Jag har försökt lägga in en länk till Corren-bloggen på sidan men det vägrar funka. Så jag kör old school iställer och lägger upp en länk i det här inlägget.
http://www.corren.se/pages/blog/usa/
Mycket nöje!
Er mikrofon i stativet
Gustav
Friday, October 31, 2008
Thursday, October 30, 2008
SkoggBlogg sells out
När de stora perukerna knackar på dörren kan inte ens jag säga nej - jag ska börja blogga för corren.se, gratis bör tilläggas. Detta innebär att SkoggBlogg kommer få vila ett tag, tre inlägg från 100-strecket, i alla fall tills efter valet. Jag ser det här som en otroligt bra chans att få lite fart på karriären och boosta mitt mediakåta ego.
Nej, skämt åsido, jag kommer fortsätta vara samma gamla ödmjuka person. I en värld med krig, svält, miljökatastrofer, finanskriser, aids, cancer, konservativa republikaner och massmördare behövs inte fler Alex Schulmans.
Fast oroa er inte, SkoggBlogg går inte i graven. Den tar bara en välbehövlig semester på en vecka eller två.
Från Er mast i etern
Gustav
Nej, skämt åsido, jag kommer fortsätta vara samma gamla ödmjuka person. I en värld med krig, svält, miljökatastrofer, finanskriser, aids, cancer, konservativa republikaner och massmördare behövs inte fler Alex Schulmans.
Fast oroa er inte, SkoggBlogg går inte i graven. Den tar bara en välbehövlig semester på en vecka eller två.
Från Er mast i etern
Gustav
Monday, October 27, 2008
Att få uppleva något världshistoriskt
Den 44:e upplagan av The International Chicago Film Festival har pågått i dagarna tio. Ikväll fick jag faktiskt tid att masa mig ner till Michigan Avenue i den annalkande vinterkylan och se en av de knappa 200 filmerna som visats. Jag såg den kritikerrossade österrikiska filmen Revanche som uspelar sig i Wien med omnejd och handlar om den prostituerade Angel och småtjuven Alex. De två är ett par och planerar att fly från Angels hallick och starta ett nytt liv i Spanien, men för att kunna dra måste man ha kontanter. De rånar en bank, men Angel blir skjuten till döds av en polis. Alex flyr till skogs och gömmer sig hos sin åldrade farfar, men dra mig baklänges om inte polisen som sköt bor med sin fru i samma lilla by som farfadern. Åh, intrigen tätnar!
Revanche var en otroligt bra film med starkt skådespeleri. Den är filmad i en nästan smärtsamt realistisk stil med långsamma scener och ett dämpat bildspråk. Den rekommenderas av undertecknad, men med ett varningens finger höjt: På grund av detaljerade och grafiska sexscener i stil med Ken Park och Shortbus så ska filmen ses i ett högst intellektuellt sällskap, och för guds skull inte med föräldrar eller på första dejten.
Från en sak till en annan; Illinois-senatorn Barrack Obama ser Chicago som sin hemstad, bland annat jobbade han under den bättre delen av sitt liv med att hjälpa fattiga i stadens svåra slumkvarter. Därför kommer han hålla sitt Election Night Rally - likt en gigantisk valvaka utomhus - i Grant Park vid stadens Lakefront. Demokrater från hela USA kommer vallfärda hit och en tillströmning på 70 000 människor är ingen vild gissning. Det är här Obama kommer hålla sitt seger- eller förlusttal (låt oss hålla alla tummar, ta på allt trä, plocka alla fyrklöver och be till alla världens gudomligheter att det blir det första). Självklart kommer jag vara där också, jag skulle inte för mitt liv missa en chans att personligen uppleva ögonblicket då USA kan få sin första svarta president. Det här kommer likställas med ögonblick i världshistorien som Martin Luther Kings "I Have A Dream"-tal, månlandningen, Berlinmurens fall, den första fotbollsmatchen, Springsteens Bottom Line-spelningar 1975, Pearl Harbor, Beatles första USA-turné, Palme-mordet, Lützen-dimman, Waterloo, freden i Versaille, slaget vid Thermopyle, Nürnberg-rättegångarna, Oktober-revolutionen, landstigningen i Normandie och The Whos spelning på Marquee Club i London i mars 1967 då Pete Townshend slog sönder sin första gitarr. Jag känner mig otroligt lyckosam och priviligerad, en sådan här chans kommer aldrig igen. Frasen "Jag var där" kommer få en helt ny innebörd för mig.
