Individualism

Uret är 22.36 och jag sitter här och gnager på en dubbel cheeseburgare från en av de bättre uppfinningarna sedan hjulet; McDonald's dollarmeny (...when in Rome). Utanför smälter den sista snön bort och förvandlar den frusna marken till lervälling, något mina slitna Converse bittert har fått erfara. Fast de överlevde Roskilde 07 och håller sig ett tag till.

Från en sak till en annan, jag hade ett samtal med en rekryt (inte i dess militära mening, utan en spelare som kanske ska komma och spela på skolan nästa år) uppvuxen i Liberia som via Göteborg och två månader i Florida nu kommit till Chicago och är intresserad av att börja på North Park nästa år. Jag väljer att inte nämna hans namn, inte eftersom jag tänker avslöja hans personligaste tankar, men lika bra att vara på den säkra sidan. Vi pratade om skillnader mellan USA och Sverige, och han, liksom jag, tycker att det allra bästa med gamla Svedala är den sociala tryggheten.

Vårt samtal fick mig att tänka på vad jag verkligen tycker om USA. Att knacka ner på kommersalismen och slit-och-släng-mentaliteten, men de problemen grundar sig i individualismen, den rådande uppfattningen att om du inte klarar dig själv så betyder du ingenting. Din identititet är inte din personlighet, utan det är ditt jobb, din bil, ditt äktenskap och var du semestrar. Det är inte acceptabelt att misslyckas, en förlorare är det värsta du kan vara. Den attityden genomsyrar allt; från reklamen på TV till tränaren i fotbollagets peptalk - hela tiden får du det inpräntat i huvudet att ingenting utom vinst och vara bäst betyder något. Att klara sig själv är fint, att be om hjälp är fult. USA symboliserar är verkligen darwinismen institutionerad: endast den starkaste överlever...och individualismens största drivkraft är myten om den amerikanska drömmen.

Istället säger jag som min nya själsfrände Sanna: "Tacka vet jag Jante-lagen"....