"Do you want to see my leg?"

Efter att jag i förbifarten nämnde att jag använde mig av ett falskleg härom aftonen när jag skulle ut och dansa mig en låt har en hel del känslor av oro väckts bland min kära familj och släktingar. Oron är befogad för visst har ni rätt, det finns en risk att åka dit, därför tänkte jag nu mig varför risken att jag åker dit är lite mindre än genomsnittet.

Först och främst, jag använder mig av ett svenskt körkort och personen det tillhör och jag är väldigt lika, kanske inte i verkligheten, men i alla fall på bild. Om en bar inte skulle släppa in mig så är det inte för att de tror att det inte är jag på bilden, utan därför att de inte accepterar annan identifikation än amerikanskt körkort eller utländskt pass. I de mindre barerna brukar svenska körkort funka, men inte på de större klubbarna.

För de andra, eftersom jag ser ut att vara äldre än 21 kommer vakterna inte att fatta misstankar in första taget. Värre är de för de 18-åriga babyansikterna som försöker bluffa sig in med ett falskleg de köpt för 100 dollar.

För det tredje, jag tar inte med mig kontokort eller annat med mitt riktiga namn på som kan bevisa att jag inte är personen på det svenska körkortet.

Hoppas jag har lugnat några sinnen. Till er andra kan jag bara säga; det är mitt ansvar och jag vet var jag ger mig in på. Åker jag dit står jag mitt kast.

Om jag hamnar i knipa kan jag kanske charma mig ut med Olle-klassikern: "Do you want to see my leg?"

Helgen som gick

Förra helgen gick var en händelserik sådan. Eftersom det var helgen av Steves 21:a födelsedag hade hans föräldrar fixat ett hotellrum mitt i downtown, ett stenkast från Michigan Avenue. Att fylla 21 är väldigt stort i USA eftersom då får man dricka alkohol lagligt, det är som att fylla 18 i Sverige, och denna dag skulle det firas kungligt. På lördag kväll bjöd hans päron ut mig och Steve på middag och Steves första lagliga öl, och senare kom två av hans vänner från hans hemstad Danville, Illinois, till hotellrummet. Där svidade vi om till våra Halloween-kläder, jag gick som ett Bruce Springsteen-fan från 1985 och Steve var en fotbollspelare från Augustana. Vi hoppade in i en taxi och åkte tillbaka till North Park för en grandios Halloween-fest där.

Det var en packad fest, både till folkmängd och alkoholhalt, mycket tack vare de två stora öltunnorna som fanns där. Det blir inte mer amerikanskt än Halloween och att dricka öl ur röda plastmuggar. Det var min första riktiga collegefilm-fest-upplevelse det!

Efter festen, runt 3.30, fick vi skjuts tillbaka till hotellet för en tänkt efterfest, men vi var så trötta av vi slocknade ganska omgående. Kameran var med denna gång också och här bjuder jag på några bilder, både från festen och några konstnärliga med downtown Chicago som motiv.

Vy från hotellrummet.

Steve och hans polare Charlie, de galna ögonen tillhör lagkapten Matt Bond.

Dagens observation: Poliser i det här landet i allmänhet, och i Chicago i synnerhet, använder sig av suspekta metoder. De gillar att provocera fram brott och behandla människor respektlöst, i mitt område är man ibland mer rädd för polisen än gängen. Till exempel; Steve och Peter råkade ut för två nitiska snutar härom veckan när de var på väg hem till skolan. De ställde skumma frågor, korsförhörde dem och ville provocera fram något från dem så att de har en anledning att visitera dem. Det är inte första gången det händer; STeve har, troligtvis på grund av sina dreads, blivit tillfrågad om han säljer marijuana, och flera andra på skolan har liknande berättelser.

Bruce Springsteen and the E Street Band

Måndagen den 22 oktober stod Bruce Springsteen and the E Street Band i United Center på agendan. Konserten var en del av The Magic Tour till följd av släppet av den nya skivan Magic. Jag har inte lyssnat på den än, förutom de låtar han spelade under konserten.

