Jag har försökt lägga in en länk till Corren-bloggen på sidan men det vägrar funka. Så jag kör old school iställer och lägger upp en länk i det här inlägget.
http://www.corren.se/pages/blog/usa/
Mycket nöje!
Er mikrofon i stativet
Gustav
Friday, October 31, 2008
Thursday, October 30, 2008
SkoggBlogg sells out
När de stora perukerna knackar på dörren kan inte ens jag säga nej - jag ska börja blogga för corren.se, gratis bör tilläggas. Detta innebär att SkoggBlogg kommer få vila ett tag, tre inlägg från 100-strecket, i alla fall tills efter valet. Jag ser det här som en otroligt bra chans att få lite fart på karriären och boosta mitt mediakåta ego.
Nej, skämt åsido, jag kommer fortsätta vara samma gamla ödmjuka person. I en värld med krig, svält, miljökatastrofer, finanskriser, aids, cancer, konservativa republikaner och massmördare behövs inte fler Alex Schulmans.
Fast oroa er inte, SkoggBlogg går inte i graven. Den tar bara en välbehövlig semester på en vecka eller två.
Från Er mast i etern
Gustav
Nej, skämt åsido, jag kommer fortsätta vara samma gamla ödmjuka person. I en värld med krig, svält, miljökatastrofer, finanskriser, aids, cancer, konservativa republikaner och massmördare behövs inte fler Alex Schulmans.
Fast oroa er inte, SkoggBlogg går inte i graven. Den tar bara en välbehövlig semester på en vecka eller två.
Från Er mast i etern
Gustav
Monday, October 27, 2008
Att få uppleva något världshistoriskt
Den 44:e upplagan av The International Chicago Film Festival har pågått i dagarna tio. Ikväll fick jag faktiskt tid att masa mig ner till Michigan Avenue i den annalkande vinterkylan och se en av de knappa 200 filmerna som visats. Jag såg den kritikerrossade österrikiska filmen Revanche som uspelar sig i Wien med omnejd och handlar om den prostituerade Angel och småtjuven Alex. De två är ett par och planerar att fly från Angels hallick och starta ett nytt liv i Spanien, men för att kunna dra måste man ha kontanter. De rånar en bank, men Angel blir skjuten till döds av en polis. Alex flyr till skogs och gömmer sig hos sin åldrade farfar, men dra mig baklänges om inte polisen som sköt bor med sin fru i samma lilla by som farfadern. Åh, intrigen tätnar!
Revanche var en otroligt bra film med starkt skådespeleri. Den är filmad i en nästan smärtsamt realistisk stil med långsamma scener och ett dämpat bildspråk. Den rekommenderas av undertecknad, men med ett varningens finger höjt: På grund av detaljerade och grafiska sexscener i stil med Ken Park och Shortbus så ska filmen ses i ett högst intellektuellt sällskap, och för guds skull inte med föräldrar eller på första dejten.
Från en sak till en annan; Illinois-senatorn Barrack Obama ser Chicago som sin hemstad, bland annat jobbade han under den bättre delen av sitt liv med att hjälpa fattiga i stadens svåra slumkvarter. Därför kommer han hålla sitt Election Night Rally - likt en gigantisk valvaka utomhus - i Grant Park vid stadens Lakefront. Demokrater från hela USA kommer vallfärda hit och en tillströmning på 70 000 människor är ingen vild gissning. Det är här Obama kommer hålla sitt seger- eller förlusttal (låt oss hålla alla tummar, ta på allt trä, plocka alla fyrklöver och be till alla världens gudomligheter att det blir det första). Självklart kommer jag vara där också, jag skulle inte för mitt liv missa en chans att personligen uppleva ögonblicket då USA kan få sin första svarta president. Det här kommer likställas med ögonblick i världshistorien som Martin Luther Kings "I Have A Dream"-tal, månlandningen, Berlinmurens fall, den första fotbollsmatchen, Springsteens Bottom Line-spelningar 1975, Pearl Harbor, Beatles första USA-turné, Palme-mordet, Lützen-dimman, Waterloo, freden i Versaille, slaget vid Thermopyle, Nürnberg-rättegångarna, Oktober-revolutionen, landstigningen i Normandie och The Whos spelning på Marquee Club i London i mars 1967 då Pete Townshend slog sönder sin första gitarr. Jag känner mig otroligt lyckosam och priviligerad, en sådan här chans kommer aldrig igen. Frasen "Jag var där" kommer få en helt ny innebörd för mig.
På tal om valet, morsan ville att jag skulle skriva lite vad jag tycker och tänker. Lovar att det kommer innan valdagen om exakt en vecka. Nu vill jag bara nämna en rolig detalj i det senaste Family Guy-avsnittet som fick mig att applådera högt och rulla på golvet i skrattkramper. Avsnittet handlar i korthet om att Stewie och Brian åker tillbaka i tiden lagom till Nazi-tysklands invasion av Polen. För att smälta in lurar de in ett par tyska SS-soldater i en gränd, slår ner dom och tar deras uniformer. Stewie, den maktgalna bebisen, kommer ut klädd som Hitler, stannar till och kollar på slaget av sin uniform och utbrister: "Hey, what is this?". Kameran zoomar in på en valknapp där det står "McCain - Palin".
Till saken hör att avsnittet visades på FOX, en kanal som den ultrakonservativa, nästan fascistoida, mediamogulen Rupert Murdoch äger större delen av. Där kan vi snacka om en politisk bitchslap av Family Guy-skaparen Seth MacFarlane.
Förresten, min skakade hjärna har trillat på plats igen. Gick för fullt på träningen idag.
Från mannen snart på plats i världshistorien
Gustav
Revanche var en otroligt bra film med starkt skådespeleri. Den är filmad i en nästan smärtsamt realistisk stil med långsamma scener och ett dämpat bildspråk. Den rekommenderas av undertecknad, men med ett varningens finger höjt: På grund av detaljerade och grafiska sexscener i stil med Ken Park och Shortbus så ska filmen ses i ett högst intellektuellt sällskap, och för guds skull inte med föräldrar eller på första dejten.
Från en sak till en annan; Illinois-senatorn Barrack Obama ser Chicago som sin hemstad, bland annat jobbade han under den bättre delen av sitt liv med att hjälpa fattiga i stadens svåra slumkvarter. Därför kommer han hålla sitt Election Night Rally - likt en gigantisk valvaka utomhus - i Grant Park vid stadens Lakefront. Demokrater från hela USA kommer vallfärda hit och en tillströmning på 70 000 människor är ingen vild gissning. Det är här Obama kommer hålla sitt seger- eller förlusttal (låt oss hålla alla tummar, ta på allt trä, plocka alla fyrklöver och be till alla världens gudomligheter att det blir det första). Självklart kommer jag vara där också, jag skulle inte för mitt liv missa en chans att personligen uppleva ögonblicket då USA kan få sin första svarta president. Det här kommer likställas med ögonblick i världshistorien som Martin Luther Kings "I Have A Dream"-tal, månlandningen, Berlinmurens fall, den första fotbollsmatchen, Springsteens Bottom Line-spelningar 1975, Pearl Harbor, Beatles första USA-turné, Palme-mordet, Lützen-dimman, Waterloo, freden i Versaille, slaget vid Thermopyle, Nürnberg-rättegångarna, Oktober-revolutionen, landstigningen i Normandie och The Whos spelning på Marquee Club i London i mars 1967 då Pete Townshend slog sönder sin första gitarr. Jag känner mig otroligt lyckosam och priviligerad, en sådan här chans kommer aldrig igen. Frasen "Jag var där" kommer få en helt ny innebörd för mig.
På tal om valet, morsan ville att jag skulle skriva lite vad jag tycker och tänker. Lovar att det kommer innan valdagen om exakt en vecka. Nu vill jag bara nämna en rolig detalj i det senaste Family Guy-avsnittet som fick mig att applådera högt och rulla på golvet i skrattkramper. Avsnittet handlar i korthet om att Stewie och Brian åker tillbaka i tiden lagom till Nazi-tysklands invasion av Polen. För att smälta in lurar de in ett par tyska SS-soldater i en gränd, slår ner dom och tar deras uniformer. Stewie, den maktgalna bebisen, kommer ut klädd som Hitler, stannar till och kollar på slaget av sin uniform och utbrister: "Hey, what is this?". Kameran zoomar in på en valknapp där det står "McCain - Palin".
Till saken hör att avsnittet visades på FOX, en kanal som den ultrakonservativa, nästan fascistoida, mediamogulen Rupert Murdoch äger större delen av. Där kan vi snacka om en politisk bitchslap av Family Guy-skaparen Seth MacFarlane.
Förresten, min skakade hjärna har trillat på plats igen. Gick för fullt på träningen idag.
Från mannen snart på plats i världshistorien
Gustav
Wednesday, October 22, 2008
Out of order
På grund av min befarade hjärnskakning tvingas jag vila i fem-sex dagar från fotbollen. Jag kan inte säga att jag sörjer, idag slapp jag åka fyra timmar enkel resa söderut till Abe Lincolns hemstad Springfield för att spela en betydelselös vänskapsmatch mot University of Illinois at Springfield. Dessutom har jag tre midterms den här veckan så jag behöver all tid jag kan till studier. Dock hjälper en gnolande huvudvärk inte koncetrationen.
Ber om ursäkt för den dåliga blogguppdateringen i höst, jag skyller dels stressigt skolarbete, fotboll, lathet, samt idétorka. Jag har svårt att komma upp med intressanta ämnen, därför frågar jag som i våras: vad vill ni veta? Kom med ideér och ge mig förslag - hjälp mig ligga rätt i tiden och göra SkoggBlogg interaktiv.
Sitter just nu och gnetar på en hemtenta i Media & Society; ett riktigt monster med nätta frågor som:
"From American Media History, use chapters 4-6 to demonstrate how the media and the social world model can be used to explain changes in the press system between 1833-1900. You must address all parts of the model (20 points)"
och
"What is the relationship between media ownership and diversity in media content? Compare and contrast this relationship in the news (in particular, explain Entman´s study of the local newpaper monopoly pp. 52-56 in the text) and the current day popular music industries. (20 points).
Så -har ni några tankar om den amerikanska pressrevolutionen eller hur maktkoncentration inom mediaindustrin påverkar innehållet i dagens musikindustri? Tänkte att jag kan posta delar av mina svar här sen så ni får se att jag faktiskt gör annat än krökar bort mina hjärnceller.
Er spräckta gula i ägget
/Gustav
Ber om ursäkt för den dåliga blogguppdateringen i höst, jag skyller dels stressigt skolarbete, fotboll, lathet, samt idétorka. Jag har svårt att komma upp med intressanta ämnen, därför frågar jag som i våras: vad vill ni veta? Kom med ideér och ge mig förslag - hjälp mig ligga rätt i tiden och göra SkoggBlogg interaktiv.
Sitter just nu och gnetar på en hemtenta i Media & Society; ett riktigt monster med nätta frågor som:
"From American Media History, use chapters 4-6 to demonstrate how the media and the social world model can be used to explain changes in the press system between 1833-1900. You must address all parts of the model (20 points)"
och
"What is the relationship between media ownership and diversity in media content? Compare and contrast this relationship in the news (in particular, explain Entman´s study of the local newpaper monopoly pp. 52-56 in the text) and the current day popular music industries. (20 points).
Så -har ni några tankar om den amerikanska pressrevolutionen eller hur maktkoncentration inom mediaindustrin påverkar innehållet i dagens musikindustri? Tänkte att jag kan posta delar av mina svar här sen så ni får se att jag faktiskt gör annat än krökar bort mina hjärnceller.
Er spräckta gula i ägget
/Gustav
Saturday, October 18, 2008
Karma-kontot
Efter allt bra som har hänt mig den senaste tiden tror jag att min karma bestämde sig för att jämna ut kontot. Är nyss hemkommen från Decatur, Illinois - en håla av Danville-mått- från match mot Millikin University. Med mig i baggaget har jag lite speltid och en hjärnskakning.
Startkeepern Joe åkte på en smäll mot revbenen i förra matchen och var osäker om han kunde spela idag. Det var tydligt på uppvärmningen att han inte kunde gå för fullt, men ändå tyckte Coachen att det var bättre att starta med en 80-procentig målvakt än en 100-procentig. Jag beskyller inte Joe för att han spelade, jag skulle gjort samma sak. Coach borde ha gått in och sagt nej, men så var det ju det där med förtroendet.
I alla fall, Joe orkade på grund av smärtan knappt få utsparkarna utanför straffområdet, än mindre kasta ut bollen. Han signalerade för byte i halvtid och jag hoppade in. Det finns inget värre för en målvakt än att behöva hoppa in i halvtid - ouppvärmd, matchovan, ingen känsla för matchen och, till råga på allt, ställningen var 0-0, vi spelade dåligt mot en sämre motståndare och jag hade solen i ögonen. "Skitsamma", tänkte jag, "det tjänar inget till att bli nervös".
