I'll get by with a little help from my friends

Vi torskade matchen mot Loras i Dubuque (ber om ursäkt för felstavningen i förra inlägget) med 2-0 och det var, som man säger, inget snack om saken. Det enda positiva jag tar med mig från helgen är faktiskt bussresan som bjöd på mäktiga vyer över skogsbeklädda kullar under ditresan och glada skratt i form av fotbolls- och snuskhistorier med de två andra svenskarna Veiron och Kristoffer under tillbakaresan.

Jag nötte bänk igen och det verkar som om det enda chans jag har att få spela mot Wheaton nu är en vältajmat misstajmad tackling i knähöjd på Joe under någon av veckans träningar. Fast det vill jag ju inte göra eftersom han är en av mina bästa vänner vid sidan av planen.

Det känns så otroligt bittert att veta att man är i form, visa det dag ut och dag in på träning men ändå inte få spela. Som jag gnällt om i tidigare inlägg; i år har inte Coachen gett mig en ärlig chans, trots att jag visade på slutet av förra säsongen att jag förtjänade den. En av anledningarna att jag ens är med i laget i år var att Coachen efter förra året gav mig intrycket att han trodde på och ville satsa på mig. Jag vet, och han borde veta, att jag har en mycket högre högstanivå än Joe, men får jag inte matchträning så når jag den inte. Nu vet jag verkligen hur Isaksson kände sig i Man City. En liten tröst är ändå att jag har stöd av de flesta fansen, de ställer sig också frågande till varför jag inte spelar.

Fortsätter det så här kommer jag troligtvis inte spela nästa år. Det känns inte så jävla motiverande att träna som en gnu och inte få något tillbaka. Dessutom siktar jag på examen nästa år så jag kommer behöva fokusera på skolan. Detta betyder idock inte att jag läggar av med fotbollen, verkligen inte, bara att jag tar en så kallad Foppa-timeout för att hitta motivationen igen. Fotboll är ju trots allt något jag lever för.

Till sist: eftersom lillsyrran lade skorna, klistret och tejpbitarna i håret på hyllan tänker jag försvara familjeäran och börja spela handboll. Tydligen tränar Chicago Inter Handboll Club varje fredag klockan sju på Northeastern Illinois University som ligger rakt över gatan från North Park. Jag och den gamle Kroppskultur-legedendaren Veiron tänker gå dit, dra en liten vals att jag är en sjujäkla linjespelare och börja träna med dem. Jag menar, hur svårt kan det vara att stå på sexmeterslinjen och gruffa, stånka, bitas och rivas, och någon gång i bland få en passning, vända om och skjuta bredvid målvakten? Jag gjorde det på skolgympan hela tiden.

Er surströmming bland glada laxar

Gustav