Som jag trodde så fick jag starta matchen mot Cartage i helgen, och det gick mycket bra. För en gång skulle lyckades jag koppla bort allting, sluta tänka och bara spela. Det var en svårspelad match för min del; vi dominerade bollinnehavet hela matchen och jag hade ingenting att göra under matchens första tio minuter. Min första bollkontakt var när jag plockade en boll ur nätet efter tio minuter, min andra var en inspark och min tredje var när jag räddade en straff i slutet av första halvlek.
Vi hade dominerat hela matchen, men vi kan bara INTE få in bolluslingen. Ställningen var 1-0 till Cartage när mittbacken Chewie hamnade på efterkälken och fällde en motståndare bakifrån i straffområdet. Straffen var solklar, men jag var aldrig orolig. Jag hade den där känslan i kroppen som Ravelli har beskrivit innan han räddade straffarna mot Rumänien i VM-94. Jag visste att jag skulle rädda den.
Cartage straffskytt lade bollen på punkten och stegade upp. På träningarna har jag nästan alltid gått till höger när vi tränar straffar och jag bestämde mig tidigt att jag skulle gå dit. Domaren blåste, han skjöt, jag dök, fick ut en lång arm och räddade straffen långt ner i högra hörnet. Publikjublet var öronbedövande och det var mitt namn de ropade. Den känslan var underbar och den kommer jag aldrig att glömma.
I andra halvlek var scenariot liknade som i första, vi skapar chanser men producerar inte mål. Cartage kontrade och jag fick göra en del bra räddnigar. Dock kunde jag inte göra mycket åt deras 2-0-mål; killen får till en träff på en frisspark strax utanför straffområdet som han aldrig kommer få till igen. Perfekt båge över muren, hård som granit och så gick den in precis på millimetern via stolpen. Bara att säga grattis...
Kul att spela 90 minuter och göra bra ifrån sig, fick också mycket beröm och gratulationer av tränarstab och folk på läktaren efter matchen. Trots det så var jag arg som fan efteråt, jag hatar, hatar, hatar att förlora.
Dagens observation:
Gängvåldet har tagit sig in på North Parks campus. Igår natt blev en footballspelare överfallen utanför Burgh Hall av ett lokalt hispanic-gäng kallat The Latin Kings.
About Me
- Goose
- Gustav Skogens heter jag. Född och uppvuxen i Linköping, men har spenderat några år i Norrköping. Just nu ute på äventyr i vida världen, närmare bestämt Chicago. Jag är här för att plugga journalistik på och spela fotboll för North Park University. I denna blogg försöker jag skriva sa ofta jag kan och dela med mig av min vardag, äventyr och observationer om livet på andra sidan pölen.
4 comments:
Tjena Gustav härligt att få rädda en straff. Hoppas att du får spela fler matcher. Kör hårt. Karl Holeby hälsar träffade honom utanför Gurkans./Dogge
Yey! Duktig kille! Amanda
Bra gjort Gurra! Sa ju att du skulle klara det!Akta dig för The Latin Kings..inte för inte man blir lite orolig!.Kram/Fanny
Hej Gurra! Kul att du fått uppleva ett ordentligt publikjubel.Jag vet precis hur det känns. Jag har ju spelat blues på Maxim i Alfta.Härligt att du slipper nöta bänken och i stället visa vad du går för på planen.Låter otäckt med ligiser på campus.Du får se till att hålla dej borta från den sortens typer och inte låta dej provoceras.Skall bli kul att ses kring jultid! Ha det så bra hälsar alla skogisar genom Olle.
Post a Comment