Veckan före konserten, på torsdagen närmare bestämt, snubblade jag över en annons på Facebook att det fortfarande fanns biljetter kvar till måndagens konsert. Värt att kolla, tänkte jag, och mycket riktigt, det fanns biljetter till försäljning i andra hand. Konsertsuget grep tag i mig och jag högg en plåt för 73 dollar, inklusive frakt. Platsen i sig var värd 95 dollar och var belägen precis bakom den öppna scenen, så jag hade perfekt vy över bandets ryggar och publikhavet, ungefär 20 meter från Bossen själv. Den upphöjda gångvägen längst bak på scenen skvallrade om kommande publikfirerier åt mitt håll, så det lovade gott inför konserten.

Mina högt ställda förväntningar infriades med råge. Det var en strålande show från början till slut, klart jämförbar med min senaste, tillika enda, konsert med Br-u-u-u-ce i Göteborg 2003. Den största skillnaden var att denna upplevelse kändes mer intim, både för att arenan var mindre och under tak, samt att jag nu satt mycket närmare scenen än den där underbara sommarkvällen i Götet för fyra år sedan.

Vad jag har kommit att älska med Springsteen är att han trots sina rikedomar och kändiskap fortfarande är jordnära och genuin. Spelglädjen är där, han tar i från tårna i varje sång och enda skillnaden mellan nu och säg 1978 är gråare och tunnare hårsvall på flera av bandmedlemmarna. Den som verkar mest gnagd av tidens tand är, tyvärr måste jag tillägga, Clarence "Big Man" Clemmons. Under konserten satt han ner på en stol och reser sig bara när det är dags för gudstjänst, eller med andra ord, ett saxofonsolo. Fast trots den vacklande hälsan bjöd han på några patenterade danssteg.

Setlistan bestod av låtar från Born to Run, Darkness on the Edge of Town och The Rising, med tyngdpunkt på nya albumet Magic, vilket för övrigt lovar väldigt gott. Bland höjdpunkterna för min del var låtarna från sjuttiotalet, exempelvis Badlands, The Promised Land, She's the One och extranummren med Thunder Road, Born to Run och åttiotalsdängan Dancing in the Dark, och den enda låt jag saknade var Jungleland. Den absoluta höjdpunkten däremot kommer jag till nedan.

Kameran var förstås insmugglad, inga upphovsrättslagar i världen skulle få hindra mig från att föreviga denna upplevelse. Det tog ett tag innan jag listade ut vilka kamerainställningar jag skulle använda för att få bäst bilder, därför är tyvärr en hel del av bilderna mörka eller suddiga. Nedan följer ett urval av de bästa bilderna, plus ett videoklipp som borde framkalla gåshud, trots den haltande ljudkvalitén.
En ganska mörk bild, men den visar ganska bra vilken vy jag hade från min plats.
Troligtvis den bästa bilden från konserten. Den var en ny upplevelse att se en konsert bakifrån, oftast står man ju själv där längst fram och trängs. Det är nästan lika roligt att se artisterna på scenen som att studera människor i publikhavet. Man kan verkligen se hur de lyser i deras ögon.
Konsertens abslouta höjdpunkt! När Clarence Clemmons gungar igång Spirit in the Night, en av Springsteens allra bästa låtar, kanske den allra bästa live, exploderade jag nästan av extas. När huvudpersonen sedan själv gick upp på den upphöjda delen längst bak på scenen och sjöng nästan hela andra versen tre meter ifrån mig exploderade jag verkligen. Jag hade ögonkontakt med en av rockens största samtidigt som han sjunger en sång som utan tvekan landar på min topp tio-lista, och då inte bara av Spingsteen-låtar utan alla kategorier. Glädjetårarna var inte långt bortam och den känslan och gåshuden kommer jag aldrig, ALDRIG, att glömma...

Avslutningsvis bjuder jag på ett litet videoklipp innehållande första raderna av Thunder Road och den tillhörande allsången. Tack Bruce and The E Street Band för en minnesvärd afton.

Dagens observation: Dollarn är nu nere i 6.37 kronor, så om någon givmild själ har lust att hjälpa en fattig student, nu är det billigare än någonsin;)

The Boss och slutet på säsongen

Idag spelade vi mot Elmhurst College. Vi var piskade att vinna och även då var det några resultat som måste gå vår väg för att vi ska nå slutspelet. Fast eftersom vi förlorade med 2-1 så gör det detsamma. Det innebär att säsongen är över, med undantag en betydelselös träningsmatch på lördag.