De första fem minuterna hade jag precis ingenting att göra. Sedan kom ett inlägg från vänster - jag fixerade blicken på bollen, klev ut, ropade, lyfte graciöst, fångade bollen säkert och gjorde mig beredd för landning och att ta emot lagkamraternas applåder. Dock kände jag hur någon klippte mig underifrån och jag började rotera bakåt. Tiden stod still för ett ögonblick, jag höll fortfarande fast om bollen. Jag landade hårt på överdelen av ryggen och slog bakhuvudet i marken. Det blev svart för en sekund och först nu tappade jag bollen.
Jag försökte spela vidare, men jag kände mig yr och kunde inte fokusera blicken. Joe fick gott ta och hoppa in i målet igen (om jag har dåligt förtroende tänk er då hur tredje- och fjärdekeepern kände sig i det här läget). Vi vann matchen med 1-0 och har i nästa match chans att ta Conference-titeln. Som sagt, jag antar att jag har haft för tur den senaste tiden att något sånt här var tvunget att hända. Även fast yrseln nu har släppt så värker nacken och det dunkar fortfarande ganska gott i skallen - men min nolla är i alla fall fortfarande intakt.
Er nolla i matchprotokollet
Gustav
Startkeepern Joe åkte på en smäll mot revbenen i förra matchen och var osäker om han kunde spela idag. Det var tydligt på uppvärmningen att han inte kunde gå för fullt, men ändå tyckte Coachen att det var bättre att starta med en 80-procentig målvakt än en 100-procentig. Jag beskyller inte Joe för att han spelade, jag skulle gjort samma sak. Coach borde ha gått in och sagt nej, men så var det ju det där med förtroendet.
I alla fall, Joe orkade på grund av smärtan knappt få utsparkarna utanför straffområdet, än mindre kasta ut bollen. Han signalerade för byte i halvtid och jag hoppade in. Det finns inget värre för en målvakt än att behöva hoppa in i halvtid - ouppvärmd, matchovan, ingen känsla för matchen och, till råga på allt, ställningen var 0-0, vi spelade dåligt mot en sämre motståndare och jag hade solen i ögonen. "Skitsamma", tänkte jag, "det tjänar inget till att bli nervös".
De första fem minuterna hade jag precis ingenting att göra. Sedan kom ett inlägg från vänster - jag fixerade blicken på bollen, klev ut, ropade, lyfte graciöst, fångade bollen säkert och gjorde mig beredd för landning och att ta emot lagkamraternas applåder. Dock kände jag hur någon klippte mig underifrån och jag började rotera bakåt. Tiden stod still för ett ögonblick, jag höll fortfarande fast om bollen. Jag landade hårt på överdelen av ryggen och slog bakhuvudet i marken. Det blev svart för en sekund och först nu tappade jag bollen.
Jag försökte spela vidare, men jag kände mig yr och kunde inte fokusera blicken. Joe fick gott ta och hoppa in i målet igen (om jag har dåligt förtroende tänk er då hur tredje- och fjärdekeepern kände sig i det här läget). Vi vann matchen med 1-0 och har i nästa match chans att ta Conference-titeln. Som sagt, jag antar att jag har haft för tur den senaste tiden att något sånt här var tvunget att hända. Även fast yrseln nu har släppt så värker nacken och det dunkar fortfarande ganska gott i skallen - men min nolla är i alla fall fortfarande intakt.
Er nolla i matchprotokollet
Gustav
Thursday, October 16, 2008
Never A City So Real
Chicago är min andra hemstad och jag älskar henne nästan lika högt som Linköping. Trots detta har jag fram tills nu haft svårt att sätta fingret på vad det är som är så speciellt med staden. Jag fick i veckan i uppdrag av min journalistik-lärare att läsa boken Never A City So Real av Alex Kotlowitz, och då föll bitarna på plats.
Boken berättar om en stad där du tillåts att vara den du är och döms därefter, till skillnad från till exempel New York; en status-besatt stad som tror den är universums medelpunkt, där makt, pengar och skönhet är det viktigaste. Som Kotlowitz säger; "Alla kan passa in i Chicago." Enligt författaren ledde denna öppenhet bland annat till att nyskapande arkitekter som Frank Lloyd Wright och Louis Sullivan skapade den moderna amerikanska arkitekturen här istället för i Boston eller New York.
Chicagos själ ligger inte i turistfällor som Sears Tower, The Magnificent Mile, Buckingham Fountain, eller Shedd Aquarium, utan den återfinns på gatunivå i stadens över 200 bostadsområden, Många av stadens invånare identifierar sig mer med sitt område än staden som helhet. Chicago är som ett stort pussel där varje del är unik men ändå passar in med de andra bitarna. Folk från hela Europa - Skandinavien, Ukraina, Kroatien, Litauen, Irland- kom hit och hittade arbete eller en fristad från förtryck. Chicago växte fram till Amerikas stad, en stad som drömmer USA:s dröm. En dröm som, likt Chicago, är långt ifrån perfekt.
Chi-towns historia är kantad av segregation, rasupplopp, svår fattigdom och korruption. Poliskåren här är bland USA:s mest korrupta och så sent som i fjol uppdagades en skandal där medlemmar av the Special Operations Section hotade, utpressade, kidnappade och stal från både knarklangare och vanliga medborgare. Politiken är också korrupt; den Demokratiska Maskinen har styrt staden med järnhand större delen av det senaste seklet, mycket tack vare valfusk och köpta röster. Den gamla legendariska borgmästaren Richard J. Daley, som bar epitetet The Boss långt innan Springsteen, var det närmaste en diktator man kan komma i ett demokratiskt system. Nu styrs staden av hans son Richard M. Daley.
Fast å andra sidan ger Chicago inte ett intryck av att vara något annat den inte är. Det finns ingen falskhet, stadens synder och dygder är alla exponerade. Den är vad den är, inget annat. Kotlowitz citerar en dikt skriven från Nelson Algrens bok Chicago: A City in the Make som kommer här i en fri översättning.
"När du har blivit en del av den här speciella jorddelen, du kommer aldrig älska en annan. Det är som att älska en kvinna med en bruten näsa, du kan kanske hitta vackrare älsklingar. Men aldrig en älskling så äkta".
Nu blev det kanske lite väl pretentiöst på slutet, men dikten träffar så rätt. Jag älskar verkligen Chicago, speciellt mycket nu efter mitt möte med min räddande ängel Dave. Även fast jag inte varit i New York så har jag svårt att tro att något liknande kunnat hända i en stad där folk låter dig ligga om du faller ned död på gatan.
---------------------------
På fotbollsfronten intet nytt. Fick inte spela förra torsdagen, inte heller igår. Trots darrigt spel från startkeepern vann vi båda matcherna. Just nu är jag argare än någonsin på träningarna.
Från Er ostsås i lasagnen,
Gustav
Boken berättar om en stad där du tillåts att vara den du är och döms därefter, till skillnad från till exempel New York; en status-besatt stad som tror den är universums medelpunkt, där makt, pengar och skönhet är det viktigaste. Som Kotlowitz säger; "Alla kan passa in i Chicago." Enligt författaren ledde denna öppenhet bland annat till att nyskapande arkitekter som Frank Lloyd Wright och Louis Sullivan skapade den moderna amerikanska arkitekturen här istället för i Boston eller New York.
Chicagos själ ligger inte i turistfällor som Sears Tower, The Magnificent Mile, Buckingham Fountain, eller Shedd Aquarium, utan den återfinns på gatunivå i stadens över 200 bostadsområden, Många av stadens invånare identifierar sig mer med sitt område än staden som helhet. Chicago är som ett stort pussel där varje del är unik men ändå passar in med de andra bitarna. Folk från hela Europa - Skandinavien, Ukraina, Kroatien, Litauen, Irland- kom hit och hittade arbete eller en fristad från förtryck. Chicago växte fram till Amerikas stad, en stad som drömmer USA:s dröm. En dröm som, likt Chicago, är långt ifrån perfekt.
Chi-towns historia är kantad av segregation, rasupplopp, svår fattigdom och korruption. Poliskåren här är bland USA:s mest korrupta och så sent som i fjol uppdagades en skandal där medlemmar av the Special Operations Section hotade, utpressade, kidnappade och stal från både knarklangare och vanliga medborgare. Politiken är också korrupt; den Demokratiska Maskinen har styrt staden med järnhand större delen av det senaste seklet, mycket tack vare valfusk och köpta röster. Den gamla legendariska borgmästaren Richard J. Daley, som bar epitetet The Boss långt innan Springsteen, var det närmaste en diktator man kan komma i ett demokratiskt system. Nu styrs staden av hans son Richard M. Daley.
Fast å andra sidan ger Chicago inte ett intryck av att vara något annat den inte är. Det finns ingen falskhet, stadens synder och dygder är alla exponerade. Den är vad den är, inget annat. Kotlowitz citerar en dikt skriven från Nelson Algrens bok Chicago: A City in the Make som kommer här i en fri översättning.
"När du har blivit en del av den här speciella jorddelen, du kommer aldrig älska en annan. Det är som att älska en kvinna med en bruten näsa, du kan kanske hitta vackrare älsklingar. Men aldrig en älskling så äkta".
Nu blev det kanske lite väl pretentiöst på slutet, men dikten träffar så rätt. Jag älskar verkligen Chicago, speciellt mycket nu efter mitt möte med min räddande ängel Dave. Även fast jag inte varit i New York så har jag svårt att tro att något liknande kunnat hända i en stad där folk låter dig ligga om du faller ned död på gatan.
---------------------------
På fotbollsfronten intet nytt. Fick inte spela förra torsdagen, inte heller igår. Trots darrigt spel från startkeepern vann vi båda matcherna. Just nu är jag argare än någonsin på träningarna.
Från Er ostsås i lasagnen,
Gustav
Saturday, October 11, 2008
Hopp om mänskligheten
Jag brukar inte publicera detaljer om min utekvällar och festande av barmhärtighetsskäl, men igår hände något så otroligt som får även en inbiten cyniker som mig att återfå hopp om mänskligheten.
Vi var åtta mods som gick ut igår kväll för att dansa oss en låt på Club Ohm, belägen på North Avenue nordväst om downtown. Det var en trevlig stund med dans och socialiserande, och som så ofta när man är ute flög pengarna ur plånboken. Vid 2-hugget bestämde jag mig för att gå ut och ta lite luft, men när jag försökte gå in igen upptäckte jag att jag tappat min biljett. Vakten var stenhård och om jag ville komma in igen fick jag snällt ställa mig sist i den nu 30 meter långa kön.
"Skitsamma", tänkte jag, "jag har fem dollar kvar och jag kan ta tåget hem."
Jag frågade mig fram till närmaste tågstation, betalade biljettpriset á två dollar, hoppade på den blåa linjen mot The Loop där jag skulle byta till den röda linjen norrut och sen den bruna linjen hemåt. På grund av ombyggnationer går den bruna linjen inte hela vägen till the Loop just nu. Av någon anledning hoppade jag av för tidigt vid Chicago Avenue-stationen i tron om att det var samma station där jag kan byta till röda linjen. Eftersom Chicagos gator är som ett rutnät så ligger röda linjens Chicago-station ungeför 4 kilometer öster om blåa linjens Chicago-station där jag nu befann mig.
Jag gåick upp för trappan, ut genom vändkorset och frågade damen i biljettkassan om jag hade hamnat rätt. Tydligen hade jag hamnat fel, jag skulle ha fortsatt åka tre stationer och sen bytt. Jag frågade snällt om hon kunde släppa in mig igen, något som var tydligen helt jävla omöjligt om jag inte ville åka i fängelse. Arg som fan gick jag upp på gatan och försökte lokalisera var jag var. Jag tittade upp och såg Sears Tower i fjärran och började knalla emot det.
Jag höll ut min tumme i hopp om att någon vänlig själ skulle stanna och ge mig skjuts. Först stannade en taxi vars chaufför skrattade gott när jag frågade honom om han ville ta mig hem till Foster/Kedzie för tre dollar (en resa som brukar kosta närmare 20 dollar). För nästa taxichaffis som stannade drog jag samma snyfthistoria om hur jag tappade bort mina vänner och inte hade några pengar kvar, han visade sympati och erbjöd sig att köra mig gratis till Wells Street där jag kunde hoppa på tåget hem.
Omätligt tacksam skiljs jag från honom vid Wells-stationen downtown, men väl där möttes jag av en stängd grind och en skylt som informerade mig om att tågen börjar gå först klockan 5, dvs om två och en halv timme. FUUUUCK!!!
Desperat och förbannad började jag gå nerför Wells utan mål eller mening. Min mobil var död så jag kunde inte ringa någon. Jag funderade på att ta en springnota tillbaka, men efter vad som hände Kyle förra året bestämmde jag mig för att det var en dum idé. Ett annat alternativ var att stoppa en polisbil och be om hjälp. Jag var så desperat att jag till och med frågade tre snubbar som hoppade in i en bil om de hade lust att ge mig skjuts, men jag fick bara ett "Fuck you!" till svar.
Det verkade som jag var dömd till att vandra runt downtown i två timmar när min frälsare Dave, en reklamare i trettioårsåldern, uppenbarade sig och sträckte fram näven. "Whats up man, you look lost".
