Chicago är min andra hemstad och jag älskar henne nästan lika högt som Linköping. Trots detta har jag fram tills nu haft svårt att sätta fingret på vad det är som är så speciellt med staden. Jag fick i veckan i uppdrag av min journalistik-lärare att läsa boken Never A City So Real av Alex Kotlowitz, och då föll bitarna på plats.
Boken berättar om en stad där du tillåts att vara den du är och döms därefter, till skillnad från till exempel New York; en status-besatt stad som tror den är universums medelpunkt, där makt, pengar och skönhet är det viktigaste. Som Kotlowitz säger; "Alla kan passa in i Chicago." Enligt författaren ledde denna öppenhet bland annat till att nyskapande arkitekter som Frank Lloyd Wright och Louis Sullivan skapade den moderna amerikanska arkitekturen här istället för i Boston eller New York.
Chicagos själ ligger inte i turistfällor som Sears Tower, The Magnificent Mile, Buckingham Fountain, eller Shedd Aquarium, utan den återfinns på gatunivå i stadens över 200 bostadsområden, Många av stadens invånare identifierar sig mer med sitt område än staden som helhet. Chicago är som ett stort pussel där varje del är unik men ändå passar in med de andra bitarna. Folk från hela Europa - Skandinavien, Ukraina, Kroatien, Litauen, Irland- kom hit och hittade arbete eller en fristad från förtryck. Chicago växte fram till Amerikas stad, en stad som drömmer USA:s dröm. En dröm som, likt Chicago, är långt ifrån perfekt.
Chi-towns historia är kantad av segregation, rasupplopp, svår fattigdom och korruption. Poliskåren här är bland USA:s mest korrupta och så sent som i fjol uppdagades en skandal där medlemmar av the Special Operations Section hotade, utpressade, kidnappade och stal från både knarklangare och vanliga medborgare. Politiken är också korrupt; den Demokratiska Maskinen har styrt staden med järnhand större delen av det senaste seklet, mycket tack vare valfusk och köpta röster. Den gamla legendariska borgmästaren Richard J. Daley, som bar epitetet The Boss långt innan Springsteen, var det närmaste en diktator man kan komma i ett demokratiskt system. Nu styrs staden av hans son Richard M. Daley.
Fast å andra sidan ger Chicago inte ett intryck av att vara något annat den inte är. Det finns ingen falskhet, stadens synder och dygder är alla exponerade. Den är vad den är, inget annat. Kotlowitz citerar en dikt skriven från Nelson Algrens bok Chicago: A City in the Make som kommer här i en fri översättning.
"När du har blivit en del av den här speciella jorddelen, du kommer aldrig älska en annan. Det är som att älska en kvinna med en bruten näsa, du kan kanske hitta vackrare älsklingar. Men aldrig en älskling så äkta".
Nu blev det kanske lite väl pretentiöst på slutet, men dikten träffar så rätt. Jag älskar verkligen Chicago, speciellt mycket nu efter mitt möte med min räddande ängel Dave. Även fast jag inte varit i New York så har jag svårt att tro att något liknande kunnat hända i en stad där folk låter dig ligga om du faller ned död på gatan.
---------------------------
På fotbollsfronten intet nytt. Fick inte spela förra torsdagen, inte heller igår. Trots darrigt spel från startkeepern vann vi båda matcherna. Just nu är jag argare än någonsin på träningarna.
Från Er ostsås i lasagnen,
Gustav
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Härligt beskriving av Chicago. Inte utan att man blir sugen på att åka dit. Men vet att för att få den där rätta känslan för en stad så måsta man vistas länge där. Det är just det jag är så glad för att du får uppleva.
Från Expressen idag, det har jag sagt i många ur ! att Chicago är nåt speciellt
Tio bästa städerna:
Chicago. "Om du vill sätta fingret på Amerikas puls, åk inte till New York eller LA. Hjärtat slår i Chicago".
Övriga städer: Antwerpen (Belgien), Beirut (Libanon), Glasgow (Skottland), Lissabon (Portugal), Mexico City (Mexiko), São Paulo (Brasilien), Shanghai (Kina), Warszawa (Polen), Zürich (Schweiz).
Post a Comment