Aldrig mera Big Mac

Jag tänkte från början använda den beprövade sandwich-metoden i författandet av detta inlägg, men efter att ha insett att jag har för många dåliga nyheter att berätta så insåg jag att det var fruktlöst. Istället kommer jag bara beta av tråkigheterna, men avsluta med några glada bilder.

Förkyld och jävlig fick jag idag min första käftsmäll av det amerikanska banksystemet. Jag väcks ur min förmiddagsslummer av ett telefonsamtal, i andra änden är ett sådant där inkassoföretag. Glad i hågen berättade damen i luren att jag tydligen är skyldig min bank runt 230 dollar, fast de var tillräckligt generösa att de kunde nöja sig med 177.39 dollar. Inte lika glad i hågen förklarade jag för henne att jag tyckte det var, fritt översatt, tjurdynga. Bullshit eller inte, så här ligger det tydligen till.

För er som inte vet har jag haft lite strul med överföringen av mina surt förvärvade CSN-pengar. Som ni kan se i tidigare inlägg så hade mitt USA-konto upphört eftersom jag var så sugen på en Big Mac & Co på O`Hare-flygplatsen när jag åkte hem i våras. Jag hade exakt 5.25 kvar på kontot, vilket förträffligt nog var det exakta priset på ovan nämnda delikatess. Jag nollade således mitt konto och har man inte pengar på kontot upphör det efter en månad.

Nu till kruxet i kråksången; enligt den nu inte lika glada damen i luren hade jag gjort en transaktion till ett värde av den astronomska summan 1.34 dollar (troligtvis ett paket tuggummi på en bensinstation) som inte blivit betald för mitt konto hann upphöra innan betalningen genomförts. Sim salabim, banken behövde pröjsa och jag har blivit skyldig dem 177.39 dollar i form av ackumulerade avgifter för det obetalda tuggummipaketet. Någonting de har glömt att informera mig om. Nu är jag betalningsskyldig och om jag inte pröjsar kommer jag få en betalningsanmärkning och kan då i princip inte skaffa ett bankonto i staterna förrän efter nästa millenieskifte. Bara i USA, vänner, bara i USA.

Fan vad förbannad jag blir, just nu vill jag bara krossa systemet Fight Club-style. Jag gick trots det med på att betala eftersom jag som ni kanske förstår inte vill få problem i framtiden. Nu ska jag vänta tills räkningen är betald, sedan ska jag gå till banken och regna helveteseld över dem i form av tjat och gnat tills deras öron blöder och de ber om nåd. De borde veta bättre än att jävlas med en som fått en orkan uppkallad efter sig.

Helgens Maryland-resa är väl inte heller så mycket att skriva hem om, men en liten sammanfattning ska ni få. Maryland är en stat på USA:s östkust belägen nedanför New Jersey och Delaware. Stora städer i staten är Baltimore och huvudstaden Washington, D.C., och förutom stränder är den ganska lik Illinois. Klockan 7.00 på fredagsmorgonen samlas vi utanför omklädningsrummet, och efter en timme tågresa, två timmar flyg till Baltimore och fem timmar i bil, en resa som egentligen skulle tagit två timmar (en bro över en gigantisk vik var avstängd), är vi framme vid hotellet i metropolen Pocomoke City belägen en halvtimme söder om Salisbury (av budgetskäl bodde vi inte i Salisbury där vi spelade våra matcher).

På lördagen spelade vi mot Salisbury University, ett lag rankat topp 20 i landet, och på söndagen mot St. Mary`s College från någonstans i Virginia tror jag. Planen var den bästa jag någonsin sett, men jag kunde egentligen inte bry mig mindre eftersom jag inte fick en enda minut av speltid. Den nya killen från Cleveland, Joe, fick alla 180 minuter. Jävligt nödvändigt att ta med sig fyra målvakter då. Två gånger torsk blev det också, 2-1 respektive 1-0.

Till skillnad från förra året då jag var så jävla dålig att jag inte förtjänade att spela är jag nu jävligt förbannad på Coachen. Nu har jag självförtroende och har visat på träningar och de matcher jag spelat (utan ett insläppt mål) att jag i år verkligen ska vakta buren. Speceillt eftersom han vårt individuella samtal efter förra säsongen förklarade han att han tror på mig, att jag visat att jag är den bäste de har och att "the sky is the limit for you, Goose". Det samtalet var en bidragande orsak att jag valde att vara med i laget i år.

Jag känner att jag inte har fått en ärlig chans, att han kräver så mycket mer av mig än de andra keeprarna. Till skillnad från de andra har jag aldrig fått en uppmuntrande kommentar på träning. Dock kan jag inte förneka att Joe har spelat bra, dessutom är han en riktigt skön kille och en av dem jag spenderat mest tid med så här långt. Det till trots, jag hade tagit båda målen mot Salisbury.

Så här långt är det alltså en deja vu-säsong, men det här året tänker jag inte vara glad, munter och nöjd. Nu ska jag istället köra ända in i kaklet på träningarna, samt uttöva den beprövade tyska skolan för bänkade målvakter; tjura på bänken och tycka att alla är idioter. Det leder kanske inte till mer speltid, men jag visar så gott det går mitt missnöje. Det är ju redan utrett att jänkar-coacher är på det verbala planet mer onåbara än Al Capone.

Nog gnällt, Maryland-resan bjöd på trots allt på några höjdpunkter och jag tänkte avsluta med två glada bilder.

Eftersom vi bodde en halvtimme från spelorten i metropolen Pocomoke City blev det mycket bilåkande. Här cruisar jag i reseflott hår i baksätet på vår van med Steve, aka"Vanilla Ice" Hosch och Alex, aka "Dirty Mexican", "Summertime", "Borderjumper" Summers (egentligen är han dominikan, född och uppvuxen i New Hampshire)

Efter matchen på söndagen åkte vi till Ocean City vid atlantkusten, en stad som bäst beskrivs som ett White Trash-Miami. Den höga koncentrationen av konfederationsflaggor till trots bjöd staden på trettio grader i luften, 25 i vattnet och två meter höga vågor. Gruppbild var såklart ett måste. Om inte detta gäng superhunkar lockar mina kvinnliga bekanta att komma på besök vet jag inte vad som gör det.

Från Er vind i New Orleans

/Gustav "Hurricane" Skogens

PS. Blogger bråkar med mig; av någon anledning fattar den inte att jag vill ha blanka rader mellan mina stycken så när jag publicerar klumpar hela texten ihop sig. Ber om ursäkt för det.