Jag berättade min historia, var jag kommer ifrån, vad jag gör i Chicago, och varför jag vandrar ensam nerför Wells Street han frågar om jag är sugen att komma upp till honom och ta en bärs. Nu blev jag väldigt tveksam; ville han råna mig, mörda mig eller förföra mig? Under vanliga omständigheter skulle jag aldrig ha följt med upp, men att vara vilsen, pank och full en kylig oktoberkväll i downtoen Chicago var inga normala omständigheter.
Dave visade sig vara en otroligt skön snubbe som bodde med sin fästmö på den 45 våningen i ett 56-våningshus mitt i smeten. Ena minuten irrade jag runt på Chicagos gator, nästa satt i Daves soffa med en bärs i näven, grymmaste utsikten över downtown Chitown och hans lilla pudel Rambo myste i mitt knä och slickade mig hemtrevlig på underarmen. Vi satt och snackade om hans Europaresor, varför alla i New York är skitstövlar och om karma.
Vi drog ner till en park utanför hans skyskrapa och tog en bärs till. Till slut sa han: "Hey man, nice to meet you, dude, but I gotta go back up. Here, take this and make sure you´ll get back home". 'This' var en 20-dollars-sedel som han tryckte i handen på mig, precis tillräckligt för en taxiresa tillbaka till min lägenhet. Förvånad berättade jag för honom att han var den bästa människan jag någonsin träffat och han svarade:"What goes around comes around. If I'm good to people it will come back to me'.
Dave, likt jag, tror stenhårt på karma, mina vänner. Hans genuina godhet gjorde att jag började tro på människans godhet igen. Det här är en historia att berätta för barnbarnen.
Från Er kompass i mörkret
Gustav
Monday, October 6, 2008
A day in the life
Klockan är i skrivande stund halv ett på morgonen. Dagen som gick har varit en av de längsta i mitt liv: jag steg upp klockan 8 efter endast tre timmars orolig sömn, knaprade i mig en pretzelstick (en gigantisk salt pinne), en näve jordnötter och en banan till frukost och gick iväg till biblioteket där jag började skriva på en analys av Apocalypse Now till kursen Film Studies. Klockan 10 träffade jag mina gruppmedlemmar i Intro to Business för att gå igenom vår presentation av det Chicago-baserade tuggumiföretaget Wrigleys (ni vet de som gör Extra, Orbit, Hubba-Bubba bland andra) marknadsföringsstrategi som vi knåpade ihop kvällen innan. Efter det gick jag och käkade lunch och insåg disträ som jag är att jag glömt min skinnjacka med iPoden i innerfickan hängande på en stol i bibblan. Jag kastar i mig maten och rusar tillbaka, och till min stora lättnad hittar jag min kära jacka och iPod där jag lämnade dem.
11.45 är det dags för presentation, 12.50 är jag tillbaka i biblioteket. Jag fortsätter skriva på min filmanalys, som är tämligen usel, skickar några email, kollar Coachen-bloggen och lirar Facebook. 15.30 hastar jag iväg till träningen, 17.30 är jag tillbaka i omklädningsrummet, hänger av mig grejer och går sedan och käkar middag i cafeterian med de andra svettiga fotbollsgrabbarna. Sedan tillbaka till omklädningsrummet för dusch och sångstund med Veiron och Kristoffer: Tuuuuurn around, every now and then I feel a little bit lonely and you never come around...
Klockan 19 går jag till damlagets fotbollsmatch mot Wheaton och ser dem få stryk med 12-1. Tro mig, jag skulle aldrig gå frivilligt och se North Parks damer spela om det inte vore för att jag måste skriva en artikel för Journalism 1 om ett av skolans idrottsevenemang (och nej, jag fick inte skriva om mitt eget lag). Jag antecknar flitigt, intervjuar fans, coacher och spelare, och sedan tillbaka till biblioteket för att skriva artikeln.
Jag blir klar klockan 23, vilket är ovanligt tidigt för att vara mig, går till bensinstationen och köper lite nötter och en iste. Tillbaka i lägenheten hinner jag se slutet på filmen Släkten är värst med mina rumskompisar, knapra i mig mina jordnötter och sörpla min iste, innan det är dags att kissa och gå och lägga sig.
Ungefär så här ser mina dagar ut. Jag börjar förstå vad storasyrran menade när hon tjatade om att jag inte visste hur bra jag har det när jag under gymnasietiden klagade på Svenska C-uppsatser och Sörens bokföringsprov.
--------------------------
I helgen hade vi match mot North Central. Efter att ha suttit och frusit mina bästa kroppsdelar av mig i första halvlek fick jag veta att jag skulle hoppa in vid ställningen 1-0 och spela andra. "Men va fan", tänkte jag, "har inte Coach-jäveln lärt sig från förra året att man inte byter keeper i halvtid?" Jag tänkte skylla alla mål jag släpper in på honom, men det behövde jag inte eftersom jag spelade bra och höll nollan igen. Det var så länge sedan jag behövde plocka en boll ur nätet att jag glömt hur det känns. Det här var precis det som hände förra året: jag hoppade in en halvlek och startade sedan resten av säsongen. Vi får se på torsdag om historien upprepar sig.
På söndagen beställde jag hemkörd pizza för första gången. Elliot, Joe, jag, Steve och en av mina andra rumskompisar Dan satt och slöade i vår lägenhet då vi kom på att vi var hungriga - riktigt hungriga. Det slutade med en legendarisk beställning från Golden Crust pizza: en stadium-size pepperonipizza med ostfyllda kanter och tolv heta buffalowings. Kalaset gick lös på nätta 50 dollar och jag har självklart dokumenterat underverket för eftervärlden.
Jag han inte ta fram kameran innan folk börjat hugga in, men som ni ser tar pizzan upp nästan hela längden på vårt bord. Fem fullvuxna karlar var inte ens i närheten av att äta upp den. Only in America....
Er roddare utan åror
Gustav
Saturday, October 4, 2008
Sarah Palin och dollarkurser
När John McCain valde Alaska-guvernören Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat skjöt han sig själv i både fötter och knäskålar. Hon är visserligen snygg att titta på, men under fasaden verkar det inte finnas mycket. Hennes rent usla media och debatt-färdigheter har tvingat McCain-kampanjen att sätta munkavle på henne och skicka henne till debattläger.
I veckan ställde hon dock upp i en uppmärksamamd intervju med CBS-reportern Katie Couric. Bland andra fatala misslyckaden missade hon två gånger att ge specifika exempel där McCain under sin tid i senaten har jobbat för striktare marknadsöversikt från regeringshåll. Tredje gången reporten ställer samma fråga ger hon upp och säger:
"Well, I'll try to find you some and I'll bring them to ya!"
http://www.youtube.com/watch?v=cP12aNzocSc
Till saken hör att Couric inte alls var speciellt hård mot henne, frågorna var väldigt enkla.
Palin försökte också förklara varför Alaskas närhet till Ryssland och Kanada ger henne utrikespolitiska meriter. Bland annat hävdade hon att när ryssarna kommer in över amerikanskt luftrum flyger de över Alaska och att Alaska är utkikspunkten mot den stora makten i öst. Hon har tydligen inte insett att Ryssland är i princip öde i fem tidszoner öster om Moskva, att Putin tar flyget över Atlanten när han vill till USA och närmaste ryska stad är Vladivostok, en gammal rostig ubåtsbas. Kolla själva, det är tragikomiskt:
http://www.youtube.com/watch?v=nokTjEdaUGg&feature=related
I fredags var det en stor debatt mellan Palin och demokraternas vicepresidentkandidat Joe Biden. Jag såg den inte själv, men enligt rapporterna blev Palin rökt.
McCain valde Palin endast för att attrahera den kvinnliga valkretsen och ge hans kampanj sken av ungdom. Han hade han pratat med henne två gånger innan han valde henne; en gång personligen och en gång på telefon. Jag kan tänkte mig hur telefonsamtalet lät:
"Hej Sara, det är John McCain här. Kommer du ihåg mig från festen i lördags? Ja jävlar, det var ett jävla drag. Och hur mår barnen? Hur går bilen? Hur är vädret där uppe i Alaska? Jag har hört att midnattssolen är något alldeles extra! Hur ser läget ut i Ryssland, rör dem på sig?
Jaha, där ser man. Jomen ha det så bra då, Hej......ja just det förresten, jag glömde nästan; skulle du vilja bli vicepresident? Jaså, det skulle du vilja, nämen det var ju strålande...jävla trevligt. Ja, men då syns vi på konventet. Ha det bra! Hej då!"
Det fanns så många bättre kvinnor McCain kunde valt, till exempel den framstående Texas-senatorn Kay Bailey Hutchinson. Hon är visserligen äldre och inte lika vacker, men hon är duktig, erfaren och behöver inte tre försök att svara på enkla frågor. Istället står vi nu inför den skrämmande möjligheten att en person som tror att dinosaurier och människor levde samtidigt kan bli vicepresident i att av världens mäktigaste länder. Huvaligen!
--------------------------------
Trots de kärva ekonomiska tiderna har dollar inte rasat mot kronan (som jag i ärlighetens namn hoppades på). Kursen har legat stadigt runt 6.50, men efter att räddningspaketet på 700 miljarder dollar röstades igenom i fredags skjöt dollarn i höjden och ligger nu på 7.02 kronor. Det är den högsta noteringen sen jag kom hit för ett år sedan. Ligger den kvar där kommer jag visserligen fortfarande ha råd att betala utbildning och lägenhet, men det verkar som jag kommer få leva på råris och havregryn i vår.
Från Ert förnuft i idiotin,
Gustav
I veckan ställde hon dock upp i en uppmärksamamd intervju med CBS-reportern Katie Couric. Bland andra fatala misslyckaden missade hon två gånger att ge specifika exempel där McCain under sin tid i senaten har jobbat för striktare marknadsöversikt från regeringshåll. Tredje gången reporten ställer samma fråga ger hon upp och säger:
"Well, I'll try to find you some and I'll bring them to ya!"
http://www.youtube.com/watch?v=cP12aNzocSc
Till saken hör att Couric inte alls var speciellt hård mot henne, frågorna var väldigt enkla.
Palin försökte också förklara varför Alaskas närhet till Ryssland och Kanada ger henne utrikespolitiska meriter. Bland annat hävdade hon att när ryssarna kommer in över amerikanskt luftrum flyger de över Alaska och att Alaska är utkikspunkten mot den stora makten i öst. Hon har tydligen inte insett att Ryssland är i princip öde i fem tidszoner öster om Moskva, att Putin tar flyget över Atlanten när han vill till USA och närmaste ryska stad är Vladivostok, en gammal rostig ubåtsbas. Kolla själva, det är tragikomiskt:
http://www.youtube.com/watch?v=nokTjEdaUGg&feature=related
I fredags var det en stor debatt mellan Palin och demokraternas vicepresidentkandidat Joe Biden. Jag såg den inte själv, men enligt rapporterna blev Palin rökt.
McCain valde Palin endast för att attrahera den kvinnliga valkretsen och ge hans kampanj sken av ungdom. Han hade han pratat med henne två gånger innan han valde henne; en gång personligen och en gång på telefon. Jag kan tänkte mig hur telefonsamtalet lät:
"Hej Sara, det är John McCain här. Kommer du ihåg mig från festen i lördags? Ja jävlar, det var ett jävla drag. Och hur mår barnen? Hur går bilen? Hur är vädret där uppe i Alaska? Jag har hört att midnattssolen är något alldeles extra! Hur ser läget ut i Ryssland, rör dem på sig?
Jaha, där ser man. Jomen ha det så bra då, Hej......ja just det förresten, jag glömde nästan; skulle du vilja bli vicepresident? Jaså, det skulle du vilja, nämen det var ju strålande...jävla trevligt. Ja, men då syns vi på konventet. Ha det bra! Hej då!"
Det fanns så många bättre kvinnor McCain kunde valt, till exempel den framstående Texas-senatorn Kay Bailey Hutchinson. Hon är visserligen äldre och inte lika vacker, men hon är duktig, erfaren och behöver inte tre försök att svara på enkla frågor. Istället står vi nu inför den skrämmande möjligheten att en person som tror att dinosaurier och människor levde samtidigt kan bli vicepresident i att av världens mäktigaste länder. Huvaligen!
--------------------------------
Trots de kärva ekonomiska tiderna har dollar inte rasat mot kronan (som jag i ärlighetens namn hoppades på). Kursen har legat stadigt runt 6.50, men efter att räddningspaketet på 700 miljarder dollar röstades igenom i fredags skjöt dollarn i höjden och ligger nu på 7.02 kronor. Det är den högsta noteringen sen jag kom hit för ett år sedan. Ligger den kvar där kommer jag visserligen fortfarande ha råd att betala utbildning och lägenhet, men det verkar som jag kommer få leva på råris och havregryn i vår.
