California Couchsurfing

Då var det dags att summera min lilla utflykt till den västerländska kulturens mecka - södra Kalifornien. Egentligen kan det göras väldigt enkelt: sol, bad och bärs, men jag antar att det är intressantare för er att bita i ett litet resereportage. Följdaktligen publicerar jag här ett trettiotal bilder med medföljande kommentarer som jag hoppas värmer er lite när ni simmar runt i snöslasket. Hey ho, let's go!

Lördagen den 8 mars, O'Hare-flygplatsen i Chicago. Kommer ni ihåg scenen i Ensam Hemma där familjen springer ner för den här terminalen fortfarande ovetandes om att dem har glömt lilla Kevin hemma? Det är terminal 3, avgångshall H, om ni vill veta.

Mellanlandning i Dallas/Fort Worth, den smidigaste flygplatsen jag någonsin varit på. Istället för den sedvanliga bussen som tar en till den terminal på andra sidan flygplatsen som ens flygplan lyfter från om fem minuter har Dallas flygplats verkligen listat ut det. Den är nämligen byggd i en cirkel och har ett tåg som går runt och tar en dit man ska snabbt som katten. Vi landade sent i Santa Barbara och Steves kompis Jacob och hans polare Kyle och Vasquez (vilka vi hängde med hela veckan, tyvärr har ingen av dem lyckats fastna på kort) hämtade oss på den pittoreska flygplatsen. Från flyplatsen åkte vi direkt till en megafest med fyra öltunnor i ett hus som låg precis vid kusten. Tyvärr låg kameran kvar i packningen så jag har inga bilder därifrån.

Bilden ovan är utsikten från lägenheten vi bodde i belägen i ett lägenhetskomplex kallat "The Yellows". Lägenheten tillhörde Jacob och hans tre rumskompisar, Ryan, Josh och Chris, och jag och Steve fick plats på en ovanligt bekväm soffgrupp. Därav titeln på inlägget, California Couchsurfing.

Söndag den 9 mars. Bilden är tagen vid Santa Barbara City Colleges campus (Jacobs skola) med Steve i förgrunden och havet i bakgrunden. Jag skulle ju inte tacka nej att ha den utsikten från klassrummet varje dag. Dock är risken att man inte får mycket skolarbete gjort.
I detta ögonblick ser jag Stilla Havet för första gången i dagsljus, en ganska överväldigande syn som dock störs lite av de otroligt fula oljeriggarna vid horisonten. Om ni tittar noga syns toppen av dem som små prickar i bakgrunden.
Santa Barbara Beach. Är fortfarande blek som ett lik.
Strandens västra del kantas av klippor likt dessa som sluttar ner i havet. Jag kan inte mycket om geologi, men jag antar är att de en gång var en upprätt klippa som kollapsade ner i havet på grund av en av de otaliga jordbävningar som drabbat Cali genom årmilonerna.
Coolt, Sagan om Ringen-liknande träd som överskuggar stigen upp från stranden.

Utsikt från piren i Santa Barbara: hamnen i solnedgång. Antar att det nu har blivit måndag den 10 mars.
Bergen som omger staden.
Tisdag den 11 mars. Vi lämnade SB tidigt och hoppade på 6.45-tåget till Los Angeles, för att sedan ta bussen till Huntington Beach i Orange County söder om LA, ett av de bästa surfställerna på planeten. Dit åkte vi för att hälsa på Steves kusin Josh. På bilden tagen genom bussfönstret ser vi downtown LA.

Fast det var nära att jag inte kom med på tåget över huvud taget. Hade inte en tanke på att man behövde identifiera sig för att hämta ut de internetbokade tågbiljetterna på stationen, trodde att bokningsnummret räckte. Därför lämnade jag passet hemma så när jag i biljettluckan ombads att visa legitimation accepterade de inte mitt svenska körkort. Nu är klockan 6.15, tåget går om en halvtimme och jag börjar leta efter en taxi som kan köra mig tillbaka till lägenheten och hämta passet. Men inte fan är Santa Barbaras taxichaffisar lika morgonpigga som Chicagos, klockan närmade sig 6.30 och inte en taxi fanns i sikte. Nu kom paniken krypande. Fast turligt nog förbarmade sig mannen i biljettluckan till slut över den dumma turistens situation och lät mig åka med i alla fall.
Bussen tog oss i och för sig inte hela vägen till Huntington, utan vi fick hoppa av i Long Beach söder om LA där Josh hämtade oss med bil. På vägen till Huntington stannade vi för att titta på David Beckhams nya hemmaarena Home Depot Center. Aningen fjuttigare än Santiago Bernabeu, men i ärlighetens namn så ljuger bilden lite. Home Depot Center är nämligen byggd som Råsunda där ena långsidan är dubbelt så hög som den andra, men ändå, när man ser arenan blir det än tydligare att Becks flyttade till staterna endast för pengarnas skull.
Huntington Beach Boulevard; en gågata som går raka vägen till beachen, kantad av suveräna restauranger och otaliga surfbutiker.