På tal om valet, morsan ville att jag skulle skriva lite vad jag tycker och tänker. Lovar att det kommer innan valdagen om exakt en vecka. Nu vill jag bara nämna en rolig detalj i det senaste Family Guy-avsnittet som fick mig att applådera högt och rulla på golvet i skrattkramper. Avsnittet handlar i korthet om att Stewie och Brian åker tillbaka i tiden lagom till Nazi-tysklands invasion av Polen. För att smälta in lurar de in ett par tyska SS-soldater i en gränd, slår ner dom och tar deras uniformer. Stewie, den maktgalna bebisen, kommer ut klädd som Hitler, stannar till och kollar på slaget av sin uniform och utbrister: "Hey, what is this?". Kameran zoomar in på en valknapp där det står "McCain - Palin".
Till saken hör att avsnittet visades på FOX, en kanal som den ultrakonservativa, nästan fascistoida, mediamogulen Rupert Murdoch äger större delen av. Där kan vi snacka om en politisk bitchslap av Family Guy-skaparen Seth MacFarlane.
Förresten, min skakade hjärna har trillat på plats igen. Gick för fullt på träningen idag.
Från mannen snart på plats i världshistorien
Gustav
Revanche var en otroligt bra film med starkt skådespeleri. Den är filmad i en nästan smärtsamt realistisk stil med långsamma scener och ett dämpat bildspråk. Den rekommenderas av undertecknad, men med ett varningens finger höjt: På grund av detaljerade och grafiska sexscener i stil med Ken Park och Shortbus så ska filmen ses i ett högst intellektuellt sällskap, och för guds skull inte med föräldrar eller på första dejten.
Från en sak till en annan; Illinois-senatorn Barrack Obama ser Chicago som sin hemstad, bland annat jobbade han under den bättre delen av sitt liv med att hjälpa fattiga i stadens svåra slumkvarter. Därför kommer han hålla sitt Election Night Rally - likt en gigantisk valvaka utomhus - i Grant Park vid stadens Lakefront. Demokrater från hela USA kommer vallfärda hit och en tillströmning på 70 000 människor är ingen vild gissning. Det är här Obama kommer hålla sitt seger- eller förlusttal (låt oss hålla alla tummar, ta på allt trä, plocka alla fyrklöver och be till alla världens gudomligheter att det blir det första). Självklart kommer jag vara där också, jag skulle inte för mitt liv missa en chans att personligen uppleva ögonblicket då USA kan få sin första svarta president. Det här kommer likställas med ögonblick i världshistorien som Martin Luther Kings "I Have A Dream"-tal, månlandningen, Berlinmurens fall, den första fotbollsmatchen, Springsteens Bottom Line-spelningar 1975, Pearl Harbor, Beatles första USA-turné, Palme-mordet, Lützen-dimman, Waterloo, freden i Versaille, slaget vid Thermopyle, Nürnberg-rättegångarna, Oktober-revolutionen, landstigningen i Normandie och The Whos spelning på Marquee Club i London i mars 1967 då Pete Townshend slog sönder sin första gitarr. Jag känner mig otroligt lyckosam och priviligerad, en sådan här chans kommer aldrig igen. Frasen "Jag var där" kommer få en helt ny innebörd för mig.
På tal om valet, morsan ville att jag skulle skriva lite vad jag tycker och tänker. Lovar att det kommer innan valdagen om exakt en vecka. Nu vill jag bara nämna en rolig detalj i det senaste Family Guy-avsnittet som fick mig att applådera högt och rulla på golvet i skrattkramper. Avsnittet handlar i korthet om att Stewie och Brian åker tillbaka i tiden lagom till Nazi-tysklands invasion av Polen. För att smälta in lurar de in ett par tyska SS-soldater i en gränd, slår ner dom och tar deras uniformer. Stewie, den maktgalna bebisen, kommer ut klädd som Hitler, stannar till och kollar på slaget av sin uniform och utbrister: "Hey, what is this?". Kameran zoomar in på en valknapp där det står "McCain - Palin".