Från Ert förnuft i idiotin,
Gustav
Monday, September 29, 2008
Dancing in the dark
Efter att ha plågat er med långrandiga inlägg den senaste månaden tänkte jag ge er något lite mer lättsmält som omväxling. Här kommer ett lass bilder från helgen som gick.
I sann Sofi-anda börjar med SkoggBloggs första, och troligtvis enda, modetips. Köpte att par nya Chuck Taylors-för några veckor sedan, 35 dollar på rea. Visserligen är de storleken för små, men vill man vara fin får man lida pin.
Vattnet har nu dragit sig undan. Bilden föreställer det där trädet som rycktes upp med rötterna och fastnade mot bron på campus. Vinkeln är inte den bästa, men den ger er en liten referens till hur högt vattnet stod.
I sann Sofi-anda börjar med SkoggBloggs första, och troligtvis enda, modetips. Köpte att par nya Chuck Taylors-för några veckor sedan, 35 dollar på rea. Visserligen är de storleken för små, men vill man vara fin får man lida pin.
Lagbön före Homecoming-matchen mot Wheaton fredag kväll. Jag spelade inte och vi fick stryk med 2-1.
Vattnet har nu dragit sig undan. Bilden föreställer det där trädet som rycktes upp med rötterna och fastnade mot bron på campus. Vinkeln är inte den bästa, men den ger er en liten referens till hur högt vattnet stod.
Fredag kväll. Får man inte chans att briljera på fotbollsplanen får man istället regera vid beerpong-bordet.
Vackra fotbollskillar. Fr v: Matt Bond, Kevin Gathje, Sebastian Pilat och undertecknad.
Vackra fotbollsmålvakter. Jag, Alex Drake och i bakgrunden Joe Cindric, killen som lirar istället för mig. Trots konkurrens är det skönt att vi har så roligt ihop, både på och vid sidan av planen.
Nathan Ryan, Kiel Mosley och Kyle Connolly slår klackarna i taket.
På lördagen hade skolan anordnat Homecoming-dans bland exotiska fiskar och hajar i Shedd Aquarium vid Chicagos marina strax söder om downtown. Tro mig, det är inte direkt optimistjollar som ligger där och guppar. Jag och min goda, goda vän Eleanor Olsson poserar på förfesten hos The Norwegians.
Från marinan har man en ganska schysst utsikt över Chicagos skyline, som jag tycker är USA:s vackraste. Los Angeles är inget vidare, dock har jag inte sett the New York med egna ögon, men de flesta jag pratar med tycker Chicago är snäppet vassare. Vad tycker ni därhemma?
You cant start a fire, you cant start a fire without a spark
This guns for hire even if we were just dancing in the dark
/Från Er jolle i yacht-marinan
Gustav
Thursday, September 25, 2008
Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön
Som ni säkert vet är USA:s ekonomi i kris och läget är riktigt, riktigt illa. Dock vill de som vet hur allvarliga konsekvenserna verkligen kan bli inte berätta, alternativt vill USA:s mediamaskin inte rapportera det. Enligt min Media & Society-lärare professor Haefner är det för att om folket skulle få veta skulle det leda till masspanik...och det vill ingen ha.
Nu är ju ekonomi inte mitt område, men så vitt jag förstår är det de fallande bopriserna som är den ursprungliga boven i dramat. När huspriserna steg under senaste årtiondet tog många lån för att köpa hus i tron att priserna skulle fortsätta stiga. Lånen var lätta att få eftersom många utländska investerare pumpade in pengar i USA, vilket stärkte ekonomin. Många banker övertygade personer att ta lån som egentligen inte har råd att betala dem. Dessutom började det byggas en massa nya hus och till slut blev tillgången mycket större än efterfrågan. Bomarknadspriserna började därför rasa och miljoner människor stod där med lån som var värda mer än huset de bor i, utan möjlighet att betala, och kan inte folk betala får bankerna ingen inkomst. Dessutom har mycket pengar från utlandet investerats i bolåneförsäkrade obligationer som nu blivit värdelösa.
Bomarknadskrisen skapade en svallvågseffekt till andra marknader. När bankerna har de körigt ekonomiskt håller de i sina pengar, det blir svårare att låna och få kredit för privatpersoner och företag vilket resulterar i att konsumtionen och investeringar stannar av.
När jätten Lehman Brothers gick omkull förra veckan och Merril Lynch blev uppköpta dök Dow Jones med 500 points under en dag. Hjulen började snurra och nu ligger USAs ekonomi verkligen brunt till. Hela systemet är urholkat och det finns inget som försäkrar pengarnas värde eftersom hela systemet är uppbyggt på kredit. Personer har till och med betalat av kreditkortsskulder med andra kreditkort och tagit nya huslån för att betala av de gamla huslånen.
Det är så jag har förstått läget. Har jag fått situationen helt om bakfoten vore jag tacksan om någon ekonomikunnig kusin skulle kunna upplysa mig.
Enligt professor Haefner började allt när Ronald Reagan, den mest konservativa republikanen av dem alla, kom till makten 1980. Under sin tid som president genomförda han många lagändringar för att lätta regeringskontroll och släppa marknadskrafterna fria. Konsekvenserna av det ser vi nu, nästan 30 år senare.
President Bush, som verkade speciellt darrig på rösten, talade till nationen igår kväll och föreslog en lösning; regeringen ska gå in med 700 miljarder (!) dollar och köpa upp bankernas värdelösa tillgångar för att få dem, och således systemet, på fötter igen. I skrivande stund debatterar Kongressen, Senaten och Administrationen för fullt om de ska klubba förslaget eller inte. Om det inte funkar kommer USA med stor sannolikhet hamna i en depression av mammutska mått, mycket värre än den stora depressionen på 30-talet.
Även fast gamle Bushen verkar ovanligt tagen har inte oron spritt sig på gräsrotsnivå, det vill säga bland eleverna på skolan. Ämnet har varit uppe för diskussion ett antal gånger, och även fast det finns de som planerar att ansöka om kanadensiskt medborgarskap eller flytta till en hydda i skogen verkar flesta jag pratat med tycks starka i tron att det löser sig. Jag är inte lika positiv, eftersom om USA kraschar är det stor risk att Europa och resten av världen följer med. Jag antar att det här bevisar att kapitalism, liksom kommunism, i sina extrema form inte fungerar.
---------------------------------
Nu är ju ekonomi inte mitt område, men så vitt jag förstår är det de fallande bopriserna som är den ursprungliga boven i dramat. När huspriserna steg under senaste årtiondet tog många lån för att köpa hus i tron att priserna skulle fortsätta stiga. Lånen var lätta att få eftersom många utländska investerare pumpade in pengar i USA, vilket stärkte ekonomin. Många banker övertygade personer att ta lån som egentligen inte har råd att betala dem. Dessutom började det byggas en massa nya hus och till slut blev tillgången mycket större än efterfrågan. Bomarknadspriserna började därför rasa och miljoner människor stod där med lån som var värda mer än huset de bor i, utan möjlighet att betala, och kan inte folk betala får bankerna ingen inkomst. Dessutom har mycket pengar från utlandet investerats i bolåneförsäkrade obligationer som nu blivit värdelösa.
Bomarknadskrisen skapade en svallvågseffekt till andra marknader. När bankerna har de körigt ekonomiskt håller de i sina pengar, det blir svårare att låna och få kredit för privatpersoner och företag vilket resulterar i att konsumtionen och investeringar stannar av.
När jätten Lehman Brothers gick omkull förra veckan och Merril Lynch blev uppköpta dök Dow Jones med 500 points under en dag. Hjulen började snurra och nu ligger USAs ekonomi verkligen brunt till. Hela systemet är urholkat och det finns inget som försäkrar pengarnas värde eftersom hela systemet är uppbyggt på kredit. Personer har till och med betalat av kreditkortsskulder med andra kreditkort och tagit nya huslån för att betala av de gamla huslånen.
Det är så jag har förstått läget. Har jag fått situationen helt om bakfoten vore jag tacksan om någon ekonomikunnig kusin skulle kunna upplysa mig.
Enligt professor Haefner började allt när Ronald Reagan, den mest konservativa republikanen av dem alla, kom till makten 1980. Under sin tid som president genomförda han många lagändringar för att lätta regeringskontroll och släppa marknadskrafterna fria. Konsekvenserna av det ser vi nu, nästan 30 år senare.
President Bush, som verkade speciellt darrig på rösten, talade till nationen igår kväll och föreslog en lösning; regeringen ska gå in med 700 miljarder (!) dollar och köpa upp bankernas värdelösa tillgångar för att få dem, och således systemet, på fötter igen. I skrivande stund debatterar Kongressen, Senaten och Administrationen för fullt om de ska klubba förslaget eller inte. Om det inte funkar kommer USA med stor sannolikhet hamna i en depression av mammutska mått, mycket värre än den stora depressionen på 30-talet.
Även fast gamle Bushen verkar ovanligt tagen har inte oron spritt sig på gräsrotsnivå, det vill säga bland eleverna på skolan. Ämnet har varit uppe för diskussion ett antal gånger, och även fast det finns de som planerar att ansöka om kanadensiskt medborgarskap eller flytta till en hydda i skogen verkar flesta jag pratat med tycks starka i tron att det löser sig. Jag är inte lika positiv, eftersom om USA kraschar är det stor risk att Europa och resten av världen följer med. Jag antar att det här bevisar att kapitalism, liksom kommunism, i sina extrema form inte fungerar.
---------------------------------
Herrejävlar, jag tror att någon nyss skjöt två skott på gatan utanför min lägenhet. Obehagligt är bara förnamnet. Kanske dags att gå och lägga sig, klockan är tjugo i två och imorgon är det den stora matchen mot Wheaton. Homecoming och 2500 fans på läktaren får även en bänknötare att bli lite spänd.
Från Er guldtacka bland krediter
Gustav
Monday, September 22, 2008
I'll get by with a little help from my friends
Vi torskade matchen mot Loras i Dubuque (ber om ursäkt för felstavningen i förra inlägget) med 2-0 och det var, som man säger, inget snack om saken. Det enda positiva jag tar med mig från helgen är faktiskt bussresan som bjöd på mäktiga vyer över skogsbeklädda kullar under ditresan och glada skratt i form av fotbolls- och snuskhistorier med de två andra svenskarna Veiron och Kristoffer under tillbakaresan.
Jag nötte bänk igen och det verkar som om det enda chans jag har att få spela mot Wheaton nu är en vältajmat misstajmad tackling i knähöjd på Joe under någon av veckans träningar. Fast det vill jag ju inte göra eftersom han är en av mina bästa vänner vid sidan av planen.
Det känns så otroligt bittert att veta att man är i form, visa det dag ut och dag in på träning men ändå inte få spela. Som jag gnällt om i tidigare inlägg; i år har inte Coachen gett mig en ärlig chans, trots att jag visade på slutet av förra säsongen att jag förtjänade den. En av anledningarna att jag ens är med i laget i år var att Coachen efter förra året gav mig intrycket att han trodde på och ville satsa på mig. Jag vet, och han borde veta, att jag har en mycket högre högstanivå än Joe, men får jag inte matchträning så når jag den inte. Nu vet jag verkligen hur Isaksson kände sig i Man City. En liten tröst är ändå att jag har stöd av de flesta fansen, de ställer sig också frågande till varför jag inte spelar.
Fortsätter det så här kommer jag troligtvis inte spela nästa år. Det känns inte så jävla motiverande att träna som en gnu och inte få något tillbaka. Dessutom siktar jag på examen nästa år så jag kommer behöva fokusera på skolan. Detta betyder idock inte att jag läggar av med fotbollen, verkligen inte, bara att jag tar en så kallad Foppa-timeout för att hitta motivationen igen. Fotboll är ju trots allt något jag lever för.
Till sist: eftersom lillsyrran lade skorna, klistret och tejpbitarna i håret på hyllan tänker jag försvara familjeäran och börja spela handboll. Tydligen tränar Chicago Inter Handboll Club varje fredag klockan sju på Northeastern Illinois University som ligger rakt över gatan från North Park. Jag och den gamle Kroppskultur-legedendaren Veiron tänker gå dit, dra en liten vals att jag är en sjujäkla linjespelare och börja träna med dem. Jag menar, hur svårt kan det vara att stå på sexmeterslinjen och gruffa, stånka, bitas och rivas, och någon gång i bland få en passning, vända om och skjuta bredvid målvakten? Jag gjorde det på skolgympan hela tiden.
Er surströmming bland glada laxar
Gustav
Jag nötte bänk igen och det verkar som om det enda chans jag har att få spela mot Wheaton nu är en vältajmat misstajmad tackling i knähöjd på Joe under någon av veckans träningar. Fast det vill jag ju inte göra eftersom han är en av mina bästa vänner vid sidan av planen.
Det känns så otroligt bittert att veta att man är i form, visa det dag ut och dag in på träning men ändå inte få spela. Som jag gnällt om i tidigare inlägg; i år har inte Coachen gett mig en ärlig chans, trots att jag visade på slutet av förra säsongen att jag förtjänade den. En av anledningarna att jag ens är med i laget i år var att Coachen efter förra året gav mig intrycket att han trodde på och ville satsa på mig. Jag vet, och han borde veta, att jag har en mycket högre högstanivå än Joe, men får jag inte matchträning så når jag den inte. Nu vet jag verkligen hur Isaksson kände sig i Man City. En liten tröst är ändå att jag har stöd av de flesta fansen, de ställer sig också frågande till varför jag inte spelar.