Roligare var det i måndags då jag gick och såg Bruce Springsteen and the E Street Band i United Center. Köpte biljetten i förra torsdagen och fick en plats rakt bakom den öppna scenen. Riktigt häftigt att sitta några meter bakom Bossen, Weinberg, Clarence Clemmons och de andra.

Skriver mer om det imorgon eftersom jag har bråttom iväg. Det är Steves 21:a födelsedag och vi är på väg till en bar, en timme fria drinkar. Hoppas jag kommer in, jag lånade Veirons körkort.

Skål och in i dimman!

Beach 2007

Igår spelade vi borta mot Augustana College i en vinna eller försvinna-match. Som ni som följt bloggen kanske förstått har den här säsongen varit ganska usel för laget, och vi ligger femma i tabellen av åtta lag. De fyra första lagen går vidare till slutspel -The Conference Tournament -där segraren av conferencen koras, och den som vinner den går automatiskt vidare till The National Tournament, det vill säga det nationella slutspelet.

Vi vann mot Augustana med 1-0, jag spelade 90 minuter och gjorde det bra. Inte prickfritt, men man kan ju inte göra mer än att hålla nollan. Matchen i sig var riktigt dålig med avslaget spel från båda lagen. En vinst är alltid en vinst, hur dåligt vi än spelat, så den firades med några kalla på kvällen.
Trots att vi vann måste vi fortfarande vinna på onsdag i sista matchen mot Elmhurst, och även om vi gör det så är det inte säkert att vi tar oss till slutspel eftersom vi måste få några resultat med oss. Om vi inte får det tar säsongen slut på onsdag.

Idag var det varmt igen så Ryssen föreslog att vi skulle åka till stranden. Om man åker österut längst West Foster Avenue så kommer man till slut till en sandstand som liknar en blandning av Varamon och Normandie, så jag, Ryssen, Steve, Veiron och Önder satte oss i bilen och åkte iväg. När vi kom dit gjorde vi dock den brutala upptäckten att vad som på campus kändes som en varm sommardag kändes som en blåsig, svensk vårdag på stranden. Fast eftersom vi hade gjort oss besväret att ta oss hit så måste man ju ta sig ett dopp, trots att det inte kan ha varit mer än 14 grader i vattnet, vilket i och för sig är ganska varmt eftersom vi befinner oss på norra halvklotet den 21 oktober. Faktumet att vi ens kan åka till stranden och bada den 21 oktober är både häftig och skrämmande. Det ligger nog något i det där med global uppvärmning.

Tog några bilder jag tänkte dela med mig av:

Jag och Steve ute på en pir, downtown i bakgrunden.

Den sötaste ungen jag sett på länge.

Studierna

Sitter i mitt lilla rum med Peter, aka Pete the Russian och Steve och funderar på vad mitt nästa blogginlägg ska handla om. Jag är trött att skriva om fotboll, jag har inte observerat något särskilt och jag har inte gjort något speciellt på senaste tiden. Det sista var i och för sig inte helt sant; jag gick på en Chicago Bulls-match förra fredagen, men eftersom jag inte lagt in bilderna på datorn än så väntar jag med att skriva om den. Så i brist på annat, varför inte skriva om mina studier?

Denna termin läser jag fyra kurser och jag tänker göra en kort presentation av var och en.

Introduction to Communication Studies: Som det låter, en introduktionskurs till vidare kommunikationsstudier. Vi läser om olika teorier som förklarar hur vi människor kommunicerar och varför vi agerar som vi gör i olika situationer. Till exempel, teorin Symbolic Interactionism förklarar varför vi namnger saker, att vi agerar mot människor och saker baserat på den innebörd vi tillskriver dem, hur vår självbild skapas etc. Mycket intressant kurs och läraren Mary Adams Trujillo är underbar. Hon är en medelålders, svart kvinna vars person utstrålar karisma. Hon engagerar oss studenter att aktivt delta i lektionerna med olika exempel och rollspel, på så sätt förstår man bättre hur de olika teorierna fungerar i praktiken.