Till saken hör att avsnittet visades på FOX, en kanal som den ultrakonservativa, nästan fascistoida, mediamogulen Rupert Murdoch äger större delen av. Där kan vi snacka om en politisk bitchslap av Family Guy-skaparen Seth MacFarlane.
Förresten, min skakade hjärna har trillat på plats igen. Gick för fullt på träningen idag.
Från mannen snart på plats i världshistorien
Gustav
Wednesday, October 22, 2008
Out of order
På grund av min befarade hjärnskakning tvingas jag vila i fem-sex dagar från fotbollen. Jag kan inte säga att jag sörjer, idag slapp jag åka fyra timmar enkel resa söderut till Abe Lincolns hemstad Springfield för att spela en betydelselös vänskapsmatch mot University of Illinois at Springfield. Dessutom har jag tre midterms den här veckan så jag behöver all tid jag kan till studier. Dock hjälper en gnolande huvudvärk inte koncetrationen.
Ber om ursäkt för den dåliga blogguppdateringen i höst, jag skyller dels stressigt skolarbete, fotboll, lathet, samt idétorka. Jag har svårt att komma upp med intressanta ämnen, därför frågar jag som i våras: vad vill ni veta? Kom med ideér och ge mig förslag - hjälp mig ligga rätt i tiden och göra SkoggBlogg interaktiv.
Sitter just nu och gnetar på en hemtenta i Media & Society; ett riktigt monster med nätta frågor som:
"From American Media History, use chapters 4-6 to demonstrate how the media and the social world model can be used to explain changes in the press system between 1833-1900. You must address all parts of the model (20 points)"
och
"What is the relationship between media ownership and diversity in media content? Compare and contrast this relationship in the news (in particular, explain Entman´s study of the local newpaper monopoly pp. 52-56 in the text) and the current day popular music industries. (20 points).
Så -har ni några tankar om den amerikanska pressrevolutionen eller hur maktkoncentration inom mediaindustrin påverkar innehållet i dagens musikindustri? Tänkte att jag kan posta delar av mina svar här sen så ni får se att jag faktiskt gör annat än krökar bort mina hjärnceller.
Er spräckta gula i ägget
/Gustav
Ber om ursäkt för den dåliga blogguppdateringen i höst, jag skyller dels stressigt skolarbete, fotboll, lathet, samt idétorka. Jag har svårt att komma upp med intressanta ämnen, därför frågar jag som i våras: vad vill ni veta? Kom med ideér och ge mig förslag - hjälp mig ligga rätt i tiden och göra SkoggBlogg interaktiv.
Sitter just nu och gnetar på en hemtenta i Media & Society; ett riktigt monster med nätta frågor som:
"From American Media History, use chapters 4-6 to demonstrate how the media and the social world model can be used to explain changes in the press system between 1833-1900. You must address all parts of the model (20 points)"
och
"What is the relationship between media ownership and diversity in media content? Compare and contrast this relationship in the news (in particular, explain Entman´s study of the local newpaper monopoly pp. 52-56 in the text) and the current day popular music industries. (20 points).
Så -har ni några tankar om den amerikanska pressrevolutionen eller hur maktkoncentration inom mediaindustrin påverkar innehållet i dagens musikindustri? Tänkte att jag kan posta delar av mina svar här sen så ni får se att jag faktiskt gör annat än krökar bort mina hjärnceller.
Er spräckta gula i ägget
/Gustav
Saturday, October 18, 2008
Karma-kontot
Efter allt bra som har hänt mig den senaste tiden tror jag att min karma bestämde sig för att jämna ut kontot. Är nyss hemkommen från Decatur, Illinois - en håla av Danville-mått- från match mot Millikin University. Med mig i baggaget har jag lite speltid och en hjärnskakning.
