Imorgon ar det dags for mig att hora de beromda flyvardinneinstruktionerna igen. Vi aker namligen till Marlyland, narmare bestamt Salisbury, dar vi ska trana och sparka boll mot tva lag. Kommer tillbaka pa mandag och lovar att publicera bilder och dylikt.
Thank you for chosing SkoggBlogg and I hope to see you soon again..
/Captain Gustav
Thursday, August 28, 2008
Wednesday, August 27, 2008
You´re in the army now
I måndags började det riktiga livet i och med skolstarten. Mitt schema går väl egentligen inte att klaga på, förutom träning 16.30 till 18.15 varje dag så är det här vad jag kommer ha för mig om dagarna.
Måndag, onsdag och fredag har jag en lektion, Intro to Business and Economics klockan 11.45 till 12.50. Jag är tvungen att ta den som en del av min så kallade general education och jag är inte alls peppad. Första känslan jag har fått av kursen är att den ska lära oss hur bra, viktigt och anti-kommunistiskt det är att tjäna pengar. I läroboken kan man läsa: "America is the land of opportunities which many foreigners have come to explore...bla bla bla...as of today, 30 percent of all South Korean immigrants own their own business". Att det handlar om butiker som säljer telefonkort ingen vill ha, en städfirma eller en nudelrestaurang som knappt räcker till att försörja familjen nämner inte boken. Knallar man söderut från North Park längs med Kedzie Ave. ser man, bortsett från en och annan bank och snabbmatsresaurang, bara sådana här affärsverksamheter. För att förverkliga The American Dream måste du fortfarande vara vit, man och hetero.
På tisdagar och torsdagar mellan klockan 13.30 och 15-nånting har jag Film Studies. Det är precis som det låter, vi sitter i en filmsal, kollar på klassikerna och analyserar kameravinklar, replikskiften, juxtaposition, undermeningar och lär oss hur man blir riktiga besserwissiga filmnördar. Jag kommer vara hatad på alla filmkvällar från och med nu. I går började vi diskutera den klassiska Hollywood-stilen, det vill säga storyn och vad huvudpersonerna ser, känner och upplever står i fokus och det är sällan oklart vad som händer. Imorgon står Casablanca på schemat och senare blir det bland andra Citizen "Rosebud" Kane och Apocolypse "I love the smell of napalm in the morning" Now.
Tisdagkvällar har jag Media & Society med min favoritlärare Margaret Heafner. Vad den kursen handlar om är väl inte svår att lista ut; medias roll i samhället.
Torsdagkvällar börjar allvaret med Journalism I. Har inte haft någon lektion än, men jag tror jag kommer att trivas. Vi kommer i och för sig inte ha lektion förrän om två veckor eftersom läraren är heltidsreporter och därför är borta i Denver och Minneapolis och rapporterar från demokraternas och republikanernas konvent. Det bådar bara gott, läraren kommer onekligen veta vad han pratar om. Det ska bli väldigt spännande det här.
För att återknyta till titeln; idag har jag varit lite smått mosig i både kropp och huvud på grund av gårkvällens aktiviteter. Jag har en god vän, Sam, som ska rycka in i armen snart och igår var hans sista kväll i Chicago på åtminstone två år, och vi såg till att han fick ett varmt avsked. Festen var klassiskt college-amerikansk; beer pong, negerdunk, light-bärs, insparkade dörrar, röda muggar, välklädda tjejer och mindre välklädda killar i träningströja och shorts, alternativt i jeans med flip-flop och för kort eller alldeles för stor hood-tröja. I värsta fall måste Sam åka till Afghanistan och jaga bin Ladinsar eller till Iraq och jaga andra sorters frihetshatande terrorister.
Det är ledsamt att tänka på att vi kanske aldrig kommer träffas igen för att när han är klar med det militära är jag klar med min utbildning och kanske hemma i Sverige permanent. Dock är det skrämmande att tänka på att vi kanske aldrig kommer träffas igen på grund av att han verkligen kommer bli tvungen att åka till Iraq och bli sprängd av en hemmagjord bomb.
Som sagt, festen var lyckad och jag drullade hemåt vid 2-hugget. Just nu håller de på med reparationer på vårt tak och till min stora förtjusning upptäckte jag att de snälla byggarbetarna hade lämnat kvar stegen till takluckan utanför vår bakdörr. Jag har varit där uppe i dagsljus, men min nyfikenhet att se den nattliga Chicago-vyn fick Nicke Nyfiken att framstå som Rainman. Med kameran i näven klättrade jag, på inte alltför stadiga ben ska erkännas, upp och nedan ser ni resultatet av mitt lilla äventyr.