Interpersonal Communication: Ungefär samma kurs som Intro to Comm, fast till skillnad från att den som handlar om kommunikation i allmänhet så handlar Interpersonal Communication i synnerhet om kommunikation mellan människor i olika situationer. Hur vi pratar, vad det vi säger egentligen betyder, kroppspråk, ansiktruttryck, förhållandens betydelse och andra aspekter. Läraren är samma som i Intro to Comm och hon är lika bra på att lära ut i den här kursen. En fördel med att läsa på ett litet universitet är att klasserna är relativt små, ungefär som i gymnasiet. Man lär sig så otroligt mycket mer när man får en personlig kontakt med sin lärare istället för att sitta i en stor lektionssal med 300 elever och lyssna på en föreläsning.

Public Speaking: Det är precis vad det låter som; en kurs där man lär sig att tala offentligt. Det går bra för mig, fick B+ på mitt första tal om mig själv och A- på mitt informativa tal om Pink Floyd.

Music Appreciation: Usch vad jag hatar den här kursen! Läraren är värdelös, hon bara pladdar på om noter, skalor, dur, moll, gamla instrument och klassiska kompositörer så snabbt att man inte hinner anteckna en hundradel av det hon säger.

På tal om musik, Bruce Springsteen kommer till Chicago på måndag och självklart har man skaffat sig en biljett.

Det var mina kurser det och det känns verkligen som jag är på rätt spår. Nästa termin ska jag ta kurser som inom Media Studies, det vill säga journalistik.

Dagens observation: Alla fördomar ni har om amerikansk fotboll-spelare är sanna. Visserligen kan de vara helt okej att ha att göra med när man träffar dem ensamma, men i grupp är de högljudda, barnsliga och respektlösa. Kort och gott, odrägliga. Till exempel, härom dagen satt jag i bibliotekets datasal och försökte plugga när ett gäng football-killar satt vid en dator på andra sidan rummet och kollade på YouTube-klipp och lät som en skock apor. Det enda jag fick in i mitt huvud var värk.

Äntligen

Som jag trodde så fick jag starta matchen mot Cartage i helgen, och det gick mycket bra. För en gång skulle lyckades jag koppla bort allting, sluta tänka och bara spela. Det var en svårspelad match för min del; vi dominerade bollinnehavet hela matchen och jag hade ingenting att göra under matchens första tio minuter. Min första bollkontakt var när jag plockade en boll ur nätet efter tio minuter, min andra var en inspark och min tredje var när jag räddade en straff i slutet av första halvlek.

Vi hade dominerat hela matchen, men vi kan bara INTE få in bolluslingen. Ställningen var 1-0 till Cartage när mittbacken Chewie hamnade på efterkälken och fällde en motståndare bakifrån i straffområdet. Straffen var solklar, men jag var aldrig orolig. Jag hade den där känslan i kroppen som Ravelli har beskrivit innan han räddade straffarna mot Rumänien i VM-94. Jag visste att jag skulle rädda den.

Cartage straffskytt lade bollen på punkten och stegade upp. På träningarna har jag nästan alltid gått till höger när vi tränar straffar och jag bestämde mig tidigt att jag skulle gå dit. Domaren blåste, han skjöt, jag dök, fick ut en lång arm och räddade straffen långt ner i högra hörnet. Publikjublet var öronbedövande och det var mitt namn de ropade. Den känslan var underbar och den kommer jag aldrig att glömma.


I andra halvlek var scenariot liknade som i första, vi skapar chanser men producerar inte mål. Cartage kontrade och jag fick göra en del bra räddnigar. Dock kunde jag inte göra mycket åt deras 2-0-mål; killen får till en träff på en frisspark strax utanför straffområdet som han aldrig kommer få till igen. Perfekt båge över muren, hård som granit och så gick den in precis på millimetern via stolpen. Bara att säga grattis...

Kul att spela 90 minuter och göra bra ifrån sig, fick också mycket beröm och gratulationer av tränarstab och folk på läktaren efter matchen. Trots det så var jag arg som fan efteråt, jag hatar, hatar, hatar att förlora.


Dagens observation:
Gängvåldet har tagit sig in på North Parks campus. Igår natt blev en footballspelare överfallen utanför Burgh Hall av ett lokalt hispanic-gäng kallat The Latin Kings.