Startkeepern Joe åkte på en smäll mot revbenen i förra matchen och var osäker om han kunde spela idag. Det var tydligt på uppvärmningen att han inte kunde gå för fullt, men ändå tyckte Coachen att det var bättre att starta med en 80-procentig målvakt än en 100-procentig. Jag beskyller inte Joe för att han spelade, jag skulle gjort samma sak. Coach borde ha gått in och sagt nej, men så var det ju det där med förtroendet.
I alla fall, Joe orkade på grund av smärtan knappt få utsparkarna utanför straffområdet, än mindre kasta ut bollen. Han signalerade för byte i halvtid och jag hoppade in. Det finns inget värre för en målvakt än att behöva hoppa in i halvtid - ouppvärmd, matchovan, ingen känsla för matchen och, till råga på allt, ställningen var 0-0, vi spelade dåligt mot en sämre motståndare och jag hade solen i ögonen. "Skitsamma", tänkte jag, "det tjänar inget till att bli nervös".
De första fem minuterna hade jag precis ingenting att göra. Sedan kom ett inlägg från vänster - jag fixerade blicken på bollen, klev ut, ropade, lyfte graciöst, fångade bollen säkert och gjorde mig beredd för landning och att ta emot lagkamraternas applåder. Dock kände jag hur någon klippte mig underifrån och jag började rotera bakåt. Tiden stod still för ett ögonblick, jag höll fortfarande fast om bollen. Jag landade hårt på överdelen av ryggen och slog bakhuvudet i marken. Det blev svart för en sekund och först nu tappade jag bollen.
Jag försökte spela vidare, men jag kände mig yr och kunde inte fokusera blicken. Joe fick gott ta och hoppa in i målet igen (om jag har dåligt förtroende tänk er då hur tredje- och fjärdekeepern kände sig i det här läget). Vi vann matchen med 1-0 och har i nästa match chans att ta Conference-titeln. Som sagt, jag antar att jag har haft för tur den senaste tiden att något sånt här var tvunget att hända. Även fast yrseln nu har släppt så värker nacken och det dunkar fortfarande ganska gott i skallen - men min nolla är i alla fall fortfarande intakt.
Er nolla i matchprotokollet
Gustav
Startkeepern Joe åkte på en smäll mot revbenen i förra matchen och var osäker om han kunde spela idag. Det var tydligt på uppvärmningen att han inte kunde gå för fullt, men ändå tyckte Coachen att det var bättre att starta med en 80-procentig målvakt än en 100-procentig. Jag beskyller inte Joe för att han spelade, jag skulle gjort samma sak. Coach borde ha gått in och sagt nej, men så var det ju det där med förtroendet.
I alla fall, Joe orkade på grund av smärtan knappt få utsparkarna utanför straffområdet, än mindre kasta ut bollen. Han signalerade för byte i halvtid och jag hoppade in. Det finns inget värre för en målvakt än att behöva hoppa in i halvtid - ouppvärmd, matchovan, ingen känsla för matchen och, till råga på allt, ställningen var 0-0, vi spelade dåligt mot en sämre motståndare och jag hade solen i ögonen. "Skitsamma", tänkte jag, "det tjänar inget till att bli nervös".
De första fem minuterna hade jag precis ingenting att göra. Sedan kom ett inlägg från vänster - jag fixerade blicken på bollen, klev ut, ropade, lyfte graciöst, fångade bollen säkert och gjorde mig beredd för landning och att ta emot lagkamraternas applåder. Dock kände jag hur någon klippte mig underifrån och jag började rotera bakåt. Tiden stod still för ett ögonblick, jag höll fortfarande fast om bollen. Jag landade hårt på överdelen av ryggen och slog bakhuvudet i marken. Det blev svart för en sekund och först nu tappade jag bollen.
