Tack som fan liksom, men dem svälter ju!

Då var det dags att summera förra veckans fem dagar långa Thanksgiving-lov. Det är väl bäst att börja med att förklara vad Thanksgiving är och varför det firas.

Thanksgiving Day är en nationell högtidsdag som alltid infaller den fjärde torsdagen i november. Alla skolor har lov i fyra till fem dagar, samt de flesta arbetsplatser. Tanken är, som det låter, att vara tacksam för Gud och sin familj, och man försöker samla hela familjen för att umgås, äta mat och som sagt, vara tacksam. Högtiden firades första gången 1621 då de första pilgrimmerna från England efter deras första skörd festade till det med de lokala indianera uppe i Massachusetts, och 386 år senare var det dags för mig att festa till det. Däremot inte med indianer, utan med en ryss, en amerikan och fyra generationer av den amerikanens familj.


Klockan tio på onsdag förmiddag hämtade Steves moster Susan upp mig, Steve och Pete The Russian från skolan. Siktet var inställt på Indianapolis i delstaten Indiana, tre-fyra timmars bilresa från Chicago, och ni som kan er grekiska kan lägga ihop ett och ett och lista ut hur Indianapolis har fått sitt namn. Det hade regnat likt Roskilde-07 de senaste dagarna, så även under bilresan, och därför var sikten ut inget vidare. Det gjorde i och för sig inte något, eftersom det det finns ändå inte så mycket att titta på bredvid vägarna i Illinois och Indiana, mestadels vidsträckta åkrar som påminner om gamla Östergyllen. Således fördrev jag tiden med att, till tonerna Supertramp, sova bort tiden.

Huset vi skulle till på torsdagen låg en bit utanför centrala Indianapolis, närmare bestämt förorten Carmen, och hotellet vi skulle bo på likaså. Steves farmor och farfar var de som betalade för hotellrummen och hade redan checkat in när vi kom dit. Jag, Steve, Pete och hans moster följde deras exempel, hittade vårt rum och gick sedan ner och slängde oss i hotellets jacuzzi, som för övrigt verkade innehålla mer klor än vatten. Jag passade också på att kolla resultatet mellan Sverige och Lettland, samt se, till Petes stora glädje att Rysslad tog sig till EM på Englands bekostnad. Vi firade med att svepa några kalla på rummet och efter det var det dags att ge sig av till en bowlinghall några kvarter bort.

Bowlinghallen, kommer tyvärr inte ihåg dess namn, var helt enkelt gigantisk med sina 80 banor. Att bowla dagen innan Thanksgiving är en familjetradition och stora delar av Steves släktingar var redan där. Har tyärr inte ork eller minne att rabbla upp dem alla, men jag kommer i alla fall ihåg Steves morbor Bill och hans familj som hade flugit upp från Arizona, mest tack vare att Bill var väldigt generös och bjöd laget runt på öl och pizza. Bowling, Bud Lite i jättemuggar och peperoni-pizza - den ultimata amerikanska upplevelsen.

Graciös synkroniserad bowling signerad mig själv och kusin Justin.

Efter bowlingen bar det tillbaks till hotellet där vi satt uppe till fyra-hugget med Steves föräldrar och Uncle Bill och pratade om allt från svenska skolsystemet och rysk politik till fotboll och musik till fyra-hugget på morgonen. Mycket angenämt kan tilläggas.

Torsdag morgon var inte så tung som den borde varit och efter en stadig frukost bar det av till Uncle Mike och Aunt-jag-kommer-inte-ihåg-hennes-namn's hus. De bodde i ett mycket exklusivt och flott villaområde och själva huset kunde liknas vid ett mindre slott. Vid ankomst stod mingel nere i den inredda källaren på agendan, och jag blev introducerad till fyra generationer av släktingar på Steves mammas sida, men tyärr kommer jag inte ihåg hälften av namnen. Totalt var det runt 40 stycken, och då var långt ifrån hela släkten samlad. Det bjöds på ost, kex och tilltugg, samt öl och vin, och på den löjligt stora TV:n rullade diverse football-matcher och i lekrummet sprang en flock med ungar omkring, och allt var väldans trevligt.