Fortsätter det så här kommer jag troligtvis inte spela nästa år. Det känns inte så jävla motiverande att träna som en gnu och inte få något tillbaka. Dessutom siktar jag på examen nästa år så jag kommer behöva fokusera på skolan. Detta betyder idock inte att jag läggar av med fotbollen, verkligen inte, bara att jag tar en så kallad Foppa-timeout för att hitta motivationen igen. Fotboll är ju trots allt något jag lever för.
Till sist: eftersom lillsyrran lade skorna, klistret och tejpbitarna i håret på hyllan tänker jag försvara familjeäran och börja spela handboll. Tydligen tränar Chicago Inter Handboll Club varje fredag klockan sju på Northeastern Illinois University som ligger rakt över gatan från North Park. Jag och den gamle Kroppskultur-legedendaren Veiron tänker gå dit, dra en liten vals att jag är en sjujäkla linjespelare och börja träna med dem. Jag menar, hur svårt kan det vara att stå på sexmeterslinjen och gruffa, stånka, bitas och rivas, och någon gång i bland få en passning, vända om och skjuta bredvid målvakten? Jag gjorde det på skolgympan hela tiden.
Er surströmming bland glada laxar
Gustav
Friday, September 19, 2008
Iowa reloaded
Imorgon bär det av till DeBuke, Iowa, för match mot Loras College, en skola mest känd för att ha fostrat NFL-kommentatorn Greg Gumble. Om ni kommer ihåg så åkte vi dit i vintras för att spela en inomhusturnering. Mitt starkaste minne från den resan är, förutom att vi vann, att jag för första gången verkligen trodde att jag skulle dö.
Det var kolsvart, snöigt, kuperad terräng, isigt väglag och dålig sikt. Vi satt packade som sillar i en gammal Honda med risig motor med en biltjuv bakom ratten. Vi låg och tryckte bakom en lastbil på en oupplyst väg och vår chaufför, Kevin Gathje, tyckte att det bästa stället att köra om på var i en sådär lagom brant uppförsbacke. När han gick ut i omkörningsfil trodde vi först att han skämtade, men när vi insåg att han var gravallvarlig började vi alla skrika hur jävla dum i huvet han är. Man såg knappt fram till backkrönet 100 meter framför oss, den gamla Hondan accelererade sämre än morsans Peugeot (jag älskar den bilen, men någon Köeningsegg är den inte) och den gnetade sig sakta, men inte så säkert, förbi lastbilen bredvid oss. Det som kändes som en en timme tog säkert bara någon minut en tanke väldigt klart: "Iowa - varför ska jag dö i Iowa av alla jävla ställen?"
Som ni kanske har listat ut så mötte vi inte någon SUV eller lastbil, annars hade jag, för att använda en hederlig klyscha, inte suttit här idag. När vi var tillbaka i säkerhet i rätt fil på den isiga, snöiga vägen fick Kevin sina fiskar klyschigt varma, och det var inte långt ifrån att vi tvingade honom att stanna bilen och degraderade honom till bakluckan.
Som sagt, imorgon bär det av igen, denna gången i en obekväm buss. Loras är tydligen ett av de allra bästa lagen i landet så det är risk att vi åker på en fotbollslektion. Personligen är jag ju inte heller sådär helpeppad på att åka fyra timmar enkel resa för att nöta bänk och därmed få hela min lördag förstörd. Vår match är inte förrän 19, men vi åker redan klockan 11 eftersom vi reser tillsammans med tjejlaget som ska möta deras damer klockan 17. Därför kommer vi inte komma hem förrän tidigast ett på natten. Dessutom är det alkoholförbud 48 timmar innan match så det sabbar min fredagkväll också. Ikväll har nämligen The Norwegians fest, men den kan man ju inte ha roligt på. Vojne, vojne...
Er inte alls så bittra vän,
Gustav
Det var kolsvart, snöigt, kuperad terräng, isigt väglag och dålig sikt. Vi satt packade som sillar i en gammal Honda med risig motor med en biltjuv bakom ratten. Vi låg och tryckte bakom en lastbil på en oupplyst väg och vår chaufför, Kevin Gathje, tyckte att det bästa stället att köra om på var i en sådär lagom brant uppförsbacke. När han gick ut i omkörningsfil trodde vi först att han skämtade, men när vi insåg att han var gravallvarlig började vi alla skrika hur jävla dum i huvet han är. Man såg knappt fram till backkrönet 100 meter framför oss, den gamla Hondan accelererade sämre än morsans Peugeot (jag älskar den bilen, men någon Köeningsegg är den inte) och den gnetade sig sakta, men inte så säkert, förbi lastbilen bredvid oss. Det som kändes som en en timme tog säkert bara någon minut en tanke väldigt klart: "Iowa - varför ska jag dö i Iowa av alla jävla ställen?"
Som ni kanske har listat ut så mötte vi inte någon SUV eller lastbil, annars hade jag, för att använda en hederlig klyscha, inte suttit här idag. När vi var tillbaka i säkerhet i rätt fil på den isiga, snöiga vägen fick Kevin sina fiskar klyschigt varma, och det var inte långt ifrån att vi tvingade honom att stanna bilen och degraderade honom till bakluckan.
Som sagt, imorgon bär det av igen, denna gången i en obekväm buss. Loras är tydligen ett av de allra bästa lagen i landet så det är risk att vi åker på en fotbollslektion. Personligen är jag ju inte heller sådär helpeppad på att åka fyra timmar enkel resa för att nöta bänk och därmed få hela min lördag förstörd. Vår match är inte förrän 19, men vi åker redan klockan 11 eftersom vi reser tillsammans med tjejlaget som ska möta deras damer klockan 17. Därför kommer vi inte komma hem förrän tidigast ett på natten. Dessutom är det alkoholförbud 48 timmar innan match så det sabbar min fredagkväll också. Ikväll har nämligen The Norwegians fest, men den kan man ju inte ha roligt på. Vojne, vojne...
Er inte alls så bittra vän,
Gustav
Sunday, September 14, 2008
Vatten, stan är full av vatten
Varje vaken sekund tänker jag på låtar eller textrader som passar in på olika situationer jag befinner mig i, och på grund av helgens intensiva regnande har många titlar snurrat i huvudet: Travis Why Does It Always Rain On Me?, Pugh Rogefeldts Vandrar I Ett Regn, Grateful Deads Box of Rain, The Beatles Rain, Moneybrothers Stormy Wheater, Supertramps It´s Raining Again, Creedence Clearwater Revivals Have You Ever Seen the Rain och Who´ll Stop the Rain?, Dylans Rainy Day Women, ledmotivet till Singing in the Rain och The Whos tvetydiga Love Reign O´er Me. Denna lilla egenhet, om det nu är en, speglar av sig här på bloggen då jag gärna döper mina inlägg efter låtar, men trots att alla de ovanstående, plus några till, hade funkat som titel idag fastnade jag ändå för Robban Brobergs gamla klassiker. Även fast den inte direkt handlar om regn så beskriver den ändå bäst läget i Chicago och hela Cook County just nu. För staden är verkligen full av vatten - en jävla massa vatten.
Tre dagar i sträck har det regnat likt Roskilde-07 vilket har resulterat i att alla floder och vattendrag har svämmat över sina bräddar och "state of emergency" har utlysts i hela Cook County. Vad jag har förstått är det resterna av orkanen Ike som har jobbat sig upp norrut genom Mellanvästern och nu skvätter av sig på våra bräddgrader. Längre söderut, speciellt i Texas, är läget riktigt illa, något liknade översvämningarna i Hälsingland för några år sedan, fast mycket värre. Alla kloaker och dräneringssystem är överfulla och myndigheterna säger att de pumpat bort 64 miljarder gallons (240 miljarder liter) vatten ut i Lake Michigan. De visade på nyheterna vilket område i Chicago som har drabbats värst; en rektangel mellan gatorna Foster, Ainsle, Lawrence och St.Luis där norra grenen av Chicago-floden flyter igenom. Självklart hamnar man i händelsernas centrum eftersom det är precis där North Park ligger, och självklart trotsade jag elementen och gav mig ut med kameran för att dokumentera det som har nämnts till The Great Chicago Flood.
Tre dagar i sträck har det regnat likt Roskilde-07 vilket har resulterat i att alla floder och vattendrag har svämmat över sina bräddar och "state of emergency" har utlysts i hela Cook County. Vad jag har förstått är det resterna av orkanen Ike som har jobbat sig upp norrut genom Mellanvästern och nu skvätter av sig på våra bräddgrader. Längre söderut, speciellt i Texas, är läget riktigt illa, något liknade översvämningarna i Hälsingland för några år sedan, fast mycket värre. Alla kloaker och dräneringssystem är överfulla och myndigheterna säger att de pumpat bort 64 miljarder gallons (240 miljarder liter) vatten ut i Lake Michigan. De visade på nyheterna vilket område i Chicago som har drabbats värst; en rektangel mellan gatorna Foster, Ainsle, Lawrence och St.Luis där norra grenen av Chicago-floden flyter igenom. Självklart hamnar man i händelsernas centrum eftersom det är precis där North Park ligger, och självklart trotsade jag elementen och gav mig ut med kameran för att dokumentera det som har nämnts till The Great Chicago Flood.
Den cirkulära byggnaden är Andersson Hall och bron över den nybildade sjön leder till cafeterian. Vanligtvis är det tre meters fri höjd mellan marken och bron. Andersson ligger extra brunt till eftersom den sjunker varje år på grund av att den står så nära floden. De har planerat att riva den inom några år och att få källaren vattenfylld kommer inte direkt förlänga dess livslängd.
De har tvingats evakuera tre av universitetets byggnader; elevhemmen Anderson och Burgh Hall, samt Magnusson Campus Center där cafeterian och klassrum finns. De som bor i de båda elevhemmen, totalt cirka 300 elever, tvingas sova i träningslokalen Helwig Recreational Center eller hos vänner, och alla lektioner har ställts in i morgon. 
Bron över Chicago-floden. Vanligtvis brukar vattnet sippra fram en halvmeter djupt och närmare tre meter under brospannet. Ett stort träd drogs upp med rötterna och fastnade mot bron. De sågade av kronan och nu står bara stammen kvar, den syns lite otydligt.
En översvämmad gångväg. Andersson i bakgrunden. Kolla in den här länken för fler foton:
http://www.chicagotribune.com/news/chi-flooding-ugc,0,5854413.ugcphotogallery
Som sagt, alla lektioner är inställda imorgon, dock inte vår träning. Dessutom tvingades vi upp i lördags morse klockan 7 i för straffträning. Anledningen till att var tvugna att springa, när det regnade som värst dessutom, var för att min kära rumskompis Steve hade åkt fast med alkohol på campus. Klantar en i laget till det straffas alla eftersom Coachen praktiserar kollektiv bestraffning som religion.
Fast Steve tyckte inte att det räckte med att vi skulle springa en gång. Trots att jag väckte honom två gånger somnade han igen och missade träningen, och det är inte populärt bland lagkamraterna att den enda som inte dyker upp är den vi springer för. Så nu måste vi springa två morgnar till på grund av honom. Bra jobbat!
Fast trots allt elände har jag ändå haft en bra helg. I lördags fyllde mittfältaren och sydkoreanen Isaac Lee 21 och han tog med tio av oss från laget downtown. Kvällen började på Nara Lounge, vars koreanska ägare är en nära vän till Isaac, med shots och bärs på Mr. Lees bekostnad. Dock betalade vi på eget initiativ alla 20 dollar var, vilket är en bra deal eftersom vi troligtvis drack för 60 dollar per skalle (det blev många Helan går). Enligt ryktet slutade notan på närmare 700 dollar, en summa som skulle skrämma livet ur oss vanliga, dödliga studenter. Vi kan därmed slå fast att Mr. Lee lever inte på CSN.
Sedan fortsatte vi till nattklubben Excalibur mitt i downtown. Tydligen var det asian night i lördags, eftersom 90 procent av besökarna hade asiatiskt ursprung, och alla verkade känna Isaac. Annorlunda, men mycket roligt. För en som mest hållt till på skabbiga barer och trånga studentfester var det riktigt häftigt att smaka på det ljuva utelivet i en amerikansk storstad. Fast som vanligt håller jag de allra smaskigaste detaljerna för mig själv.
Ert paraply i regnet
Gustav
Tuesday, September 9, 2008
Angående amerikanska lagnamn
Som välbekant är består klubblagsnamn i Sverige och övriga världen generellt av orten de hör hemma, samt en förkortning av det fullständiga klubbnamnet. Välkända exempel är IFK Göteborg, Kalmar FF, Hjulsbro IK, Smedby AIS, FC Barcelona, Linköpings HC.
