"Do you want to see my leg?"

Efter att jag i förbifarten nämnde att jag använde mig av ett falskleg härom aftonen när jag skulle ut och dansa mig en låt har en hel del känslor av oro väckts bland min kära familj och släktingar. Oron är befogad för visst har ni rätt, det finns en risk att åka dit, därför tänkte jag nu mig varför risken att jag åker dit är lite mindre än genomsnittet.

Först och främst, jag använder mig av ett svenskt körkort och personen det tillhör och jag är väldigt lika, kanske inte i verkligheten, men i alla fall på bild. Om en bar inte skulle släppa in mig så är det inte för att de tror att det inte är jag på bilden, utan därför att de inte accepterar annan identifikation än amerikanskt körkort eller utländskt pass. I de mindre barerna brukar svenska körkort funka, men inte på de större klubbarna.

För de andra, eftersom jag ser ut att vara äldre än 21 kommer vakterna inte att fatta misstankar in första taget. Värre är de för de 18-åriga babyansikterna som försöker bluffa sig in med ett falskleg de köpt för 100 dollar.

För det tredje, jag tar inte med mig kontokort eller annat med mitt riktiga namn på som kan bevisa att jag inte är personen på det svenska körkortet.

Hoppas jag har lugnat några sinnen. Till er andra kan jag bara säga; det är mitt ansvar och jag vet var jag ger mig in på. Åker jag dit står jag mitt kast.

Om jag hamnar i knipa kan jag kanske charma mig ut med Olle-klassikern: "Do you want to see my leg?"