Efter några timmars mingel var det till slut dags att äta, vilken föranleddes med att alla barn under 15 ställde upp på ett led och läste högt vad deras föräldrar tyckte de skulle vara tacksamma för. Bland det tackade fanns Gud, Jesus, familjen, maten, syskon, föräldrar och farföräldrar. Urgulligt och klichéartat, och videokamerorna var självklart framme. Efter den lilla ceremonin var det dags att hugga in på menyn som bestod av bland annat potatismos, sås, tranbärssås, sallader, paté, pajer och, självklart, den obligatoriska kalkonen. Tro mig, kalkon på ett amerikanskt Thanksgiving-bord är viktigare än skinkan på ett svenskt julbord. Allt smakade i vilket fall som helst smakade utsökt. Efter maten var de dags att umgås igen, med sällskapsspel och football-matcher till hjälp. Mycket mer än så finns det väl inte att säga. Det påminner helt enkelt om hederligt svenskt julfirande där man, som sagt, bara umgås och har trevligt som en familj till långt in på småtimmarna.

Vi spenderade en natt till på hotellet och på fredag morgon åkte vi alla till Steves hemstad Danville, Illinois. Staden i säg är väl inte så mycket att hurra för, den har cirka 40 000 invånare och föreställningen av den typiska amerikanska landsorthålan som ofta porträtteras i filmer stämmer in väldigt bra på Danville.

Steve Hoschs familjs hus var inte fullt lika stort och flott som Uncle Mikes minislott, men det var mycket hemtrevligt och hade en hel del charmigheter: bland andra en bar i källaren med tillhörande flipperspel som ryssen på bilder poserar lite misslyckat framför. Efter att ha lassat av våra grejer i huset Hosch bar det av till den återförenande fotbollsmatch som gamla elever på Danville Highschool spelar varje år vid Thanksgiving. Det var kul att träffa Steves polare, och trots att det var kallt som en vargavinter bjöds det på god fotbollsunderhållning. Eller kanske inte riktigt. Pete bjöd i alla fall på sig själv när han agerade domare.
Steves bror Andy klipper till i steget.

Efter matchen lagade Steves mamma Debbie middag, mycket god stek och potatis, dock inte godare än mamma Skogens eller pappa Bålds diton. På kvällen var det barrunda som gällde. Första stopp var en kareokebar med medelåldern 82, så den yngre generationen drog vidare till en annan. Värt att notera var att barpriserna var mer än hälften av de i Chicago, vilket inte alltid är en fördel. Det kanske räcker med att säga att jag fick betala för det på lördagmorgonen.

Lördag kväll, fest igen. Denna gång i en verkstadslokal ute på vischan där det hade dukats upp för Thanksgiving-bord igen, fast av förståeliga skäl inte lika deliakt som det i Indianapolis. Denna fest är en tradition de har varje år där de samlar alla Danvilles återvändare, och det var väldigt kul att få vara med. Dock var jag lite schleten efter de senaste dagarnas ätande och drickande, men trots det avrundades kvällen med några omgångar biljard på samma bar som kvällen innan.
Vy ovanifrån. Hittar ni mig?

Steves päron Chris och Debbie. Den förra har appropå ingenting en ypperlig skivsamling.

Efter lördagens festligheter var det slut på det roliga. På söndagen skjutsade Chris och Debbie oss tillbaka till North Park och vardagen, tillbaka till läxläsning och kafeterians tråkiga skolmat. Avslutningsvis ska kan jag säga att jag hade otroligt roligt under de här dagarna, och jag kommer alltid minnas dem. Trots det var det en bitterljuv upplevelse eftersom jag smärtsamt påmindes om vad jag saknar mest hemifrån: familj, släkt och vänner. Som jag sade i ett tidigare inlägg; trots att man skaffar nya vänner kan de gamla inte ersättas och det finns ingen plats som hemma. Förra natten drömde jag till och med att jag var hemma och spelade LM med Hjulsbro. Fast det är bara tre veckor kvar nu och det är, för att använda en gammal sportklyscha, bara att bita ihop. Må Kraften vara med mig...

Dagens observation: Idag blev en modell med efternamnet Sliwinski dömd till åtta års fängelse för 'reckless homicide', som närmast kan översättas till dumdristigt dråp. Sliwinski försökte ta livet av sig här i Chicago genom att ramma sin bil in i en annan, fast det gick inte riktigt som hon tänkt sig. Hon överlevde kraschen, men i hennes ställe dog de tre män som satt i den andra bilen. Nu får hon alltså skaka galler och kommer ut lagom till Chicagos eventuella OS-arrangemang 2016. Det kan man kalla ödets ironi.