Måndag, onsdag och fredag har jag en lektion, Intro to Business and Economics klockan 11.45 till 12.50. Jag är tvungen att ta den som en del av min så kallade general education och jag är inte alls peppad. Första känslan jag har fått av kursen är att den ska lära oss hur bra, viktigt och anti-kommunistiskt det är att tjäna pengar. I läroboken kan man läsa: "America is the land of opportunities which many foreigners have come to explore...bla bla bla...as of today, 30 percent of all South Korean immigrants own their own business". Att det handlar om butiker som säljer telefonkort ingen vill ha, en städfirma eller en nudelrestaurang som knappt räcker till att försörja familjen nämner inte boken. Knallar man söderut från North Park längs med Kedzie Ave. ser man, bortsett från en och annan bank och snabbmatsresaurang, bara sådana här affärsverksamheter. För att förverkliga The American Dream måste du fortfarande vara vit, man och hetero.
På tisdagar och torsdagar mellan klockan 13.30 och 15-nånting har jag Film Studies. Det är precis som det låter, vi sitter i en filmsal, kollar på klassikerna och analyserar kameravinklar, replikskiften, juxtaposition, undermeningar och lär oss hur man blir riktiga besserwissiga filmnördar. Jag kommer vara hatad på alla filmkvällar från och med nu. I går började vi diskutera den klassiska Hollywood-stilen, det vill säga storyn och vad huvudpersonerna ser, känner och upplever står i fokus och det är sällan oklart vad som händer. Imorgon står Casablanca på schemat och senare blir det bland andra Citizen "Rosebud" Kane och Apocolypse "I love the smell of napalm in the morning" Now.
Tisdagkvällar har jag Media & Society med min favoritlärare Margaret Heafner. Vad den kursen handlar om är väl inte svår att lista ut; medias roll i samhället.
Torsdagkvällar börjar allvaret med Journalism I. Har inte haft någon lektion än, men jag tror jag kommer att trivas. Vi kommer i och för sig inte ha lektion förrän om två veckor eftersom läraren är heltidsreporter och därför är borta i Denver och Minneapolis och rapporterar från demokraternas och republikanernas konvent. Det bådar bara gott, läraren kommer onekligen veta vad han pratar om. Det ska bli väldigt spännande det här.
För att återknyta till titeln; idag har jag varit lite smått mosig i både kropp och huvud på grund av gårkvällens aktiviteter. Jag har en god vän, Sam, som ska rycka in i armen snart och igår var hans sista kväll i Chicago på åtminstone två år, och vi såg till att han fick ett varmt avsked. Festen var klassiskt college-amerikansk; beer pong, negerdunk, light-bärs, insparkade dörrar, röda muggar, välklädda tjejer och mindre välklädda killar i träningströja och shorts, alternativt i jeans med flip-flop och för kort eller alldeles för stor hood-tröja. I värsta fall måste Sam åka till Afghanistan och jaga bin Ladinsar eller till Iraq och jaga andra sorters frihetshatande terrorister.
Det är ledsamt att tänka på att vi kanske aldrig kommer träffas igen för att när han är klar med det militära är jag klar med min utbildning och kanske hemma i Sverige permanent. Dock är det skrämmande att tänka på att vi kanske aldrig kommer träffas igen på grund av att han verkligen kommer bli tvungen att åka till Iraq och bli sprängd av en hemmagjord bomb.
Lycka till nu, Sam! Dodge those bullets!
Som sagt, festen var lyckad och jag drullade hemåt vid 2-hugget. Just nu håller de på med reparationer på vårt tak och till min stora förtjusning upptäckte jag att de snälla byggarbetarna hade lämnat kvar stegen till takluckan utanför vår bakdörr. Jag har varit där uppe i dagsljus, men min nyfikenhet att se den nattliga Chicago-vyn fick Nicke Nyfiken att framstå som Rainman. Med kameran i näven klättrade jag, på inte alltför stadiga ben ska erkännas, upp och nedan ser ni resultatet av mitt lilla äventyr.
Dark Knight-posen blev inte riktigt lika cool som Christian Bale, men jag är ändå ganska nöjd med slutresultatet. Fast tro mig, en digitalkameralins gör inte utsikten rättvisa. Ni måste komma och hälsa på så jag kan bjuda er på en takpicknick.
Från Er mörke rännstensriddare...
/ Gustav
Friday, August 22, 2008
Livet är super
Sitter vid min dator, uret är efter midnatt, en fest pågår i min lägenhet och jag kan inte deltaga på grund av ett tidigt träningspass imorgon bitti. Fast även trots det rycker rejält i öltarmen är jag inte speciellt bitter eftersom jag har ju min kära blogg att sköta.
