Hopp om mänskligheten

Jag brukar inte publicera detaljer om min utekvällar och festande av barmhärtighetsskäl, men igår hände något så otroligt som får även en inbiten cyniker som mig att återfå hopp om mänskligheten.

Vi var åtta mods som gick ut igår kväll för att dansa oss en låt på Club Ohm, belägen på North Avenue nordväst om downtown. Det var en trevlig stund med dans och socialiserande, och som så ofta när man är ute flög pengarna ur plånboken. Vid 2-hugget bestämde jag mig för att gå ut och ta lite luft, men när jag försökte gå in igen upptäckte jag att jag tappat min biljett. Vakten var stenhård och om jag ville komma in igen fick jag snällt ställa mig sist i den nu 30 meter långa kön.

"Skitsamma", tänkte jag, "jag har fem dollar kvar och jag kan ta tåget hem."

Jag frågade mig fram till närmaste tågstation, betalade biljettpriset á två dollar, hoppade på den blåa linjen mot The Loop där jag skulle byta till den röda linjen norrut och sen den bruna linjen hemåt. På grund av ombyggnationer går den bruna linjen inte hela vägen till the Loop just nu. Av någon anledning hoppade jag av för tidigt vid Chicago Avenue-stationen i tron om att det var samma station där jag kan byta till röda linjen. Eftersom Chicagos gator är som ett rutnät så ligger röda linjens Chicago-station ungeför 4 kilometer öster om blåa linjens Chicago-station där jag nu befann mig.

Jag gåick upp för trappan, ut genom vändkorset och frågade damen i biljettkassan om jag hade hamnat rätt. Tydligen hade jag hamnat fel, jag skulle ha fortsatt åka tre stationer och sen bytt. Jag frågade snällt om hon kunde släppa in mig igen, något som var tydligen helt jävla omöjligt om jag inte ville åka i fängelse. Arg som fan gick jag upp på gatan och försökte lokalisera var jag var. Jag tittade upp och såg Sears Tower i fjärran och började knalla emot det.

Jag höll ut min tumme i hopp om att någon vänlig själ skulle stanna och ge mig skjuts. Först stannade en taxi vars chaufför skrattade gott när jag frågade honom om han ville ta mig hem till Foster/Kedzie för tre dollar (en resa som brukar kosta närmare 20 dollar). För nästa taxichaffis som stannade drog jag samma snyfthistoria om hur jag tappade bort mina vänner och inte hade några pengar kvar, han visade sympati och erbjöd sig att köra mig gratis till Wells Street där jag kunde hoppa på tåget hem.

Omätligt tacksam skiljs jag från honom vid Wells-stationen downtown, men väl där möttes jag av en stängd grind och en skylt som informerade mig om att tågen börjar gå först klockan 5, dvs om två och en halv timme. FUUUUCK!!!

Desperat och förbannad började jag gå nerför Wells utan mål eller mening. Min mobil var död så jag kunde inte ringa någon. Jag funderade på att ta en springnota tillbaka, men efter vad som hände Kyle förra året bestämmde jag mig för att det var en dum idé. Ett annat alternativ var att stoppa en polisbil och be om hjälp. Jag var så desperat att jag till och med frågade tre snubbar som hoppade in i en bil om de hade lust att ge mig skjuts, men jag fick bara ett "Fuck you!" till svar.

Det verkade som jag var dömd till att vandra runt downtown i två timmar när min frälsare Dave, en reklamare i trettioårsåldern, uppenbarade sig och sträckte fram näven. "Whats up man, you look lost".

Jag berättade min historia, var jag kommer ifrån, vad jag gör i Chicago, och varför jag vandrar ensam nerför Wells Street han frågar om jag är sugen att komma upp till honom och ta en bärs. Nu blev jag väldigt tveksam; ville han råna mig, mörda mig eller förföra mig? Under vanliga omständigheter skulle jag aldrig ha följt med upp, men att vara vilsen, pank och full en kylig oktoberkväll i downtoen Chicago var inga normala omständigheter.

Dave visade sig vara en otroligt skön snubbe som bodde med sin fästmö på den 45 våningen i ett 56-våningshus mitt i smeten. Ena minuten irrade jag runt på Chicagos gator, nästa satt i Daves soffa med en bärs i näven, grymmaste utsikten över downtown Chitown och hans lilla pudel Rambo myste i mitt knä och slickade mig hemtrevlig på underarmen. Vi satt och snackade om hans Europaresor, varför alla i New York är skitstövlar och om karma.

Vi drog ner till en park utanför hans skyskrapa och tog en bärs till. Till slut sa han: "Hey man, nice to meet you, dude, but I gotta go back up. Here, take this and make sure you´ll get back home". 'This' var en 20-dollars-sedel som han tryckte i handen på mig, precis tillräckligt för en taxiresa tillbaka till min lägenhet. Förvånad berättade jag för honom att han var den bästa människan jag någonsin träffat och han svarade:"What goes around comes around. If I'm good to people it will come back to me'.

Dave, likt jag, tror stenhårt på karma, mina vänner. Hans genuina godhet gjorde att jag började tro på människans godhet igen. Det här är en historia att berätta för barnbarnen.

Från Er kompass i mörkret

Gustav