Torsk igen..

I fredags spelade vi mot våra ärkerivaler Wheaton på bortaplan. Wheaton är en superkonservativ kristet college där eleverna måste skriva på ett kontrakt att de inte ska dricka, dansa eller ha osedliga nattliga aktiviteter för sig i sina dormrum. Jag trodde North Park var strikt, men det framstår som Sodom och Gomorra i jämförelse med Wheaton.


För mig personligen betydde matchen inte så mycket, men tränarna har pumpat upp oss så mycket för denna match under föregående vecka att man kan tro att det handlade om en landskamp mellan Israel och Palestina. Wheaton har vunnit vår Conference 28 gånger och har alltid varit den stora dominanten, fast på senare år har North Park tagit över och har inte förlorat mot sin nemesis på fyra år.

Som titeln på detta inlägg skvallrar om förlorade vi, 3-1 denna gången, och jag bänkade 90 igen. Som vanligt tyckte tränarstaben att vi var loja, spelade för oss själva och inte som ett lag, vilket i och för sig stämde ganska väl. Den gamla klyschan att rädslan att förlora än viljan att vinna stämmer ganska bra in på situationen, jag känner så och efter att ha pratat med många i laget så vet jag att den känslan är utbredd.

Tränaren tvekar inte att byta ut någon, förutom några orörbara, om man inte spelar på sin absloluta topp, inklusive målvakterna. Det är inte ovanligt med fem byten i första halvlek. Detta skapar en osäkerhet bland oss spelare; man känner sig så rädd att misslyckas och bli utbytt att man inte ens vågar försöka spela ut och göra något extra. Visserligen är det bra med öppen konkurres, men inte i absurdum. Så här långt in på säsongen måste man ha kontinuitet och en mer eller mindre uttalad startelva, att byta och testa spelare hej vilt hör försäsongen till.


Dagens observation: Såg på Correns hemsida att Calle Holeby nätade i sista matchen mot Tallboda. Trots förlusten måste jag säga: grattis tamejfan! Vi firar med en NewCastle när jag kommer hem....