En kväll i gruvan

Igår kväll upplevde jag den berömda Chicago-bluesen för första gången när mina goda vänner Nathan Ryan och Dan Kasnick tog mig med till Kingston Mines, en av Chicagos mest berömda bluesklubbar. Kingston Mines grundades 1968 och var den första bluesklubben på north side. Den ligger en kvarts tågresa och en fem minuters promenad från North Park och det bästa av allt; det är gratis inträde för collegestudenter söndag till onsdag. Vanliga dödliga måste hosta upp 15 dollar, vilket är en spottstyver (trodde aldrig jag skulle använda det ordet) med tanke på vad man får.


Vi kom dit vid tio-tiden på kvällen och jag älskade stället sekunden efter jag steg in genom dörren. Man möts direkt av tongångarna från Andre Taylor and The Blues Alley Cats och en atsmosfär som är på topp. Vi gick till baren, köpte en hink St.Pauli för 15 dollar och satte oss längst bak i lokalen och bara njöt av kall öl och fantastisk musik.


När Andre Taylor hade spelat klart sitt första set gick vi in till en mindre scen där Dion Payton, en Chicago-baserad bluesgitarr-virtuos som var väldigt populär på klubbarna under sent 80-tal och tidigt 90-tal, spelade. Kollade upp hans namn på wikipedia när jag kom hem och enligt den sidan har han nu för tiden har dragit sig tillbaka. Han har tydligen blivit något av en underground-legend som bara gör sporadiska spelningar, och det verkar som jag hade tur att få sen en av dem igår. Payton är en helt otrolig gitarrist som spelar med en stil influerad av B.B. King, Jimi Hendrix och The Edge, fast samtidigt helt egen. Bandet var supertight och speciellt imponerad blev jag av trummisen och organisten. Cowboyhatten, cigaretten nonchalant i mungipan och ett kroppspråk som får John Entwistle, ni vet The Who's alltid stillastående basist, att framstå som Mick Jagger gjorde scenframträdanet komplett.

Efter Dion Paytons set gick vi tillbaka till den större scenen igen där Andre Taylor and The Blues Alley Cats spelade sitt andra set för kvällen. Det var fullkomligt magnifikt. Tyvärr kan jag för lite om blues för att kunna förklara och jämföra soundet med andra bluesartister, men jag kan säga att det var bland den bästa spelning jag sett, alla kategorier (fast inte bättre än morbror Olles brödraband). Andre bokstavligen älskar med sin gitarr och bland höjdpunkterna återfanns en version av James Browns Sex Machine i vilken han aldrig sjöng orden "sex machine" och när en servitris gick upp och sjöng House of the Rising Sun med sån inlevelse och passion att jag nästan blåste av stolen. Fast allra bäst var sista nummret i vilket Andre Taylor berättade en historia, som för övrigt inte passar sig i tryck, varvat med gitarrsolon. Han spelade med tungan, med en hand, mellan benen och bakom ryggen, och då menar jag verkligen spelade bakom ryggen och inte bara tog ett ackord och slog på strängarna som vilken högstadiegitarrist som helst kan göra. Efter det gick vi ut, käkade en burrito och delade en taxi hem till skolan.

Kameran var med förstås med, men tyvärr blev bilderna lite suddiga eftersom jag hade för lite battteri för att kunna använda blixt. Spelade också in en liten videosnutt från Andre Taylor and The Blues Alley Cats första gig innan kameran dog. I och för sig spelar de en av de funkiga låtarna, men ni får i alla fall en aning om hur det lät. För övrigt, den första snubben som skymtar förbi till vänster är Nathan Ryan och den andra till höger är Dan Kasnick om ni vill veta hur de ser ut.



Vy från bakre delen av lokalen.
Dion Payton. Som sagt, tyvärr blev bilderna suddiga, men man ser iallafall vad de föreställer.
Andre Taylor and The Blues Alley Cats. När man fotar utan blixt med min kamera blir allt som rör sig suddigt, men det som är still blir bra. Fast som sagt, man ser var de föreställer.

Dagens observation: Ofta är de mesta dansarna de sämsta dansarna, vilket således ofta leder till pinsamheter. Speciellt rotat verkar detta desillusionerade beteende vara hos vita människor i medelåldern. I går yttrade sig detta fenomen i ett sällskap av två män och två kvinnor med ovan nämnda demografiska egenskaper som ständigt envisades med att dansa framför scenen när Dion Payton spelade. De försökte sig inte bara på konststycket att dansa till bluesmusik; men även att dansa till bluesmusik utan att ha någon som helst känsla för takt och rytm. Inte nog med att de skymde min sikt, de försökte också sig på att dansa som de gör i rapvideos, vilket fick mig att önska att jag dör innan jag blir gammal.