Kulturkrock och nakenchock

Observerat:

En av sakerna jag saknar mest från att spela fotboll i Sverige är omklädningsrumskulturen, att sitta i en timme eller två efter träning och match och bara snacka skit. Den kulturen existerar inte över huvud taget inte här. Vi har i och för sig ett omklädningsrum, men det är nästan bara vi svenskar som använder det. En stor del av problemet, för i mina ögon är det ett problem, är lite tabu över det här med nakenhet, exempelvis; i det sällsynta fall då vi duschar efter bortamatcher så har många kalsonger på sig. De flesta väntar med att duscha tills de kommer hem.

Vi har en pastor som jobbar med idrottslagen här på skolan. Vid lunch en gång satt vi bredvid varandra och han berättade att han hade jobbat två år i Sverige, i Göteborgstrakten. Vi kom in på det här med omklädningsrumskultur och han berättade en anekdot om en rejäl kulturkrock när han skulle bada bastu och isvak för första gången. Även fast det bara var män närvarande hade han hade blivit helt chockad när alla svenskar slängde av sig alla kläder och satte sig i bastun. Han tyckte att vi svenskar är väldigt frigjorda när det kommer till nakenhet, men jag försökte övertyga honom att det istället var amerikaner som var överdrivet stela.

Hur denna kulturella skillnad kommer vet jag inte och, för att vara helt ärlig, så har jag inget större intresse att forska vidare i ämnet. Låt oss bara konstatera att det kulturella skillnaderna är ibland är väldigt påtagliga.

Vinst och speltid

Ikväll var det hemmamatch mot Millikin, ett dynggäng som bäst jämförs med Borensberg eller Hästholmen, men som normen sett ut den här säsongen hade vi svårt att vinna. Vi hade totalt spelövertag men var som vanligt fruktansvärt orörliga och innefektiva i anfallspelet. Kallt som satan var det också, och blåsigt därtill.

Millikin skjöt 1-0 på straff och vi kvitterade med ett riktigt brunkarmål av lagkapten Matt Bond efter halva första halvleken. Det var flipperspel i straffområdet efter ett inlägg och till slut så låg bollen i nätmaskorna, ingen vet riktigt vad som hände. 1-1 stod sig till paus och under den pausen kom Coach fram till mig och sa att jag skulle spela andra halvlek. Jag tänkte: "Det här är inte sant, han tänker byta målvakt i halvtid igen". Det var på vippen att jag sade nej, inte en chans i helvete att jag hoppar in nu efter att ha suttit på bänken och frusit till is i 45 minuter. Trots att det är jag som får spela anser jag, och alla andra utom ovan nämnda Coach, att denna typ av målvaktbyten är idioti om man vill vinna matcher, speciellt eftersom att Dan Tuls som stod första halvlek hade gjort riktigt bra ifrån sig. Fast jag bet mig i tungan och ställde istället in mig på att göra bra ifrån mig den speltid jag blir tilldelad. Denna gången fick jag i alla fall hela halvtidspausen på mig att värma upp.

Det kändes som jag vandrade Den Gröna Milen när jag sprang in för att spela andra halvlek, tänderna skakade av köld och händerna av nervositet. Jag försökte släppa alla tankar och intala mig själv att jag trots allt har varit målvakt i tretton år och jag vet hur man räddar bollar och plockar inlägg, men det var lättare sagt än gjort. Trots mina kval och tvivel gick det mycket bra. Visserligen hade jag inte mycket att göra, men det lilla jag hade att göra skötte jag bra. Vi vann matchen med 2-1, jag höll nollan och fick många gratulationer efteråt, bland annat från min personliga fanskara här på campus. Nästa match är på lördag, jag hoppas och tror att jag startar då.



Och nu, på sant Monthy Python-manér, till något helt annat: idag har jag ingen bra observation att dela med mig av, så varför inte en trevlig liten bild som avslutning?

Bärs och bagels, allt en student behöver. Istället för kostcirkeln kör jag med cirkulär kost (jag klämde in en ordvits för din skull, farsan).

Torsk igen..

I fredags spelade vi mot våra ärkerivaler Wheaton på bortaplan. Wheaton är en superkonservativ kristet college där eleverna måste skriva på ett kontrakt att de inte ska dricka, dansa eller ha osedliga nattliga aktiviteter för sig i sina dormrum. Jag trodde North Park var strikt, men det framstår som Sodom och Gomorra i jämförelse med Wheaton.


