Karma-kontot

Efter allt bra som har hänt mig den senaste tiden tror jag att min karma bestämde sig för att jämna ut kontot. Är nyss hemkommen från Decatur, Illinois - en håla av Danville-mått- från match mot Millikin University. Med mig i baggaget har jag lite speltid och en hjärnskakning.

Startkeepern Joe åkte på en smäll mot revbenen i förra matchen och var osäker om han kunde spela idag. Det var tydligt på uppvärmningen att han inte kunde gå för fullt, men ändå tyckte Coachen att det var bättre att starta med en 80-procentig målvakt än en 100-procentig. Jag beskyller inte Joe för att han spelade, jag skulle gjort samma sak. Coach borde ha gått in och sagt nej, men så var det ju det där med förtroendet.

I alla fall, Joe orkade på grund av smärtan knappt få utsparkarna utanför straffområdet, än mindre kasta ut bollen. Han signalerade för byte i halvtid och jag hoppade in. Det finns inget värre för en målvakt än att behöva hoppa in i halvtid - ouppvärmd, matchovan, ingen känsla för matchen och, till råga på allt, ställningen var 0-0, vi spelade dåligt mot en sämre motståndare och jag hade solen i ögonen. "Skitsamma", tänkte jag, "det tjänar inget till att bli nervös".

De första fem minuterna hade jag precis ingenting att göra. Sedan kom ett inlägg från vänster - jag fixerade blicken på bollen, klev ut, ropade, lyfte graciöst, fångade bollen säkert och gjorde mig beredd för landning och att ta emot lagkamraternas applåder. Dock kände jag hur någon klippte mig underifrån och jag började rotera bakåt. Tiden stod still för ett ögonblick, jag höll fortfarande fast om bollen. Jag landade hårt på överdelen av ryggen och slog bakhuvudet i marken. Det blev svart för en sekund och först nu tappade jag bollen.

Jag försökte spela vidare, men jag kände mig yr och kunde inte fokusera blicken. Joe fick gott ta och hoppa in i målet igen (om jag har dåligt förtroende tänk er då hur tredje- och fjärdekeepern kände sig i det här läget). Vi vann matchen med 1-0 och har i nästa match chans att ta Conference-titeln. Som sagt, jag antar att jag har haft för tur den senaste tiden att något sånt här var tvunget att hända. Även fast yrseln nu har släppt så värker nacken och det dunkar fortfarande ganska gott i skallen - men min nolla är i alla fall fortfarande intakt.


Er nolla i matchprotokollet

Gustav