Vardagsrummet sett från hallen.
Rummet jag och Steve delar är väl ungefär samma storlek som vårt gamla dormrum. Fast det gör ingenting eftersom man slipper spendera all sin tid där.
Bakdörren. Trappan leder ner till bakgränden, stegen upp till taket med grym vy över Chicagos takåsar och downtown. Det är risk för att det dricks en och annan bärs där uppe.
Träningen och träningsspelet har gått mycket bra i veckan, nu känns det som att jag spelar som jag kan och ska. Att jag börjar komma i form helt enkelt. Trots konkurrens från ytterligare en målvakt, fyra med mig totalt, känns det som att jag är det vassaste strået i vassen. Till skillnad från förra året då jag betedde mig som en flickscout på planen och verkligen inte förtjänade att spela. Nu känner jag mig lugnare, mer avslappnad, inte så jävla stressad över att prestera - och då presterar jag bättre. Jag känner mig mer hemma helt enkelt. Så spelar jag inte mer i år är det för att någon av de andra verkligen är bättre än mig eller att Coachen är dum i huvudet. Tyvärr vet vi redan att han ibland får en släng av den åkomman.
I allmänhet har jag en bra känsla inför det här året - grym lägenhet, grymma vänner, intressanta kurser och en bra harmoni i laget. Det här kan bli ett minnesvärt år för mig.
Har tagit lite bilder på lyan så ni kan se hur jag bor i år - Sawyer Court, lägenhet 305:
Vardagsrummet med LHC-flaggan i centrum. Den ska jag vifta i ansiktet på alla Jönköpings-jävlar som kommer till våren.
Vardagsrummet sett från hallen.
Rummet jag och Steve delar är väl ungefär samma storlek som vårt gamla dormrum. Fast det gör ingenting eftersom man slipper spendera all sin tid där.
Bakdörren. Trappan leder ner till bakgränden, stegen upp till taket med grym vy över Chicagos takåsar och downtown. Det är risk för att det dricks en och annan bärs där uppe.
Ett kök har vi också, allt är praktiskt taget helt nytt. Lägenheten delar jag alltså med Steve och två andra riktigt sköna lirare, Eric Sanchez och Asian-Dan.
Ska sova nu, ska upp tidigt som vanligt. Träning klockan 9 och sedan alumni-match på kvällen. Ni får som läxa att lista ut vad alumni betyder.
Peace the fuck out
/ Gustav
Tuesday, August 19, 2008
Livet suger
...och så var man tillbaka, och det känns jävligt bitterljuvt. Hur kul som helst att träffa alla gamla vänner, lägenheten är riktigt nice med AC, diskmaskin, mikro, kyl och frys, spis och ugn. Lite skillnad mot förra årets sketna dormrum. Det är den ljuva biten.
Den bittra biten är att behöva lämna Sverige efter den bästa sommaren någonsin, tack alla som varit inblandade. Här är det också sommar i och för sig, men det är också försäsong American style, vilket innebär att med jetlag träna tre 2.5-timmarspass om dagen i ungefär 30-gradig hetta. Det springs, hoppas, svettas, stånkas, bökas, bränns, svärs och jämras. Dessutom har jag stukat lillfingret, vilket gör ungefär tusen gånger ondare än ett brutet ben.
Till råga på det meddelade farsan att mitt amerikanska konto har upphört att pengar till det facila värdet av 13 200 dålars är ute på vift. Är det inte jävligt märkligt att de skickar pengarna först och sen upptäcker att det inte finns ett mottagarkonto? Det kan väl inte vara så där raketforskarsvårt att kolla att det finns en mottagare i andra änden. Detta innebär att jag måste gå till banken och krångla, troligtvis får jag prata med den Lloyd Christmas-frisyrprydda mexaren som kan lika lite engelska som jag kan spanska.
Och just det, när jag går och hämtar prylarna jag lämnat kvar i den lägenhet som har förvarat dem över sommaren märker jag att mina kuddar, mitt täcke, mina handdukar, min internetkabel, mina galgar och mina böcker inte är där längre. Inte så farligt, bara allt jag behöver för att leva ett drägligt liv. Klart jag skulle kunna köpa nya, men med 10 dollar på fickan och 16 kronor på mitt svenska konto kommer man inte så långt. Fast dollarn har börjat sjunka igen så man kanske får mer än de där 13 200 när jag till slut får tillgång till mina pengar.