För mig personligen betydde matchen inte så mycket, men tränarna har pumpat upp oss så mycket för denna match under föregående vecka att man kan tro att det handlade om en landskamp mellan Israel och Palestina. Wheaton har vunnit vår Conference 28 gånger och har alltid varit den stora dominanten, fast på senare år har North Park tagit över och har inte förlorat mot sin nemesis på fyra år.

Som titeln på detta inlägg skvallrar om förlorade vi, 3-1 denna gången, och jag bänkade 90 igen. Som vanligt tyckte tränarstaben att vi var loja, spelade för oss själva och inte som ett lag, vilket i och för sig stämde ganska väl. Den gamla klyschan att rädslan att förlora än viljan att vinna stämmer ganska bra in på situationen, jag känner så och efter att ha pratat med många i laget så vet jag att den känslan är utbredd.

Tränaren tvekar inte att byta ut någon, förutom några orörbara, om man inte spelar på sin absloluta topp, inklusive målvakterna. Det är inte ovanligt med fem byten i första halvlek. Detta skapar en osäkerhet bland oss spelare; man känner sig så rädd att misslyckas och bli utbytt att man inte ens vågar försöka spela ut och göra något extra. Visserligen är det bra med öppen konkurres, men inte i absurdum. Så här långt in på säsongen måste man ha kontinuitet och en mer eller mindre uttalad startelva, att byta och testa spelare hej vilt hör försäsongen till.


Dagens observation: Såg på Correns hemsida att Calle Holeby nätade i sista matchen mot Tallboda. Trots förlusten måste jag säga: grattis tamejfan! Vi firar med en NewCastle när jag kommer hem....

Homecoming Boat Dance

I helgen som gick var det, som nämnt i tidigare inlägg, Homecoming vilket nådde sitt klimax i The Homecoming Boat Dance på lördagkvällen. Det innebär kort och gott att de studenter som köpte sin biljett i tid åkte ut med en partybåt i Lake Michigan och dansade järnet, under stjärnorna och Chicagos nattliga skyline. Här följer, som tidigare inlägg om min shoppingtrip downtown, en radda bilder och kommentarer.

Dressed to kill. Är det bal så är det, då åker finbyxorna och västen fram.

Förfest med diverse folk från skolan. Här poserar jag med Kiel Mosley, forward i fotbollslaget. Vem kan motstå dessa fagra gossar?

Morsan bad fler bilder på tjejer, och jag, till skillnad från diverse gudomligheter, hör bön. här Killen till vänster känner ni igen, killen i mitten är svenske Nate och den fagra damen till höger heter Sam.

I taxin på väg till Navy Pier; jag inklämd mellan James och Ike. Taxin gick på 27 dålars inklusive dricks för en resa på över milen. Ni får räkna ut det själva, men det är ganska mycket billigare än i Sverige.

I kön till båten. Jag till höger, Nathan Ryan i mitten och hans lillebrorsa Luke på besök från Kansas till vänster.

Dansgolvet, eller rättare sagt ett av dem. Det ena golvets musik sög värre än det andra så det blev inte så mycket dansande för min del. Jag har svårigheter att skaka mina lurviga till musik jag inte gillar, och go vänner, ni ska veta att Eurodiscon inte är populärt hos amerikanska ungdomen.
Chicagos skyline är otroligt übermaffig, dock saknar den en viktig komponent för att vara komplett: ett domkyrkotorn a la Linköping.

Detta blonda bombnedslag heter Lena Britt Fredrickson. Hon är inte själv från Sverige, utan Santa Barbara, men hela hennes släkt härstammar från Malmö-trakten. Som ni ser på våra flygande hårsvall gjorde The Windy City skäl för sitt namn denna kväll.

Ett internationellt inslag på kvinnofronten: hon är från Ryssland, men jag har tyvärr glömt bort hennes namn. Gissar på Olga, Tatjana eller Svetlana.
Joe "Chewie" Chybowski. Vet inte hur hans hår blev så rött, troligtvis är det från strålkastarna. Cool effekt i vilket fall som helst.

Alexander Drake, Nate och killen i bakgrunden som ser ut som han sprungit ett maraton i 40-gradig (Celsius, inte Fahrenheit) värme är vår kapten Matt Bond.

Jag vill varna känsliga läsare och de över 35 för nästa bild.