Typisk kalifornsk arkitektur.
Trappan ner till stranden.
Trettiotalet grader i skuggan, tjugotalet i vattnet och högt ovan allt en alltid lysande sol. Fagra damer fanns det också gott om, men det passar sig inte riktigt att hala fram kameran och ta en massa bilder på dem. Folk har trots allt åkt i fängelse för det, och jag vill inte riskera att bli deporterad.
Piren bredvid vilken surfarna brukar hålla till. Som sagt, vågorna i Huntington Beach håller världsklass och mer än en gång har VM avgjorts här.
De gula badvaktsbilarna bidrog till Baywatch-känslan, allt som saknades var att se en eller två röda baddräkter med guppande innehåll komma springandes vid vattenbrynet.

En gatuartist utan sjukförsäkring på en fyra meter hög enhjuling.

Tisdagskvällen spenderade vi i Snoop Doggs hemstad Long Beach i en bar kallad The Prospector där Joshs polares band spelade. Vi hade alla det mycket angenämt, men tyvärr glömdes kameran hemma.
Onsdag den 12 mars. Joshs lägenhet som han delade med fyra andra snubbar vilka alla har en hip-hop-grupp tillsammans. Där Steve sitter nu var min sovplats och tjejernas namn kommer jag inte ihåg.
Rumskamrat Dave Fritz ägnar sig åt den ädla sporten carpet skating. Under Steves och min vistelse hade hysteriskt rolige Fritz fått en elak infektion i en tand och såg ut som han hade en tennisboll i kinden. Han behövde en rotfyllning vilket blev väldigt dyrt eftersom vår gode Fritz inte hade tandvårdsförsäkring.
Torsdag den 13 mars, resedag tillbaka till Barbara. Vi hoppade på bussen till Union Station i LA i Long Beach vid hållplatsen Queen Mary. Hade inte en aning om att den gamla atlantångaren, som till skillnad från Titanic hade den goda smaken att inte kyssa ett isberg, nu tjänar som ett hotell och museum i Long Beach. Där ser man.

På bussresa genom Los Angeles. På bilden ser vi en av de karakteristiska dräneringskanalerna som går genom staden. De har varit med i tusentals filmer; bland annat har The Governator, Arnold Schwarzenegger, på motorcykel blivit jagad av en lastbil genom dem i Terminator 2 och slutscenen i Blood in, blood out ("Vatos Locos for ever!") utspelar sig i en av dem.

Downtown LA i solnedgång.
Eftersom Amtrak California är mer opålitliga än SJ var vårt tåg drygt två timmar försenat, och därför passade jag och Steve på att knalla runt lite i området kring Union Station. Här poserar jag framför stationen, tyvärr blev bilden i det suddigaste laget, men den är den enda på mig i Los Angeles.
Surflinern är det maffigaste tåget jag åkt med.




Fredagen den 14 mars. I ett försök att kompensera Amerikas urbefolkning för att den vita mannen mer eller mindre utrotade dem så har den amerikanska staten genom århundraderna givit dem land tillbaka, så kallade indianreservat. Eftersom marken ofta är värdelös har många indianstammar valt att som primär inkomskälla öppna casinon, och ett sådant casino vid namn Chumash, ligger passande nog i Santa Ynez, en halvtimmes bilresa inåt landet från Santa Barbara. Så på fredagen åkte vi ett gäng dit för att pröva lyckan.

Jag gick in med 20 dollar fast besluten att inte spela för mer än så. Jag bestämde mig för att blackjack var mitt säkraste kort, och mycket riktigt, jag spelade likt Rainman. Jag träffade tior och ess hela tiden, och när kvällen var slut vandrade jag hem med 160 dålars på fickan. Ka-Ching!

Jag utanför Chumash. I handen håller jag min lyckoamulett för kvällen; en informationsbroschyr om säkert spelande.

På lördagen var det tänkt att vi skulle åka tillbaka till det området vi var i första kvällen eftersom det var ett gäng fester som skulle hållas där. Dock åkte vi aldrig eftersom det låg regn i luften och folk hoppade av, och Steve, Jacob och jag ville inte spendera ungefär 100 dollar på taxi. Därför blev vi kvar i The Yellows och hade en liten hejdå-fest för mig och Steve istället.

Söndag 16 mars. Enda kortet på oss tillsammans utanför vackra Santa Barbara Municipal Airport.

Som sagt, den lilla flygplatsen med endast fem gater är vackert belägen.

Jag längtar redan tillbaka till Kalifornien och jag rekommenderar det varmt. Santa Barbara är en otroligt trevlig och vacker stad, den har nästan lite Barcelona-känsla över sig med stranden, palmerna och de omringande bergen. Lugnt tempo, inte alls lika hektiskt som Chicago och LA, vilket i och för sig inte är så märkligt eftersom den har en bråkdel av de båda miljonstädernas folkmängd.

Det var det det. Hoppas ni hade likte roligt att läsa om mina upplevelser som jag hade när jag upplevde dem. Det känns väldigt kul att få chansen att resa runt lite när man väl är i USA, nästa resmål är troligtvis New York. När och hur vet jag inte, men med lite uppfinningsrikedom ska det nog gå att ordna. Bästa att passa på speciellt nu när dollarn är i fritt fall och med stadig takt jobbar sig ner under sex-kronors-strecket. God Bless America....