Jag försökte spela vidare, men jag kände mig yr och kunde inte fokusera blicken. Joe fick gott ta och hoppa in i målet igen (om jag har dåligt förtroende tänk er då hur tredje- och fjärdekeepern kände sig i det här läget). Vi vann matchen med 1-0 och har i nästa match chans att ta Conference-titeln. Som sagt, jag antar att jag har haft för tur den senaste tiden att något sånt här var tvunget att hända. Även fast yrseln nu har släppt så värker nacken och det dunkar fortfarande ganska gott i skallen - men min nolla är i alla fall fortfarande intakt.
Er nolla i matchprotokollet
Gustav
Thursday, October 16, 2008
Never A City So Real
Chicago är min andra hemstad och jag älskar henne nästan lika högt som Linköping. Trots detta har jag fram tills nu haft svårt att sätta fingret på vad det är som är så speciellt med staden. Jag fick i veckan i uppdrag av min journalistik-lärare att läsa boken Never A City So Real av Alex Kotlowitz, och då föll bitarna på plats.
Boken berättar om en stad där du tillåts att vara den du är och döms därefter, till skillnad från till exempel New York; en status-besatt stad som tror den är universums medelpunkt, där makt, pengar och skönhet är det viktigaste. Som Kotlowitz säger; "Alla kan passa in i Chicago." Enligt författaren ledde denna öppenhet bland annat till att nyskapande arkitekter som Frank Lloyd Wright och Louis Sullivan skapade den moderna amerikanska arkitekturen här istället för i Boston eller New York.
Chicagos själ ligger inte i turistfällor som Sears Tower, The Magnificent Mile, Buckingham Fountain, eller Shedd Aquarium, utan den återfinns på gatunivå i stadens över 200 bostadsområden, Många av stadens invånare identifierar sig mer med sitt område än staden som helhet. Chicago är som ett stort pussel där varje del är unik men ändå passar in med de andra bitarna. Folk från hela Europa - Skandinavien, Ukraina, Kroatien, Litauen, Irland- kom hit och hittade arbete eller en fristad från förtryck. Chicago växte fram till Amerikas stad, en stad som drömmer USA:s dröm. En dröm som, likt Chicago, är långt ifrån perfekt.
Chi-towns historia är kantad av segregation, rasupplopp, svår fattigdom och korruption. Poliskåren här är bland USA:s mest korrupta och så sent som i fjol uppdagades en skandal där medlemmar av the Special Operations Section hotade, utpressade, kidnappade och stal från både knarklangare och vanliga medborgare. Politiken är också korrupt; den Demokratiska Maskinen har styrt staden med järnhand större delen av det senaste seklet, mycket tack vare valfusk och köpta röster. Den gamla legendariska borgmästaren Richard J. Daley, som bar epitetet The Boss långt innan Springsteen, var det närmaste en diktator man kan komma i ett demokratiskt system. Nu styrs staden av hans son Richard M. Daley.
Fast å andra sidan ger Chicago inte ett intryck av att vara något annat den inte är. Det finns ingen falskhet, stadens synder och dygder är alla exponerade. Den är vad den är, inget annat. Kotlowitz citerar en dikt skriven från Nelson Algrens bok Chicago: A City in the Make som kommer här i en fri översättning.
"När du har blivit en del av den här speciella jorddelen, du kommer aldrig älska en annan. Det är som att älska en kvinna med en bruten näsa, du kan kanske hitta vackrare älsklingar. Men aldrig en älskling så äkta".
Nu blev det kanske lite väl pretentiöst på slutet, men dikten träffar så rätt. Jag älskar verkligen Chicago, speciellt mycket nu efter mitt möte med min räddande ängel Dave. Även fast jag inte varit i New York så har jag svårt att tro att något liknande kunnat hända i en stad där folk låter dig ligga om du faller ned död på gatan.
---------------------------
På fotbollsfronten intet nytt. Fick inte spela förra torsdagen, inte heller igår. Trots darrigt spel från startkeepern vann vi båda matcherna. Just nu är jag argare än någonsin på träningarna.
Från Er ostsås i lasagnen,
Gustav
Boken berättar om en stad där du tillåts att vara den du är och döms därefter, till skillnad från till exempel New York; en status-besatt stad som tror den är universums medelpunkt, där makt, pengar och skönhet är det viktigaste. Som Kotlowitz säger; "Alla kan passa in i Chicago." Enligt författaren ledde denna öppenhet bland annat till att nyskapande arkitekter som Frank Lloyd Wright och Louis Sullivan skapade den moderna amerikanska arkitekturen här istället för i Boston eller New York.
