A day in the life

Klockan är i skrivande stund halv ett på morgonen. Dagen som gick har varit en av de längsta i mitt liv: jag steg upp klockan 8 efter endast tre timmars orolig sömn, knaprade i mig en pretzelstick (en gigantisk salt pinne), en näve jordnötter och en banan till frukost och gick iväg till biblioteket där jag började skriva på en analys av Apocalypse Now till kursen Film Studies. Klockan 10 träffade jag mina gruppmedlemmar i Intro to Business för att gå igenom vår presentation av det Chicago-baserade tuggumiföretaget Wrigleys (ni vet de som gör Extra, Orbit, Hubba-Bubba bland andra) marknadsföringsstrategi som vi knåpade ihop kvällen innan. Efter det gick jag och käkade lunch och insåg disträ som jag är att jag glömt min skinnjacka med iPoden i innerfickan hängande på en stol i bibblan. Jag kastar i mig maten och rusar tillbaka, och till min stora lättnad hittar jag min kära jacka och iPod där jag lämnade dem.

11.45 är det dags för presentation, 12.50 är jag tillbaka i biblioteket. Jag fortsätter skriva på min filmanalys, som är tämligen usel, skickar några email, kollar Coachen-bloggen och lirar Facebook. 15.30 hastar jag iväg till träningen, 17.30 är jag tillbaka i omklädningsrummet, hänger av mig grejer och går sedan och käkar middag i cafeterian med de andra svettiga fotbollsgrabbarna. Sedan tillbaka till omklädningsrummet för dusch och sångstund med Veiron och Kristoffer: Tuuuuurn around, every now and then I feel a little bit lonely and you never come around...

Klockan 19 går jag till damlagets fotbollsmatch mot Wheaton och ser dem få stryk med 12-1. Tro mig, jag skulle aldrig gå frivilligt och se North Parks damer spela om det inte vore för att jag måste skriva en artikel för Journalism 1 om ett av skolans idrottsevenemang (och nej, jag fick inte skriva om mitt eget lag). Jag antecknar flitigt, intervjuar fans, coacher och spelare, och sedan tillbaka till biblioteket för att skriva artikeln.

Jag blir klar klockan 23, vilket är ovanligt tidigt för att vara mig, går till bensinstationen och köper lite nötter och en iste. Tillbaka i lägenheten hinner jag se slutet på filmen Släkten är värst med mina rumskompisar, knapra i mig mina jordnötter och sörpla min iste, innan det är dags att kissa och gå och lägga sig.

Ungefär så här ser mina dagar ut. Jag börjar förstå vad storasyrran menade när hon tjatade om att jag inte visste hur bra jag har det när jag under gymnasietiden klagade på Svenska C-uppsatser och Sörens bokföringsprov.

--------------------------

I helgen hade vi match mot North Central. Efter att ha suttit och frusit mina bästa kroppsdelar av mig i första halvlek fick jag veta att jag skulle hoppa in vid ställningen 1-0 och spela andra. "Men va fan", tänkte jag, "har inte Coach-jäveln lärt sig från förra året att man inte byter keeper i halvtid?" Jag tänkte skylla alla mål jag släpper in på honom, men det behövde jag inte eftersom jag spelade bra och höll nollan igen. Det var så länge sedan jag behövde plocka en boll ur nätet att jag glömt hur det känns. Det här var precis det som hände förra året: jag hoppade in en halvlek och startade sedan resten av säsongen. Vi får se på torsdag om historien upprepar sig.

På söndagen beställde jag hemkörd pizza för första gången. Elliot, Joe, jag, Steve och en av mina andra rumskompisar Dan satt och slöade i vår lägenhet då vi kom på att vi var hungriga - riktigt hungriga. Det slutade med en legendarisk beställning från Golden Crust pizza: en stadium-size pepperonipizza med ostfyllda kanter och tolv heta buffalowings. Kalaset gick lös på nätta 50 dollar och jag har självklart dokumenterat underverket för eftervärlden.

Jag han inte ta fram kameran innan folk börjat hugga in, men som ni ser tar pizzan upp nästan hela längden på vårt bord. Fem fullvuxna karlar var inte ens i närheten av att äta upp den. Only in America....

Er roddare utan åror

Gustav