Kingston Mines, vol 3

Igår kväll var det åter igen dags att besöka The Kingston Mines. De tre bluesmuskitörerna Nathan, Dan och jag var återigen kärnan i sällskapet som denna kväll hade fått förnämt sällskap av Clarie; en fager madam från Frankernas Rike. Huvudattraktionen för kvällen var John Primer, Nathans favortibluesmusiker, som har varit på turné ute i vida världen under hösten och vintern, men som nu äntligen gjorde en efterlängtad comeback i Gruvorna.

Vår lilla grupp var dock inte de enda besökarna från North Park. Tack vare att någon som kände någon fyllde 21 igår så var det gott och väl ett trettiotal studenter från vår lilla skola där. Det resulterade i ett jävla drag, eftersom är det något studenter kan göra är det att festa. Det dansades måndagnatten lång till två och ett halvt set av John Primer och ett och ett halvt set av någon snubbe jag inte kommer ihåg namnet på, men vars kompband kallade sig The Chi-Town Hustlers. Vid trehugget drummlade vår glada kvartett in i den taxi som skulle ta oss hem.

Jag har skrivit om Chicagos taxichafförers tveksamma natur förut, och denna var inget undantag. Han gav farsans favorituttryck 'aggressiv körning' en helt ny innebörd: han accelererade i kurvor, stampade gasen i botten vid varje grönt ljus, och således tvärbromsade han också vid varje rödljus. Lägg därtill att bälte saknades på mittenplatsen i baksätet där jag självklart satt och ni förstår att jag bad en stilla bön till en eventuell högre makt. Dock var han en trevlig prick som körde oss till en bankomat utan extra kostnad när vi kom på att vi inte hade tillräckliga monetära tillgångar att betala för åkturen. En polare till mig blev slagen och rånad av sin taxichaffis när han bad om samma tjänst för några veckor sedan (inte han som blev nedslagen och lämnad att dö i en gränd utan en ny incident, reds. anm.).

Lite smolk i den beryktade glädjebägaren var att jag tappade bort min svarta kappa. Vi svenskar klagar högljutt på krogars garderobskostnader, men tro mig, de tjänar ett syfte. Här existerar inte garderober på krogarna och man tvingas därför hänga ifrån sig ytterkläder på stolar och krokar, vilket resulterar i att man aldrig kan sluta oroa sig för att den ska bli stulen. Också, på grund av dagens konforma kappmode faller jackan lätt offer för förväxling, särskilt i fyllan och villan, vilket jag fick erfara denna kväll. När vi var på väg ut kunde jag inte hitta mig kappa, och på stolen där jag suttit hängde en liknande kvar som tydligen tillhörde en Douglas Moore enligt kvittot från DUI-counseling jag hittade i fickan (DUI= Driving Under the Influence= Rattfylla, reds anm). Två scenarior var nu möjliga 1) Antingen hade våra kappor bara blivit förväxlade, eller 2) den gode Douglas tyckte att min kappa var mycket finare än hans och bytte helt sonika utan pardon. Som tur var visade sig alternativ 1) vara korrekt. Ännu mer tur var att herr Douglas Moore var en så kallad vän till en vän till en vän jag träffade igår, så jag kunde ta kontakt med honom. Idag träffades vi således och de båda kapporna återlämnades till sina rättmätiga ägare.

Ytterkläderyran till trots, gårkvällen var troligtvis den bästa måndagen i mitt liv, vilket jag i och för sig fick betala med en av de jobbigare tisdagslektionerna i mitt liv. Möjligtvis kan den toppas av måndagen den 17 mars, min tjugonde födelsedag tillika St.Patrick's Day som firas monumentalt här i Chi-town. Det återstår dock att se...