Chicagos själ ligger inte i turistfällor som Sears Tower, The Magnificent Mile, Buckingham Fountain, eller Shedd Aquarium, utan den återfinns på gatunivå i stadens över 200 bostadsområden, Många av stadens invånare identifierar sig mer med sitt område än staden som helhet. Chicago är som ett stort pussel där varje del är unik men ändå passar in med de andra bitarna. Folk från hela Europa - Skandinavien, Ukraina, Kroatien, Litauen, Irland- kom hit och hittade arbete eller en fristad från förtryck. Chicago växte fram till Amerikas stad, en stad som drömmer USA:s dröm. En dröm som, likt Chicago, är långt ifrån perfekt.
Chi-towns historia är kantad av segregation, rasupplopp, svår fattigdom och korruption. Poliskåren här är bland USA:s mest korrupta och så sent som i fjol uppdagades en skandal där medlemmar av the Special Operations Section hotade, utpressade, kidnappade och stal från både knarklangare och vanliga medborgare. Politiken är också korrupt; den Demokratiska Maskinen har styrt staden med järnhand större delen av det senaste seklet, mycket tack vare valfusk och köpta röster. Den gamla legendariska borgmästaren Richard J. Daley, som bar epitetet The Boss långt innan Springsteen, var det närmaste en diktator man kan komma i ett demokratiskt system. Nu styrs staden av hans son Richard M. Daley.
Fast å andra sidan ger Chicago inte ett intryck av att vara något annat den inte är. Det finns ingen falskhet, stadens synder och dygder är alla exponerade. Den är vad den är, inget annat. Kotlowitz citerar en dikt skriven från Nelson Algrens bok Chicago: A City in the Make som kommer här i en fri översättning.
"När du har blivit en del av den här speciella jorddelen, du kommer aldrig älska en annan. Det är som att älska en kvinna med en bruten näsa, du kan kanske hitta vackrare älsklingar. Men aldrig en älskling så äkta".
Nu blev det kanske lite väl pretentiöst på slutet, men dikten träffar så rätt. Jag älskar verkligen Chicago, speciellt mycket nu efter mitt möte med min räddande ängel Dave. Även fast jag inte varit i New York så har jag svårt att tro att något liknande kunnat hända i en stad där folk låter dig ligga om du faller ned död på gatan.
---------------------------
På fotbollsfronten intet nytt. Fick inte spela förra torsdagen, inte heller igår. Trots darrigt spel från startkeepern vann vi båda matcherna. Just nu är jag argare än någonsin på träningarna.
Från Er ostsås i lasagnen,
Gustav
Saturday, October 11, 2008
Hopp om mänskligheten
Jag brukar inte publicera detaljer om min utekvällar och festande av barmhärtighetsskäl, men igår hände något så otroligt som får även en inbiten cyniker som mig att återfå hopp om mänskligheten.
Vi var åtta mods som gick ut igår kväll för att dansa oss en låt på Club Ohm, belägen på North Avenue nordväst om downtown. Det var en trevlig stund med dans och socialiserande, och som så ofta när man är ute flög pengarna ur plånboken. Vid 2-hugget bestämde jag mig för att gå ut och ta lite luft, men när jag försökte gå in igen upptäckte jag att jag tappat min biljett. Vakten var stenhård och om jag ville komma in igen fick jag snällt ställa mig sist i den nu 30 meter långa kön.
"Skitsamma", tänkte jag, "jag har fem dollar kvar och jag kan ta tåget hem."
Jag frågade mig fram till närmaste tågstation, betalade biljettpriset á två dollar, hoppade på den blåa linjen mot The Loop där jag skulle byta till den röda linjen norrut och sen den bruna linjen hemåt. På grund av ombyggnationer går den bruna linjen inte hela vägen till the Loop just nu. Av någon anledning hoppade jag av för tidigt vid Chicago Avenue-stationen i tron om att det var samma station där jag kan byta till röda linjen. Eftersom Chicagos gator är som ett rutnät så ligger röda linjens Chicago-station ungeför 4 kilometer öster om blåa linjens Chicago-station där jag nu befann mig.