I USA fungerar det annorlunda; istället för en bokstavskombination lägger man till något flashigt plural, förslagsvis ett djur, yrke, mytologiskt väsen eller folkslag som gärna är representativt för orten där man hör hemma. Detta leder ofta till förvirring för en utomstående då sportkommentantatorer och dylika hellre nämner lagen vid deras tilläggsnamn än staden de faktiskt kommer ifrån. Till exempel, säger någon att han är ett Chiefs-fan så förväntas du att veta att han menar Kansas Citys amerikanska fotbollslag. Varje sportintreserad amerikan med självrespekt bör kunna alla lag, från alla städer, i alla ligor. Förutom NHL. Efter ett drygt år i USA har jag nu fått någorlunda grepp på virrvarret och tänkte dela med mig av denna enorma kunskapskälla. Låt oss nu gå på upptäktsfärd i faunan av amerikanska lagnamn.
Djurfeferenser är som sagt populära i alla sporter och ligor, desto vildare desto bättre; i NBA har vi bland andra Chicago Bulls, Millwaukee Bucks, Memphis Grizzlies och Toronto Raptors. I NFL huserar till exempel Chicago Bears, Cincinatti Bengals, Detroit Lions, Denver Broncos och Jacksonville Jaguars. NHL vill inte vara sämre; Pittsburgh Penguins, Nashville Predators, Florida Panthers och Anaheim Ducks hittar vi där.
Genom att titta på en stads lagnnamn kan man lista ut vilka industrier som har varit eller är viktiga för staden: stålstaden Pittsburghs NFL-lag heter Steelers, bryggeritäta Millwaukees basebollag lyssnar till Brewers, bilstaden Detroits basketlag heter Pistons och Houstons dito går under benämningen Rockets eftersom att NASAs högkvarter ligger i staden.
Ibland får lag namn efter etniciteter/folkslag som historiskt sett har präglat deras stad. Även här finns många exempel; Minnesota Vikings efter de många svenskättlingarna i staten, Boston Celtics efter de stora antalet irländare där, likaså Universitetet Notre Dame vars olika lag heter Fighting Irish, New England Patriots eftersom där grundades Amerika. Speciellt många kanadensiska hockeylags namn refererar till att vara kanadensare: Canucks, Canadiens, Maple Leafs och klassiska Nordiques.
Fast det allra populäraste folkslaget att döpa sig efter är indianerna. Exemplen är otaliga; Kansas City Chiefs, Chicago Blackhawks, University of Illinois Fighting Illinii, Washington Redskins, Cleveland Indians och Cincinatti Reds. Av förståeliga skäl har det här retat gallfeber på många av nordamerikas kvarvarande indianstammar. Här kan vi verkligen tala om den rätta innebörden av modeordet kränkt.
Joe Kerley, en ny kille i fotbollslaget, berättade en rolig anekdot med anknytning till detta fenomen. Ett gäng indianättlingar, eller rättare sagt amerikanska ursprungsinvånare, på hans high school skulle starta ett fotbollslag. Som protest mot etablissemanget ville de döpa sig till Whitemen. Det gick inte alls för sig.
Jag skulle kunna fortsätta i evigheter på ämnet, men det börjar bli dags att avrunda. Amerikanska lagnamn är intressanta; ibland blir det bra (Dallas Cowboys), fyndigt (Buffalo Bills), töntigt (Cleveland Browns), korkat (Minnesota Lakers flyttar till Los Angeles där det inte finns några sjöar), tufft (Calgary Flames) eller bara oförklarligt (Kansas City Royals och Los Angeles Kings i ett land som aldrig haft en monark). Ibland försöker svenska lag på sig samma sak, men de gör sig bara själva till åtlöje (MIF Redhawks).
Till sist vill jag ge mitt eget North Park Vikings ett hedersomnämnande. Eftersom vi är en svenskgrundad skola tyckte någon att vi skulle heta Vikings. Inget fel med det, men nu är det ju så att North Park också är en kristen skola, och som vi alla vet var vikingarna väldigt förtjusta i att våldta nunnor, döda munkar och plundra och bränna ner kloster. Som kronan på det ironiska verket föreställer vårt emblem ett vikingaskepp med ett kors på seglet. Det får mig att tänka på Peter Dalles misslyckade uppfinnare i Lorry/Yrrol: "Jag tänkte inte på det".
Er vind i vikingaseglet,
Gustav
I USA fungerar det annorlunda; istället för en bokstavskombination lägger man till något flashigt plural, förslagsvis ett djur, yrke, mytologiskt väsen eller folkslag som gärna är representativt för orten där man hör hemma. Detta leder ofta till förvirring för en utomstående då sportkommentantatorer och dylika hellre nämner lagen vid deras tilläggsnamn än staden de faktiskt kommer ifrån. Till exempel, säger någon att han är ett Chiefs-fan så förväntas du att veta att han menar Kansas Citys amerikanska fotbollslag. Varje sportintreserad amerikan med självrespekt bör kunna alla lag, från alla städer, i alla ligor. Förutom NHL. Efter ett drygt år i USA har jag nu fått någorlunda grepp på virrvarret och tänkte dela med mig av denna enorma kunskapskälla. Låt oss nu gå på upptäktsfärd i faunan av amerikanska lagnamn.
Djurfeferenser är som sagt populära i alla sporter och ligor, desto vildare desto bättre; i NBA har vi bland andra Chicago Bulls, Millwaukee Bucks, Memphis Grizzlies och Toronto Raptors. I NFL huserar till exempel Chicago Bears, Cincinatti Bengals, Detroit Lions, Denver Broncos och Jacksonville Jaguars. NHL vill inte vara sämre; Pittsburgh Penguins, Nashville Predators, Florida Panthers och Anaheim Ducks hittar vi där.
Genom att titta på en stads lagnnamn kan man lista ut vilka industrier som har varit eller är viktiga för staden: stålstaden Pittsburghs NFL-lag heter Steelers, bryggeritäta Millwaukees basebollag lyssnar till Brewers, bilstaden Detroits basketlag heter Pistons och Houstons dito går under benämningen Rockets eftersom att NASAs högkvarter ligger i staden.
Ibland får lag namn efter etniciteter/folkslag som historiskt sett har präglat deras stad. Även här finns många exempel; Minnesota Vikings efter de många svenskättlingarna i staten, Boston Celtics efter de stora antalet irländare där, likaså Universitetet Notre Dame vars olika lag heter Fighting Irish, New England Patriots eftersom där grundades Amerika. Speciellt många kanadensiska hockeylags namn refererar till att vara kanadensare: Canucks, Canadiens, Maple Leafs och klassiska Nordiques.
Fast det allra populäraste folkslaget att döpa sig efter är indianerna. Exemplen är otaliga; Kansas City Chiefs, Chicago Blackhawks, University of Illinois Fighting Illinii, Washington Redskins, Cleveland Indians och Cincinatti Reds. Av förståeliga skäl har det här retat gallfeber på många av nordamerikas kvarvarande indianstammar. Här kan vi verkligen tala om den rätta innebörden av modeordet kränkt.
Joe Kerley, en ny kille i fotbollslaget, berättade en rolig anekdot med anknytning till detta fenomen. Ett gäng indianättlingar, eller rättare sagt amerikanska ursprungsinvånare, på hans high school skulle starta ett fotbollslag. Som protest mot etablissemanget ville de döpa sig till Whitemen. Det gick inte alls för sig.
Jag skulle kunna fortsätta i evigheter på ämnet, men det börjar bli dags att avrunda. Amerikanska lagnamn är intressanta; ibland blir det bra (Dallas Cowboys), fyndigt (Buffalo Bills), töntigt (Cleveland Browns), korkat (Minnesota Lakers flyttar till Los Angeles där det inte finns några sjöar), tufft (Calgary Flames) eller bara oförklarligt (Kansas City Royals och Los Angeles Kings i ett land som aldrig haft en monark). Ibland försöker svenska lag på sig samma sak, men de gör sig bara själva till åtlöje (MIF Redhawks).
Till sist vill jag ge mitt eget North Park Vikings ett hedersomnämnande. Eftersom vi är en svenskgrundad skola tyckte någon att vi skulle heta Vikings. Inget fel med det, men nu är det ju så att North Park också är en kristen skola, och som vi alla vet var vikingarna väldigt förtjusta i att våldta nunnor, döda munkar och plundra och bränna ner kloster. Som kronan på det ironiska verket föreställer vårt emblem ett vikingaskepp med ett kors på seglet. Det får mig att tänka på Peter Dalles misslyckade uppfinnare i Lorry/Yrrol: "Jag tänkte inte på det".
Er vind i vikingaseglet,
Gustav
Sunday, September 7, 2008
En sketen halvlek
Valkampanjen går sin gilla gång; de båda presidentkanditaterna spyr galla på varandra i sina reklamfilmer, GOP:s (republikarnerna) vicepresidentkandidat Palin får skit för att hennes dotter är gravid och att hon inte ger intevjuer, McCain ser bara äldre och äldre ut, och frågan om Obama är tillräckligt svart kvarstår. Han upplever ett litet Moment 22 i den frågan: på ena sidan står många vita som tycker att han är för svart och på den andra ett gäng svarta som tycker han är för vit. Hur han än gör blir det fel, håhå jaja.
Annars får man inte reda mycket om de båda kandidaternas olika ståndpunkter och program. Pressen fokuserar mer på vem som leder, vem som vann den senaste debatten och vem som ter sig bäst presskonferensen, istället för att rapportera vad de verkligen säger. Och som sagt, kanditaternas reklamsnuttar går mer ut på att smutskasta den andre än att sälja sig själv. Låg och glodde på America's Funniest Homevideos idag och i reklampausen får jag veta att "Obama is weak, inexperienced and not fit to lead America out of this hard times. McCain is" och att "This message has been approved and paid for by me, John McCain". Hur han då ska leda landet ur krisen har jag ingen aning om. Jag antar att det är det här man får med tvåpartisystem.
----------------------------------
I helgen hade vi två matcher, i lördags borta vann vi med 1-0 på övertid mot tolfte-rankade i nationen Dominican University Stars, och idag vann vi hemmapremiär mot Illinois College Blueboys med 2-0. Jag var bänkad hela matchen mot Dominican, men fick spela en halvlek mot dynggänget Illinois College. Hade exakt ett ingripande; ett ganska bra skott vid stolproten som jag TV-dök på och klistrade snyggt. Trots speltid så är min position som reserv ganska cementerad just nu, men som sagt, det är bara att gneta vidare. Det gav ju betalt förra säsongen, så varför inte i år?
Tänkte skriva lite om fenomenet med lagnamn i USA, men jag sparar det till nästa inlägg. För nu jävlar ska det pluggas, vi hörs!
Er mask i komposten
Gustav
Annars får man inte reda mycket om de båda kandidaternas olika ståndpunkter och program. Pressen fokuserar mer på vem som leder, vem som vann den senaste debatten och vem som ter sig bäst presskonferensen, istället för att rapportera vad de verkligen säger. Och som sagt, kanditaternas reklamsnuttar går mer ut på att smutskasta den andre än att sälja sig själv. Låg och glodde på America's Funniest Homevideos idag och i reklampausen får jag veta att "Obama is weak, inexperienced and not fit to lead America out of this hard times. McCain is" och att "This message has been approved and paid for by me, John McCain". Hur han då ska leda landet ur krisen har jag ingen aning om. Jag antar att det är det här man får med tvåpartisystem.
----------------------------------
I helgen hade vi två matcher, i lördags borta vann vi med 1-0 på övertid mot tolfte-rankade i nationen Dominican University Stars, och idag vann vi hemmapremiär mot Illinois College Blueboys med 2-0. Jag var bänkad hela matchen mot Dominican, men fick spela en halvlek mot dynggänget Illinois College. Hade exakt ett ingripande; ett ganska bra skott vid stolproten som jag TV-dök på och klistrade snyggt. Trots speltid så är min position som reserv ganska cementerad just nu, men som sagt, det är bara att gneta vidare. Det gav ju betalt förra säsongen, så varför inte i år?
Tänkte skriva lite om fenomenet med lagnamn i USA, men jag sparar det till nästa inlägg. För nu jävlar ska det pluggas, vi hörs!
Er mask i komposten
Gustav
Tuesday, September 2, 2008
Aldrig mera Big Mac
Jag tänkte från början använda den beprövade sandwich-metoden i författandet av detta inlägg, men efter att ha insett att jag har för många dåliga nyheter att berätta så insåg jag att det var fruktlöst. Istället kommer jag bara beta av tråkigheterna, men avsluta med några glada bilder.
Förkyld och jävlig fick jag idag min första käftsmäll av det amerikanska banksystemet. Jag väcks ur min förmiddagsslummer av ett telefonsamtal, i andra änden är ett sådant där inkassoföretag. Glad i hågen berättade damen i luren att jag tydligen är skyldig min bank runt 230 dollar, fast de var tillräckligt generösa att de kunde nöja sig med 177.39 dollar. Inte lika glad i hågen förklarade jag för henne att jag tyckte det var, fritt översatt, tjurdynga. Bullshit eller inte, så här ligger det tydligen till.