Varning: Intag av stora mängder alkohol kan ha en sövande effekt. Om du verkligen måste somna, se till att oskadliggöra alla pennor av permanent sort i din närhet (Eller vad säger du Martin? Vi lät i alla fall den här killens ögonbryn vara kvar).

Kvällen är slut, dags att gå hem. På bilden ser vi ännu ett internationellt inslag i honflocken; Claire från Frankrike. I bakgrunden skymtar Steve. Slutet gott, allting gott...

Dagens observation: En del amerikanska collegeungdomar har väldigt svårt att komma ihåg att spola toaletten efter sig. Usch och fy och bläää! Ibland undrar man om deras morsor hjälpte dem med det innan de flyttade hemifrån...

Things will be great when you're downtown..

Denna helg var det Homecoming på North Park University, vilket innebär att många gamla studenter, så kallade alumni, kommer tillbaka och pratar och umgås med de nuvarande studenterna. Det är en himla massa aktiviteter och festligheter på gång, bland andra: kvartersfest, hemmamatcher för samtliga idrottslag och Homecoming Boat Dance. Inlägg om det sista kommer senare.

Lördagen spenderades downtown. Jag och Steve åkte ner, fast väl på plats mötte vi upp med halva fotbollslaget. Kameran är alltid i beredskap och här publicerar jag lite bilder och kommentarer från vår shoppingrunda.

Eftersom det var fest kvällen innan vaknade vi (jag, Steve och, på bilden, Pete the Russian) upp runt tolv (the crack of noon) för att få i oss lite bakfyllemat i cafeterian. Efter att ha stånkat oss upp för de 20 massiva trappstegen, som vad som denna morgon kändes som trappan till sjunde himle, upptäckte vi till vår förfäran att dörren till cafeterian var stängd och låst. Till vår lättnad var vår andra upptäckt att det satt en skylt på dörren som inbjöd oss till att äta lunch på kvartersfesten som hölls på en missriktad utsparks avstånd från cafeterian. Där var fullt av folk, gratis tröjutdelning, musik, tävlingar och, det viktigaste av allt, hamburgare i massor. Riktigt trevligt.

Efter att ha stillat vår lejonhunger och släckt vår elefanttörst bar det av till tågstationen vid Kedzie Avenue. Målet: inhandla ett par nya Chuck Taylors. Första stopp: posterbutiken Beyond the Wall på Belmont. En helt underbar butik som har varenda poster du kan tänkas vilja ha, samt en hel del du inte visste att du ville ha. Jag köpte en Pink Floyd-affisch i tyg (av bekvämligthetsskäl vid flygresor) och en liten bild på John Cleese karaktär i "The Ministry of Silly Walks" -sketchen av Monty Python, så nu börjar mitt dorm se riktigt hemtrevligt ut. Bilden ovan: jag poserar framför The Hancock Building. Man känner sig fruktansvärt liten när man promenerar omkring mellan hundratals meter höga skyskrapor.

Vi mötte upp med en himla massa människor från laget på Michigan Avenue, Chicagos huvudsakliga shoppinggata. Här finns allt, men tyvärr är inte priserna lika generösa. Sverige är representerat av en skitstor H&M-butik. Dock ligger min favortibutikl så här långt på en tvärgata från Michigan Avenue; Urban Outfitters. Det är en butik med ungt mode och man skulle kunna likna den vid Sportif Unlimited på steroider; samma typ av kläder men minst fyra gånger större sortiment. Här köpte jag ett par bruna, låga Converse för 50 dollar, ungefär 335 riksdaler. Dollarn får för min del gärna fortsätta sjunka...

En riktig turistbild. Vy från tågstationen, som nämnt förut går större delen av Chicagos järnvägsnät högt över marken. Vet inte vad gatan under mig heter och långt bort i fjärran skymtar Lake Michigan.
Mitt huvudsakliga transportmedel. Steve kunde dock inte låta bli att sticka sin blöta näsa i bilden. Den bruna linjen tog oss hem och väl hemma införskaffade vi förnödenheter inför nattens bravader....mer om dem i nästa inlägg.

Närbild på Hancock Building.

Dagens observation: Om någon säger "Bye, I call you" eller "Let's have lunch tomorrow" i USA så räkna inte med att han/hon ringer dig eller har dig som bordsällskap dagen efter. Dessa avskedsfraser är tomma som ekorrhjärnor och betyder absolut ingenting.