Wednesday, August 27, 2008

You´re in the army now

I måndags började det riktiga livet i och med skolstarten. Mitt schema går väl egentligen inte att klaga på, förutom träning 16.30 till 18.15 varje dag så är det här vad jag kommer ha för mig om dagarna.




Måndag, onsdag och fredag har jag en lektion, Intro to Business and Economics klockan 11.45 till 12.50. Jag är tvungen att ta den som en del av min så kallade general education och jag är inte alls peppad. Första känslan jag har fått av kursen är att den ska lära oss hur bra, viktigt och anti-kommunistiskt det är att tjäna pengar. I läroboken kan man läsa: "America is the land of opportunities which many foreigners have come to explore...bla bla bla...as of today, 30 percent of all South Korean immigrants own their own business". Att det handlar om butiker som säljer telefonkort ingen vill ha, en städfirma eller en nudelrestaurang som knappt räcker till att försörja familjen nämner inte boken. Knallar man söderut från North Park längs med Kedzie Ave. ser man, bortsett från en och annan bank och snabbmatsresaurang, bara sådana här affärsverksamheter. För att förverkliga The American Dream måste du fortfarande vara vit, man och hetero.





På tisdagar och torsdagar mellan klockan 13.30 och 15-nånting har jag Film Studies. Det är precis som det låter, vi sitter i en filmsal, kollar på klassikerna och analyserar kameravinklar, replikskiften, juxtaposition, undermeningar och lär oss hur man blir riktiga besserwissiga filmnördar. Jag kommer vara hatad på alla filmkvällar från och med nu. I går började vi diskutera den klassiska Hollywood-stilen, det vill säga storyn och vad huvudpersonerna ser, känner och upplever står i fokus och det är sällan oklart vad som händer. Imorgon står Casablanca på schemat och senare blir det bland andra Citizen "Rosebud" Kane och Apocolypse "I love the smell of napalm in the morning" Now.





Tisdagkvällar har jag Media & Society med min favoritlärare Margaret Heafner. Vad den kursen handlar om är väl inte svår att lista ut; medias roll i samhället.





Torsdagkvällar börjar allvaret med Journalism I. Har inte haft någon lektion än, men jag tror jag kommer att trivas. Vi kommer i och för sig inte ha lektion förrän om två veckor eftersom läraren är heltidsreporter och därför är borta i Denver och Minneapolis och rapporterar från demokraternas och republikanernas konvent. Det bådar bara gott, läraren kommer onekligen veta vad han pratar om. Det ska bli väldigt spännande det här.





För att återknyta till titeln; idag har jag varit lite smått mosig i både kropp och huvud på grund av gårkvällens aktiviteter. Jag har en god vän, Sam, som ska rycka in i armen snart och igår var hans sista kväll i Chicago på åtminstone två år, och vi såg till att han fick ett varmt avsked. Festen var klassiskt college-amerikansk; beer pong, negerdunk, light-bärs, insparkade dörrar, röda muggar, välklädda tjejer och mindre välklädda killar i träningströja och shorts, alternativt i jeans med flip-flop och för kort eller alldeles för stor hood-tröja. I värsta fall måste Sam åka till Afghanistan och jaga bin Ladinsar eller till Iraq och jaga andra sorters frihetshatande terrorister.


Det är ledsamt att tänka på att vi kanske aldrig kommer träffas igen för att när han är klar med det militära är jag klar med min utbildning och kanske hemma i Sverige permanent. Dock är det skrämmande att tänka på att vi kanske aldrig kommer träffas igen på grund av att han verkligen kommer bli tvungen att åka till Iraq och bli sprängd av en hemmagjord bomb.

Lycka till nu, Sam! Dodge those bullets!



Som sagt, festen var lyckad och jag drullade hemåt vid 2-hugget. Just nu håller de på med reparationer på vårt tak och till min stora förtjusning upptäckte jag att de snälla byggarbetarna hade lämnat kvar stegen till takluckan utanför vår bakdörr. Jag har varit där uppe i dagsljus, men min nyfikenhet att se den nattliga Chicago-vyn fick Nicke Nyfiken att framstå som Rainman. Med kameran i näven klättrade jag, på inte alltför stadiga ben ska erkännas, upp och nedan ser ni resultatet av mitt lilla äventyr.


Dark Knight-posen blev inte riktigt lika cool som Christian Bale, men jag är ändå ganska nöjd med slutresultatet. Fast tro mig, en digitalkameralins gör inte utsikten rättvisa. Ni måste komma och hälsa på så jag kan bjuda er på en takpicknick.

Från Er mörke rännstensriddare...

/ Gustav

1 comment:

Anonymous said...

Gustav! Låter inte som den bästa idén att klättra upp på ett tak när man äre berusad. Men men... Hoppas allt är bra därborta och att du hade en skön helg i Maryland..