Jag gåick upp för trappan, ut genom vändkorset och frågade damen i biljettkassan om jag hade hamnat rätt. Tydligen hade jag hamnat fel, jag skulle ha fortsatt åka tre stationer och sen bytt. Jag frågade snällt om hon kunde släppa in mig igen, något som var tydligen helt jävla omöjligt om jag inte ville åka i fängelse. Arg som fan gick jag upp på gatan och försökte lokalisera var jag var. Jag tittade upp och såg Sears Tower i fjärran och började knalla emot det.
Jag höll ut min tumme i hopp om att någon vänlig själ skulle stanna och ge mig skjuts. Först stannade en taxi vars chaufför skrattade gott när jag frågade honom om han ville ta mig hem till Foster/Kedzie för tre dollar (en resa som brukar kosta närmare 20 dollar). För nästa taxichaffis som stannade drog jag samma snyfthistoria om hur jag tappade bort mina vänner och inte hade några pengar kvar, han visade sympati och erbjöd sig att köra mig gratis till Wells Street där jag kunde hoppa på tåget hem.
Omätligt tacksam skiljs jag från honom vid Wells-stationen downtown, men väl där möttes jag av en stängd grind och en skylt som informerade mig om att tågen börjar gå först klockan 5, dvs om två och en halv timme. FUUUUCK!!!
Desperat och förbannad började jag gå nerför Wells utan mål eller mening. Min mobil var död så jag kunde inte ringa någon. Jag funderade på att ta en springnota tillbaka, men efter vad som hände Kyle förra året bestämmde jag mig för att det var en dum idé. Ett annat alternativ var att stoppa en polisbil och be om hjälp. Jag var så desperat att jag till och med frågade tre snubbar som hoppade in i en bil om de hade lust att ge mig skjuts, men jag fick bara ett "Fuck you!" till svar.
Det verkade som jag var dömd till att vandra runt downtown i två timmar när min frälsare Dave, en reklamare i trettioårsåldern, uppenbarade sig och sträckte fram näven. "Whats up man, you look lost".
Jag berättade min historia, var jag kommer ifrån, vad jag gör i Chicago, och varför jag vandrar ensam nerför Wells Street han frågar om jag är sugen att komma upp till honom och ta en bärs. Nu blev jag väldigt tveksam; ville han råna mig, mörda mig eller förföra mig? Under vanliga omständigheter skulle jag aldrig ha följt med upp, men att vara vilsen, pank och full en kylig oktoberkväll i downtoen Chicago var inga normala omständigheter.
Dave visade sig vara en otroligt skön snubbe som bodde med sin fästmö på den 45 våningen i ett 56-våningshus mitt i smeten. Ena minuten irrade jag runt på Chicagos gator, nästa satt i Daves soffa med en bärs i näven, grymmaste utsikten över downtown Chitown och hans lilla pudel Rambo myste i mitt knä och slickade mig hemtrevlig på underarmen. Vi satt och snackade om hans Europaresor, varför alla i New York är skitstövlar och om karma.
Vi drog ner till en park utanför hans skyskrapa och tog en bärs till. Till slut sa han: "Hey man, nice to meet you, dude, but I gotta go back up. Here, take this and make sure you´ll get back home". 'This' var en 20-dollars-sedel som han tryckte i handen på mig, precis tillräckligt för en taxiresa tillbaka till min lägenhet. Förvånad berättade jag för honom att han var den bästa människan jag någonsin träffat och han svarade:"What goes around comes around. If I'm good to people it will come back to me'.
Dave, likt jag, tror stenhårt på karma, mina vänner. Hans genuina godhet gjorde att jag började tro på människans godhet igen. Det här är en historia att berätta för barnbarnen.
Från Er kompass i mörkret
Gustav
Subscribe to:
Posts (Atom)
