Svarta hökar mot Röda vingar

I söndags var det dags att uppleva något jag drömt om ända sedan hockeybilds-tiden; att se en NHL-match live. Närmare bestämt Mange Johanssons Chicago Blackhawks mot rivalen, tillika svenskkolonin, Detroit Red Wings. Vi var en tio man stark skara som hade skaffat oss biljetter för tio dålars styck, vilket i dagens dolalrvärde gör det billigare än en ståplatsbiljett i Cloetta Center. Som student kan du få en biljett för åtta dollar om du köper den i biljettkassan innan matchen, men eftersom just denna match troligtvis skulle vara slutsåld köpte vi biljetterna två dagar i förväg. Jag, Steve, Petr, hans roomie D'Andre, Nath, Dave Ek, Daves polare Garrick , Armando från basebollaget och två isländskor, Inga och Kristín, hoppade på tåget mot United Center. United Center beskrivs bäst som ett dubbelt så stort Cloetta Center och det skulle inte förvåna mig om samma arkitekt har ritat de båda.

Läget inför matchen var att Detroit hade nio raka segrar och en Henrik Zetterberg i högform. Chicago har så vitt jag har förstått presterat långt över förväntan i år, mycket tack vare de unga talangerna Jonatan Teows och Patric Kane, båda födda det förträffliga året 1988. Inför mötet mot Red Wings hade Blackhawks vunnit fem av sina sex senaste mathcer. Förväntningarna på matchen var alltså höga, och som förutspått var det slutsålt.

Personligen kändes det extra kul att se hockey just i Chicago eftersom Linköpings-sonen Magnus Johansson hushåller här nu, men tyvärr har han fått dåligt med istid i år och ofta har han tvingats se matcherna från läktaren. I söndags var han ombytt och zoomades in under uppvärmningen, men tyvärr var det all istid och uppmärksamhet han fick den kvällen.

Orkar inte referera matchen i detalj, jag satt ju trots allt inte på pressläktaren, utan högt upp på tredje etaget. Jag nöjer mig med att säga att det var en mycket bra hockeymatch som Chicago vann med 3-2, efter mål av Perreault och Kane i första perioden och av Jonnie Toews i andra. Detroits mål gjordes av Hudler och Lidström, den senare avfyrade stora kanonen från blålinjen i power play. Måste erkänna att det kändes häftigt att live få se en av hockeybilds-idolerna hänga en balja. Värt att notera att Zetterberg assisterade till Detroits första mål och han har nu gjort poäng 17 matcher i rad.

Läktarkulturen är kanske det som mest skiljer NHL från Elitserien. Här finns ingen organiserad hejaklack och när det för ovanlighetens skull sjungs en ramsa är det inget innovativare än: "Detroit Sucks!!", som faktiskt var den enda ramsa jag hörde under hela matchen. Publiken manar inte på sitt lag på samma sätt som i Elitserien och decibelnivån höjs bara när det blir mål, när någon tacklas eller när det utbryter ett slagsmål. Fast när den väl höjs så höjs den rejält, och jag kan försäkra er om att 19 000 jublande människor i en sluten arena känns i både öron och mage.

Enskilda amerikanska idrottsfans kan däremot vara fruktansvärt irriterande. Bakom oss satt en lustig, troligtvis överförfriskad figur, med en tröja som det stod "Detroit has no windows!" på. Det refererar till det faktum att Detroit anses av många amerikaner vara USA:s armhåla, med tanke på det faktum att brottsligheten är skyhög och fattigdomen utbredd. I gettona är hela kvarter med trasiga fönster på grund av skadegörelse eller ännu värre, skottlossningar, ingen ovanlighet. I alla fall, denna figur skrek under hela matchen utan avbrott ut sitt budskap om de trasiga fönstrerna och det var mycket nära att slagsmål utbröt på läktarplats mellan honom och uppretade Detroit-fans. Han kan ha varit den största idiot jag stött på i hela mitt liv och jag var nära att själv vända mig om och högtidligen be honom att hålla käften.

Den störiga supportern till trots var min första NHL-match en härlig upplevelse och jag ska verkligen gå på fler matcher i framtiden. Kameran var med som vanligt och hoppas ni har ika roligt med att titta på bilderna som jag hade när jag tog dem.

Uppvärmningen. NHL-spelare är så coola och tuffa när de glider runt utan sina hjälmar.

Gänget från närmast kameran: Pete the Russian, D'Andre, The Gus, Steve, Nathan (inte samma Nathan jag gick på bluesklubb med) och Dave Ek (ja, han har svenska förfäder). Mina trötta ögon skvallrar kanske om att det var dagen efter kvällen före. Jag vann en fest dagen innan på en bar kallad The Spot, vilket innebär en timme fria drinkar. Eftersom man inte är gammal och klok än på några år så tog vi det inte lugnt.

Pete The Russian poserar. Förstår ni vad jag menar med Cloetta Center modell större?

Typiskt amerikanskt idrottsfan med en typiskt amerikansk skylt.
H-O-C-K-E-Y, HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY, HOCKEY, HOCKEY!!

Bild tagen från tågstationen närmast United Center. Motorvägen dundrar förbi på båda sidor om gångbron till plattformen. Sears Tower och downtown i bakgrunden.

DAGENS LÄRDOM: Spring inte från en taxinota i Chicago! Det fick en kille i fotbollslaget dyrt erfara lördag natt då han klev in i en taxi och insåg att han inte hade nog pengar att ta sig hem till North Park. Han försökte springa ifrån taxin, men chauffören var snabbare och jagade ikapp honom i en bakgata. Där spöade han verkligen skiten ur stackaren, med medvetslöshet, blåmärken och hjärnskakning som följd. Han hade tur att en polis kom förbi senare på natten eftersom annars kunde han lika gärna dött.

EN LITEN ÖNSKAN: Jag ber alla som läser detta inlägg att lämna en liten kommentar. Den behöver inte vara lång, räcker med ert namn och ett hej. Jag är nämligen nyfiken hur många som verkligen läser min blogg, så det är väl inte för mycket begärt. Tack på förhand!