, men fick spela en halvlek mot dynggänget Illinois College. Hade exakt ett ingripande; ett ganska bra skott vid stolproten som jag TV-dök på och klistrade snyggt. Trots speltid så är min position som reserv ganska cementerad just nu, men som sagt, det är bara att gneta vidare. Det gav ju betalt förra säsongen, så varför inte i år?

Tänkte skriva lite om fenomenet med lagnamn i USA, men jag sparar det till nästa inlägg. För nu jävlar ska det pluggas, vi hörs!

Er mask i komposten

Gustav

Aldrig mera Big Mac

Jag tänkte från början använda den beprövade sandwich-metoden i författandet av detta inlägg, men efter att ha insett att jag har för många dåliga nyheter att berätta så insåg jag att det var fruktlöst. Istället kommer jag bara beta av tråkigheterna, men avsluta med några glada bilder.

Förkyld och jävlig fick jag idag min första käftsmäll av det amerikanska banksystemet. Jag väcks ur min förmiddagsslummer av ett telefonsamtal, i andra änden är ett sådant där inkassoföretag. Glad i hågen berättade damen i luren att jag tydligen är skyldig min bank runt 230 dollar, fast de var tillräckligt generösa att de kunde nöja sig med 177.39 dollar. Inte lika glad i hågen förklarade jag för henne att jag tyckte det var, fritt översatt, tjurdynga. Bullshit eller inte, så här ligger det tydligen till.

För er som inte vet har jag haft lite strul med överföringen av mina surt förvärvade CSN-pengar. Som ni kan se i tidigare inlägg så hade mitt USA-konto upphört eftersom jag var så sugen på en Big Mac & Co på O`Hare-flygplatsen när jag åkte hem i våras. Jag hade exakt 5.25 kvar på kontot, vilket förträffligt nog var det exakta priset på ovan nämnda delikatess. Jag nollade således mitt konto och har man inte pengar på kontot upphör det efter en månad.

Nu till kruxet i kråksången; enligt den nu inte lika glada damen i luren hade jag gjort en transaktion till ett värde av den astronomska summan 1.34 dollar (troligtvis ett paket tuggummi på en bensinstation) som inte blivit betald för mitt konto hann upphöra innan betalningen genomförts. Sim salabim, banken behövde pröjsa och jag har blivit skyldig dem 177.39 dollar i form av ackumulerade avgifter för det obetalda tuggummipaketet. Någonting de har glömt att informera mig om. Nu är jag betalningsskyldig och om jag inte pröjsar kommer jag få en betalningsanmärkning och kan då i princip inte skaffa ett bankonto i staterna förrän efter nästa millenieskifte. Bara i USA, vänner, bara i USA.

Fan vad förbannad jag blir, just nu vill jag bara krossa systemet Fight Club-style. Jag gick trots det med på att betala eftersom jag som ni kanske förstår inte vill få problem i framtiden. Nu ska jag vänta tills räkningen är betald, sedan ska jag gå till banken och regna helveteseld över dem i form av tjat och gnat tills deras öron blöder och de ber om nåd. De borde veta bättre än att jävlas med en som fått en orkan uppkallad efter sig.

Helgens Maryland-resa är väl inte heller så mycket att skriva hem om, men en liten sammanfattning ska ni få. Maryland är en stat på USA:s östkust belägen nedanför New Jersey och Delaware. Stora städer i staten är Baltimore och huvudstaden Washington, D.C., och förutom stränder är den ganska lik Illinois. Klockan 7.00 på fredagsmorgonen samlas vi utanför omklädningsrummet, och efter en timme tågresa, två timmar flyg till Baltimore och fem timmar i bil, en resa som egentligen skulle tagit två timmar (en bro över en gigantisk vik var avstängd), är vi framme vid hotellet i metropolen Pocomoke City belägen en halvtimme söder om Salisbury (av budgetskäl bodde vi inte i Salisbury där vi spelade våra matcher).

På lördagen spelade vi mot Salisbury University, ett lag rankat topp 20 i landet, och på söndagen mot St. Mary`s College från någonstans i Virginia tror jag. Planen var den bästa jag någonsin sett, men jag kunde egentligen inte bry mig mindre eftersom jag inte fick en enda minut av speltid. Den nya killen från Cleveland, Joe, fick alla 180 minuter. Jävligt nödvändigt att ta med sig fyra målvakter då. Två gånger torsk blev det också, 2-1 respektive 1-0.

Till skillnad från förra året då jag var så jävla dålig att jag inte förtjänade att spela är jag nu jävligt förbannad på Coachen. Nu har jag självförtroende och har visat på träningar och de matcher jag spelat (utan ett insläppt mål) att jag i år verkligen ska vakta buren. Speceillt eftersom han vårt individuella samtal efter förra säsongen förklarade han att han tror på mig, att jag visat att jag är den bäste de har och att "the sky is the limit for you, Goose". Det samtalet var en bidragande orsak att jag valde att vara med i laget i år.

Jag känner att jag inte har fått en ärlig chans, att han kräver så mycket mer av mig än de andra keeprarna. Till skillnad från de andra har jag aldrig fått en uppmuntrande kommentar på träning. Dock kan jag inte förneka att Joe har spelat bra, dessutom är han en riktigt skön kille och en av dem jag spenderat mest tid med så här långt. Det till trots, jag hade tagit båda målen mot Salisbury.

Så här långt är det alltså en deja vu-säsong, men det här året tänker jag inte vara glad, munter och nöjd. Nu ska jag istället köra ända in i kaklet på träningarna, samt uttöva den beprövade tyska skolan för bänkade målvakter; tjura på bänken och tycka att alla är idioter. Det leder kanske inte till mer speltid, men jag visar så gott det går mitt missnöje. Det är ju redan utrett att jänkar-coacher är på det verbala planet mer onåbara än Al Capone.

Nog gnällt, Maryland-resan bjöd på trots allt på några höjdpunkter och jag tänkte avsluta med två glada bilder.

Eftersom vi bodde en halvtimme från spelorten i metropolen Pocomoke City blev det mycket bilåkande. Här cruisar jag i reseflott hår i baksätet på vår van med Steve, aka"Vanilla Ice" Hosch och Alex, aka "Dirty Mexican", "Summertime", "Borderjumper" Summers (egentligen är han dominikan, född och uppvuxen i New Hampshire)

Efter matchen på söndagen åkte vi till Ocean City vid atlantkusten, en stad som bäst beskrivs som ett White Trash-Miami. Den höga koncentrationen av konfederationsflaggor till trots bjöd staden på trettio grader i luften, 25 i vattnet och två meter höga vågor. Gruppbild var såklart ett måste. Om inte detta gäng superhunkar lockar mina kvinnliga bekanta att komma på besök vet jag inte vad som gör det.

Från Er vind i New Orleans

/Gustav "Hurricane" Skogens

PS. Blogger bråkar med mig; av någon anledning fattar den inte att jag vill ha blanka rader mellan mina stycken så när jag publicerar klumpar hela texten ihop sig. Ber om ursäkt för det.