För er som inte vet har jag haft lite strul med överföringen av mina surt förvärvade CSN-pengar. Som ni kan se i tidigare inlägg så hade mitt USA-konto upphört eftersom jag var så sugen på en Big Mac & Co på O`Hare-flygplatsen när jag åkte hem i våras. Jag hade exakt 5.25 kvar på kontot, vilket förträffligt nog var det exakta priset på ovan nämnda delikatess. Jag nollade således mitt konto och har man inte pengar på kontot upphör det efter en månad.
Nu till kruxet i kråksången; enligt den nu inte lika glada damen i luren hade jag gjort en transaktion till ett värde av den astronomska summan 1.34 dollar (troligtvis ett paket tuggummi på en bensinstation) som inte blivit betald för mitt konto hann upphöra innan betalningen genomförts. Sim salabim, banken behövde pröjsa och jag har blivit skyldig dem 177.39 dollar i form av ackumulerade avgifter för det obetalda tuggummipaketet. Någonting de har glömt att informera mig om. Nu är jag betalningsskyldig och om jag inte pröjsar kommer jag få en betalningsanmärkning och kan då i princip inte skaffa ett bankonto i staterna förrän efter nästa millenieskifte. Bara i USA, vänner, bara i USA.
Fan vad förbannad jag blir, just nu vill jag bara krossa systemet Fight Club-style. Jag gick trots det med på att betala eftersom jag som ni kanske förstår inte vill få problem i framtiden. Nu ska jag vänta tills räkningen är betald, sedan ska jag gå till banken och regna helveteseld över dem i form av tjat och gnat tills deras öron blöder och de ber om nåd. De borde veta bättre än att jävlas med en som fått en orkan uppkallad efter sig.
Helgens Maryland-resa är väl inte heller så mycket att skriva hem om, men en liten sammanfattning ska ni få. Maryland är en stat på USA:s östkust belägen nedanför New Jersey och Delaware. Stora städer i staten är Baltimore och huvudstaden Washington, D.C., och förutom stränder är den ganska lik Illinois. Klockan 7.00 på fredagsmorgonen samlas vi utanför omklädningsrummet, och efter en timme tågresa, två timmar flyg till Baltimore och fem timmar i bil, en resa som egentligen skulle tagit två timmar (en bro över en gigantisk vik var avstängd), är vi framme vid hotellet i metropolen Pocomoke City belägen en halvtimme söder om Salisbury (av budgetskäl bodde vi inte i Salisbury där vi spelade våra matcher).
På lördagen spelade vi mot Salisbury University, ett lag rankat topp 20 i landet, och på söndagen mot St. Mary`s College från någonstans i Virginia tror jag. Planen var den bästa jag någonsin sett, men jag kunde egentligen inte bry mig mindre eftersom jag inte fick en enda minut av speltid. Den nya killen från Cleveland, Joe, fick alla 180 minuter. Jävligt nödvändigt att ta med sig fyra målvakter då. Två gånger torsk blev det också, 2-1 respektive 1-0.
Till skillnad från förra året då jag var så jävla dålig att jag inte förtjänade att spela är jag nu jävligt förbannad på Coachen. Nu har jag självförtroende och har visat på träningar och de matcher jag spelat (utan ett insläppt mål) att jag i år verkligen ska vakta buren. Speceillt eftersom han vårt individuella samtal efter förra säsongen förklarade han att han tror på mig, att jag visat att jag är den bäste de har och att "the sky is the limit for you, Goose". Det samtalet var en bidragande orsak att jag valde att vara med i laget i år.
Jag känner att jag inte har fått en ärlig chans, att han kräver så mycket mer av mig än de andra keeprarna. Till skillnad från de andra har jag aldrig fått en uppmuntrande kommentar på träning. Dock kan jag inte förneka att Joe har spelat bra, dessutom är han en riktigt skön kille och en av dem jag spenderat mest tid med så här långt. Det till trots, jag hade tagit båda målen mot Salisbury.
Så här långt är det alltså en deja vu-säsong, men det här året tänker jag inte vara glad, munter och nöjd. Nu ska jag istället köra ända in i kaklet på träningarna, samt uttöva den beprövade tyska skolan för bänkade målvakter; tjura på bänken och tycka att alla är idioter. Det leder kanske inte till mer speltid, men jag visar så gott det går mitt missnöje. Det är ju redan utrett att jänkar-coacher är på det verbala planet mer onåbara än Al Capone.
Nog gnällt, Maryland-resan bjöd på trots allt på några höjdpunkter och jag tänkte avsluta med två glada bilder.
Eftersom vi bodde en halvtimme från spelorten i metropolen Pocomoke City blev det mycket bilåkande. Här cruisar jag i reseflott hår i baksätet på vår van med Steve, aka"Vanilla Ice" Hosch och Alex, aka "Dirty Mexican", "Summertime", "Borderjumper" Summers (egentligen är han dominikan, född och uppvuxen i New Hampshire)
Efter matchen på söndagen åkte vi till Ocean City vid atlantkusten, en stad som bäst beskrivs som ett White Trash-Miami. Den höga koncentrationen av konfederationsflaggor till trots bjöd staden på trettio grader i luften, 25 i vattnet och två meter höga vågor. Gruppbild var såklart ett måste. Om inte detta gäng superhunkar lockar mina kvinnliga bekanta att komma på besök vet jag inte vad som gör det.
Från Er vind i New Orleans
/Gustav "Hurricane" Skogens
PS. Blogger bråkar med mig; av någon anledning fattar den inte att jag vill ha blanka rader mellan mina stycken så när jag publicerar klumpar hela texten ihop sig. Ber om ursäkt för det.
Thursday, August 28, 2008
Make sure your seatbelt is safely fastened and that your seat is in an upright position...
Imorgon ar det dags for mig att hora de beromda flyvardinneinstruktionerna igen. Vi aker namligen till Marlyland, narmare bestamt Salisbury, dar vi ska trana och sparka boll mot tva lag. Kommer tillbaka pa mandag och lovar att publicera bilder och dylikt.
Thank you for chosing SkoggBlogg and I hope to see you soon again..
/Captain Gustav
Thank you for chosing SkoggBlogg and I hope to see you soon again..
/Captain Gustav
Wednesday, August 27, 2008
You´re in the army now
I måndags började det riktiga livet i och med skolstarten. Mitt schema går väl egentligen inte att klaga på, förutom träning 16.30 till 18.15 varje dag så är det här vad jag kommer ha för mig om dagarna.
Måndag, onsdag och fredag har jag en lektion, Intro to Business and Economics klockan 11.45 till 12.50. Jag är tvungen att ta den som en del av min så kallade general education och jag är inte alls peppad. Första känslan jag har fått av kursen är att den ska lära oss hur bra, viktigt och anti-kommunistiskt det är att tjäna pengar. I läroboken kan man läsa: "America is the land of opportunities which many foreigners have come to explore...bla bla bla...as of today, 30 percent of all South Korean immigrants own their own business". Att det handlar om butiker som säljer telefonkort ingen vill ha, en städfirma eller en nudelrestaurang som knappt räcker till att försörja familjen nämner inte boken. Knallar man söderut från North Park längs med Kedzie Ave. ser man, bortsett från en och annan bank och snabbmatsresaurang, bara sådana här affärsverksamheter. För att förverkliga The American Dream måste du fortfarande vara vit, man och hetero.
På tisdagar och torsdagar mellan klockan 13.30 och 15-nånting har jag Film Studies. Det är precis som det låter, vi sitter i en filmsal, kollar på klassikerna och analyserar kameravinklar, replikskiften, juxtaposition, undermeningar och lär oss hur man blir riktiga besserwissiga filmnördar. Jag kommer vara hatad på alla filmkvällar från och med nu. I går började vi diskutera den klassiska Hollywood-stilen, det vill säga storyn och vad huvudpersonerna ser, känner och upplever står i fokus och det är sällan oklart vad som händer. Imorgon står Casablanca på schemat och senare blir det bland andra Citizen "Rosebud" Kane och Apocolypse "I love the smell of napalm in the morning" Now.
Tisdagkvällar har jag Media & Society med min favoritlärare Margaret Heafner. Vad den kursen handlar om är väl inte svår att lista ut; medias roll i samhället.
Torsdagkvällar börjar allvaret med Journalism I. Har inte haft någon lektion än, men jag tror jag kommer att trivas. Vi kommer i och för sig inte ha lektion förrän om två veckor eftersom läraren är heltidsreporter och därför är borta i Denver och Minneapolis och rapporterar från demokraternas och republikanernas konvent. Det bådar bara gott, läraren kommer onekligen veta vad han pratar om. Det ska bli väldigt spännande det här.
För att återknyta till titeln; idag har jag varit lite smått mosig i både kropp och huvud på grund av gårkvällens aktiviteter. Jag har en god vän, Sam, som ska rycka in i armen snart och igår var hans sista kväll i Chicago på åtminstone två år, och vi såg till att han fick ett varmt avsked. Festen var klassiskt college-amerikansk; beer pong, negerdunk, light-bärs, insparkade dörrar, röda muggar, välklädda tjejer och mindre välklädda killar i träningströja och shorts, alternativt i jeans med flip-flop och för kort eller alldeles för stor hood-tröja. I värsta fall måste Sam åka till Afghanistan och jaga bin Ladinsar eller till Iraq och jaga andra sorters frihetshatande terrorister.
Det är ledsamt att tänka på att vi kanske aldrig kommer träffas igen för att när han är klar med det militära är jag klar med min utbildning och kanske hemma i Sverige permanent. Dock är det skrämmande att tänka på att vi kanske aldrig kommer träffas igen på grund av att han verkligen kommer bli tvungen att åka till Iraq och bli sprängd av en hemmagjord bomb.
Som sagt, festen var lyckad och jag drullade hemåt vid 2-hugget. Just nu håller de på med reparationer på vårt tak och till min stora förtjusning upptäckte jag att de snälla byggarbetarna hade lämnat kvar stegen till takluckan utanför vår bakdörr. Jag har varit där uppe i dagsljus, men min nyfikenhet att se den nattliga Chicago-vyn fick Nicke Nyfiken att framstå som Rainman. Med kameran i näven klättrade jag, på inte alltför stadiga ben ska erkännas, upp och nedan ser ni resultatet av mitt lilla äventyr.
Måndag, onsdag och fredag har jag en lektion, Intro to Business and Economics klockan 11.45 till 12.50. Jag är tvungen att ta den som en del av min så kallade general education och jag är inte alls peppad. Första känslan jag har fått av kursen är att den ska lära oss hur bra, viktigt och anti-kommunistiskt det är att tjäna pengar. I läroboken kan man läsa: "America is the land of opportunities which many foreigners have come to explore...bla bla bla...as of today, 30 percent of all South Korean immigrants own their own business". Att det handlar om butiker som säljer telefonkort ingen vill ha, en städfirma eller en nudelrestaurang som knappt räcker till att försörja familjen nämner inte boken. Knallar man söderut från North Park längs med Kedzie Ave. ser man, bortsett från en och annan bank och snabbmatsresaurang, bara sådana här affärsverksamheter. För att förverkliga The American Dream måste du fortfarande vara vit, man och hetero.
På tisdagar och torsdagar mellan klockan 13.30 och 15-nånting har jag Film Studies. Det är precis som det låter, vi sitter i en filmsal, kollar på klassikerna och analyserar kameravinklar, replikskiften, juxtaposition, undermeningar och lär oss hur man blir riktiga besserwissiga filmnördar. Jag kommer vara hatad på alla filmkvällar från och med nu. I går började vi diskutera den klassiska Hollywood-stilen, det vill säga storyn och vad huvudpersonerna ser, känner och upplever står i fokus och det är sällan oklart vad som händer. Imorgon står Casablanca på schemat och senare blir det bland andra Citizen "Rosebud" Kane och Apocolypse "I love the smell of napalm in the morning" Now.
Tisdagkvällar har jag Media & Society med min favoritlärare Margaret Heafner. Vad den kursen handlar om är väl inte svår att lista ut; medias roll i samhället.
Torsdagkvällar börjar allvaret med Journalism I. Har inte haft någon lektion än, men jag tror jag kommer att trivas. Vi kommer i och för sig inte ha lektion förrän om två veckor eftersom läraren är heltidsreporter och därför är borta i Denver och Minneapolis och rapporterar från demokraternas och republikanernas konvent. Det bådar bara gott, läraren kommer onekligen veta vad han pratar om. Det ska bli väldigt spännande det här.
För att återknyta till titeln; idag har jag varit lite smått mosig i både kropp och huvud på grund av gårkvällens aktiviteter. Jag har en god vän, Sam, som ska rycka in i armen snart och igår var hans sista kväll i Chicago på åtminstone två år, och vi såg till att han fick ett varmt avsked. Festen var klassiskt college-amerikansk; beer pong, negerdunk, light-bärs, insparkade dörrar, röda muggar, välklädda tjejer och mindre välklädda killar i träningströja och shorts, alternativt i jeans med flip-flop och för kort eller alldeles för stor hood-tröja. I värsta fall måste Sam åka till Afghanistan och jaga bin Ladinsar eller till Iraq och jaga andra sorters frihetshatande terrorister.