Jaha ja, nu är det snart dags för träning igen, denna gång ett 3-timmars pass under dygnets hetaste timmar. Just de timmar som hundar kokar sönder i bilar, barn upp till 10 och orangehåriga upp till 110 ska gömma sig i den djupaste fängelsehåla de kan hitta, då man kan koka nudlar på vattnet i vattenflaskan, steka ägg på konstgräsmattan och då inte ens herr och fru Klick-Klick-Derk överlever. Under dessa omständigheter ska vi ut och försäsongsträna. Tro mig, om det mot all förmodan finns en Gud, en himmel och allt det där, så kommer vår Coach falla fritt ner i Hin Håles avgrundseldar när han trillar av pinn. Där kommer han få springa Millers, fitness test och five minute-drills tills evigheten tar slut.
Efter regn kommer solsken,
Gustav
För övrigt: Assså, GUD, ni aaanar inte vem såm satt på samma plan som ja!!! E.M.D!!!! Assååå, guuud, ja höll på att svimma. Fyyy faan, va Danni är het!
Om ni inte förstår hade min flight från Stockholm till Atlanta celebert besök i form av Erik, Danni och Mattias från Sveriges senaste misslyckade pojkband E.M.D. Hmm, det var kanske synd att planet inte skrotade ändå. Jag hade lätt kunna offra mig för att befria världen från deras styggelse till musik. Till sist vill jag göra alla tjejer besvikna: Erik är jättekort. Hade han varit tjej och haft platt huvud hade han varit den perfekta flickvännen.
Den bittra biten är att behöva lämna Sverige efter den bästa sommaren någonsin, tack alla som varit inblandade. Här är det också sommar i och för sig, men det är också försäsong American style, vilket innebär att med jetlag träna tre 2.5-timmarspass om dagen i ungefär 30-gradig hetta. Det springs, hoppas, svettas, stånkas, bökas, bränns, svärs och jämras. Dessutom har jag stukat lillfingret, vilket gör ungefär tusen gånger ondare än ett brutet ben.
Till råga på det meddelade farsan att mitt amerikanska konto har upphört att pengar till det facila värdet av 13 200 dålars är ute på vift. Är det inte jävligt märkligt att de skickar pengarna först och sen upptäcker att det inte finns ett mottagarkonto? Det kan väl inte vara så där raketforskarsvårt att kolla att det finns en mottagare i andra änden. Detta innebär att jag måste gå till banken och krångla, troligtvis får jag prata med den Lloyd Christmas-frisyrprydda mexaren som kan lika lite engelska som jag kan spanska.
Och just det, när jag går och hämtar prylarna jag lämnat kvar i den lägenhet som har förvarat dem över sommaren märker jag att mina kuddar, mitt täcke, mina handdukar, min internetkabel, mina galgar och mina böcker inte är där längre. Inte så farligt, bara allt jag behöver för att leva ett drägligt liv. Klart jag skulle kunna köpa nya, men med 10 dollar på fickan och 16 kronor på mitt svenska konto kommer man inte så långt. Fast dollarn har börjat sjunka igen så man kanske får mer än de där 13 200 när jag till slut får tillgång till mina pengar.
Jaha ja, nu är det snart dags för träning igen, denna gång ett 3-timmars pass under dygnets hetaste timmar. Just de timmar som hundar kokar sönder i bilar, barn upp till 10 och orangehåriga upp till 110 ska gömma sig i den djupaste fängelsehåla de kan hitta, då man kan koka nudlar på vattnet i vattenflaskan, steka ägg på konstgräsmattan och då inte ens herr och fru Klick-Klick-Derk överlever. Under dessa omständigheter ska vi ut och försäsongsträna. Tro mig, om det mot all förmodan finns en Gud, en himmel och allt det där, så kommer vår Coach falla fritt ner i Hin Håles avgrundseldar när han trillar av pinn. Där kommer han få springa Millers, fitness test och five minute-drills tills evigheten tar slut.
Efter regn kommer solsken,
Gustav
För övrigt: Assså, GUD, ni aaanar inte vem såm satt på samma plan som ja!!! E.M.D!!!! Assååå, guuud, ja höll på att svimma. Fyyy faan, va Danni är het!
Om ni inte förstår hade min flight från Stockholm till Atlanta celebert besök i form av Erik, Danni och Mattias från Sveriges senaste misslyckade pojkband E.M.D. Hmm, det var kanske synd att planet inte skrotade ändå. Jag hade lätt kunna offra mig för att befria världen från deras styggelse till musik. Till sist vill jag göra alla tjejer besvikna: Erik är jättekort. Hade han varit tjej och haft platt huvud hade han varit den perfekta flickvännen.
Subscribe to:
Posts (Atom)