Det är ledsamt att tänka på att vi kanske aldrig kommer träffas igen för att när han är klar med det militära är jag klar med min utbildning och kanske hemma i Sverige permanent. Dock är det skrämmande att tänka på att vi kanske aldrig kommer träffas igen på grund av att han verkligen kommer bli tvungen att åka till Iraq och bli sprängd av en hemmagjord bomb.
Lycka till nu, Sam! Dodge those bullets!
Som sagt, festen var lyckad och jag drullade hemåt vid 2-hugget. Just nu håller de på med reparationer på vårt tak och till min stora förtjusning upptäckte jag att de snälla byggarbetarna hade lämnat kvar stegen till takluckan utanför vår bakdörr. Jag har varit där uppe i dagsljus, men min nyfikenhet att se den nattliga Chicago-vyn fick Nicke Nyfiken att framstå som Rainman. Med kameran i näven klättrade jag, på inte alltför stadiga ben ska erkännas, upp och nedan ser ni resultatet av mitt lilla äventyr.
Dark Knight-posen blev inte riktigt lika cool som Christian Bale, men jag är ändå ganska nöjd med slutresultatet. Fast tro mig, en digitalkameralins gör inte utsikten rättvisa. Ni måste komma och hälsa på så jag kan bjuda er på en takpicknick.
Från Er mörke rännstensriddare...
/ Gustav
Friday, August 22, 2008
Livet är super
Sitter vid min dator, uret är efter midnatt, en fest pågår i min lägenhet och jag kan inte deltaga på grund av ett tidigt träningspass imorgon bitti. Fast även trots det rycker rejält i öltarmen är jag inte speciellt bitter eftersom jag har ju min kära blogg att sköta.
Vardagsrummet sett från hallen.
Rummet jag och Steve delar är väl ungefär samma storlek som vårt gamla dormrum. Fast det gör ingenting eftersom man slipper spendera all sin tid där.
Bakdörren. Trappan leder ner till bakgränden, stegen upp till taket med grym vy över Chicagos takåsar och downtown. Det är risk för att det dricks en och annan bärs där uppe.
Träningen och träningsspelet har gått mycket bra i veckan, nu känns det som att jag spelar som jag kan och ska. Att jag börjar komma i form helt enkelt. Trots konkurrens från ytterligare en målvakt, fyra med mig totalt, känns det som att jag är det vassaste strået i vassen. Till skillnad från förra året då jag betedde mig som en flickscout på planen och verkligen inte förtjänade att spela. Nu känner jag mig lugnare, mer avslappnad, inte så jävla stressad över att prestera - och då presterar jag bättre. Jag känner mig mer hemma helt enkelt. Så spelar jag inte mer i år är det för att någon av de andra verkligen är bättre än mig eller att Coachen är dum i huvudet. Tyvärr vet vi redan att han ibland får en släng av den åkomman.
I allmänhet har jag en bra känsla inför det här året - grym lägenhet, grymma vänner, intressanta kurser och en bra harmoni i laget. Det här kan bli ett minnesvärt år för mig.
Har tagit lite bilder på lyan så ni kan se hur jag bor i år - Sawyer Court, lägenhet 305:
Vardagsrummet med LHC-flaggan i centrum. Den ska jag vifta i ansiktet på alla Jönköpings-jävlar som kommer till våren.
Vardagsrummet sett från hallen.
Rummet jag och Steve delar är väl ungefär samma storlek som vårt gamla dormrum. Fast det gör ingenting eftersom man slipper spendera all sin tid där.
Bakdörren. Trappan leder ner till bakgränden, stegen upp till taket med grym vy över Chicagos takåsar och downtown. Det är risk för att det dricks en och annan bärs där uppe.
Ett kök har vi också, allt är praktiskt taget helt nytt. Lägenheten delar jag alltså med Steve och två andra riktigt sköna lirare, Eric Sanchez och Asian-Dan.
Ska sova nu, ska upp tidigt som vanligt. Träning klockan 9 och sedan alumni-match på kvällen. Ni får som läxa att lista ut vad alumni betyder.
Peace the fuck out
/ Gustav
Tuesday, August 19, 2008
Livet suger
...och så var man tillbaka, och det känns jävligt bitterljuvt. Hur kul som helst att träffa alla gamla vänner, lägenheten är riktigt nice med AC, diskmaskin, mikro, kyl och frys, spis och ugn. Lite skillnad mot förra årets sketna dormrum. Det är den ljuva biten.
Den bittra biten är att behöva lämna Sverige efter den bästa sommaren någonsin, tack alla som varit inblandade. Här är det också sommar i och för sig, men det är också försäsong American style, vilket innebär att med jetlag träna tre 2.5-timmarspass om dagen i ungefär 30-gradig hetta. Det springs, hoppas, svettas, stånkas, bökas, bränns, svärs och jämras. Dessutom har jag stukat lillfingret, vilket gör ungefär tusen gånger ondare än ett brutet ben.
Till råga på det meddelade farsan att mitt amerikanska konto har upphört att pengar till det facila värdet av 13 200 dålars är ute på vift. Är det inte jävligt märkligt att de skickar pengarna först och sen upptäcker att det inte finns ett mottagarkonto? Det kan väl inte vara så där raketforskarsvårt att kolla att det finns en mottagare i andra änden. Detta innebär att jag måste gå till banken och krångla, troligtvis får jag prata med den Lloyd Christmas-frisyrprydda mexaren som kan lika lite engelska som jag kan spanska.
Och just det, när jag går och hämtar prylarna jag lämnat kvar i den lägenhet som har förvarat dem över sommaren märker jag att mina kuddar, mitt täcke, mina handdukar, min internetkabel, mina galgar och mina böcker inte är där längre. Inte så farligt, bara allt jag behöver för att leva ett drägligt liv. Klart jag skulle kunna köpa nya, men med 10 dollar på fickan och 16 kronor på mitt svenska konto kommer man inte så långt. Fast dollarn har börjat sjunka igen så man kanske får mer än de där 13 200 när jag till slut får tillgång till mina pengar.
Jaha ja, nu är det snart dags för träning igen, denna gång ett 3-timmars pass under dygnets hetaste timmar. Just de timmar som hundar kokar sönder i bilar, barn upp till 10 och orangehåriga upp till 110 ska gömma sig i den djupaste fängelsehåla de kan hitta, då man kan koka nudlar på vattnet i vattenflaskan, steka ägg på konstgräsmattan och då inte ens herr och fru Klick-Klick-Derk överlever. Under dessa omständigheter ska vi ut och försäsongsträna. Tro mig, om det mot all förmodan finns en Gud, en himmel och allt det där, så kommer vår Coach falla fritt ner i Hin Håles avgrundseldar när han trillar av pinn. Där kommer han få springa Millers, fitness test och five minute-drills tills evigheten tar slut.
Efter regn kommer solsken,
Gustav
För övrigt: Assså, GUD, ni aaanar inte vem såm satt på samma plan som ja!!! E.M.D!!!! Assååå, guuud, ja höll på att svimma. Fyyy faan, va Danni är het!
Om ni inte förstår hade min flight från Stockholm till Atlanta celebert besök i form av Erik, Danni och Mattias från Sveriges senaste misslyckade pojkband E.M.D. Hmm, det var kanske synd att planet inte skrotade ändå. Jag hade lätt kunna offra mig för att befria världen från deras styggelse till musik. Till sist vill jag göra alla tjejer besvikna: Erik är jättekort. Hade han varit tjej och haft platt huvud hade han varit den perfekta flickvännen.
Den bittra biten är att behöva lämna Sverige efter den bästa sommaren någonsin, tack alla som varit inblandade. Här är det också sommar i och för sig, men det är också försäsong American style, vilket innebär att med jetlag träna tre 2.5-timmarspass om dagen i ungefär 30-gradig hetta. Det springs, hoppas, svettas, stånkas, bökas, bränns, svärs och jämras. Dessutom har jag stukat lillfingret, vilket gör ungefär tusen gånger ondare än ett brutet ben.
Till råga på det meddelade farsan att mitt amerikanska konto har upphört att pengar till det facila värdet av 13 200 dålars är ute på vift. Är det inte jävligt märkligt att de skickar pengarna först och sen upptäcker att det inte finns ett mottagarkonto? Det kan väl inte vara så där raketforskarsvårt att kolla att det finns en mottagare i andra änden. Detta innebär att jag måste gå till banken och krångla, troligtvis får jag prata med den Lloyd Christmas-frisyrprydda mexaren som kan lika lite engelska som jag kan spanska.
Och just det, när jag går och hämtar prylarna jag lämnat kvar i den lägenhet som har förvarat dem över sommaren märker jag att mina kuddar, mitt täcke, mina handdukar, min internetkabel, mina galgar och mina böcker inte är där längre. Inte så farligt, bara allt jag behöver för att leva ett drägligt liv. Klart jag skulle kunna köpa nya, men med 10 dollar på fickan och 16 kronor på mitt svenska konto kommer man inte så långt. Fast dollarn har börjat sjunka igen så man kanske får mer än de där 13 200 när jag till slut får tillgång till mina pengar.
Jaha ja, nu är det snart dags för träning igen, denna gång ett 3-timmars pass under dygnets hetaste timmar. Just de timmar som hundar kokar sönder i bilar, barn upp till 10 och orangehåriga upp till 110 ska gömma sig i den djupaste fängelsehåla de kan hitta, då man kan koka nudlar på vattnet i vattenflaskan, steka ägg på konstgräsmattan och då inte ens herr och fru Klick-Klick-Derk överlever. Under dessa omständigheter ska vi ut och försäsongsträna. Tro mig, om det mot all förmodan finns en Gud, en himmel och allt det där, så kommer vår Coach falla fritt ner i Hin Håles avgrundseldar när han trillar av pinn. Där kommer han få springa Millers, fitness test och five minute-drills tills evigheten tar slut.
Efter regn kommer solsken,
Gustav
För övrigt: Assså, GUD, ni aaanar inte vem såm satt på samma plan som ja!!! E.M.D!!!! Assååå, guuud, ja höll på att svimma. Fyyy faan, va Danni är het!
Om ni inte förstår hade min flight från Stockholm till Atlanta celebert besök i form av Erik, Danni och Mattias från Sveriges senaste misslyckade pojkband E.M.D. Hmm, det var kanske synd att planet inte skrotade ändå. Jag hade lätt kunna offra mig för att befria världen från deras styggelse till musik. Till sist vill jag göra alla tjejer besvikna: Erik är jättekort. Hade han varit tjej och haft platt huvud hade han varit den perfekta flickvännen.
Saturday, July 26, 2008
Sommarstängt
Jag har gjort likt latmaskarna på Metro och Extra Östergötland och hela industri-Sverige: tait sommaruppehåll. Fast det har den uppmärksamma bloggläsaren redan förstått. Jag åker tillbaka till Chi-town den 17 augusti, så den 18 kan ni räkna med ett nytt, fräscht, rappt, modernt, häftigt och chockerande inlägg som ni kan rasa mot alternativt känna er kränkta av. Tills vidare får jag rekommendera min gode vän Linus blogg: ingenintegritet.blogspot.com.
Ta det lugnt med bärsen, för det gör inte jag....Peace the fuck out!
Ta det lugnt med bärsen, för det gör inte jag....Peace the fuck out!
Saturday, May 17, 2008
Jag lever fortfarande
Kollade mig mejlbox harom aftonen och sag att jag hade 25 nya meddelande varav ett tiotal undrade om jag fortfarande var i livet. Oroa er inte, jag lever och ar kry, just nu sippar jag pa en Old Style, smalter en sjuhelsikes middag och lyssnar pa Baba O'Riley. Dessutom firar jag Syttonde maj med mia norska vanner Inger och Tor. Livet blir inte mycket battre an sa, mojligtvis kunde Old Stylen bytas ut mot en Reissdorff Kolsch eller en Pilser Urquell sa hade jag matt lite battre.
Tiden i Kansas City var grym, berattar mer om den nar jag kommer hem. JAg landar pa mandag morgon klockan 8.15 som planerat. Sag att jag nagon hade ringt hemifran i morse, men tyvarr kan jag inte svara eftersom jag inte har nagra credits kvar pa min yuppienalle, for att anvanda ett gammalt klassiskt nittiotalsuttryck.
Fan, utan mobil och internet kunde man lika garna varit dov, blind och stum. Tank pa Karl Oskars tid da det tog en manad eller tva for ett brev att ta sig fran USA till Sverige. Nu for tiden maste man horas minst en gang om dagen, annars tror folk att man har blivit bortford av utomjordingar.
Peace, och see you on the right side of the Atlantic..
Tiden i Kansas City var grym, berattar mer om den nar jag kommer hem. JAg landar pa mandag morgon klockan 8.15 som planerat. Sag att jag nagon hade ringt hemifran i morse, men tyvarr kan jag inte svara eftersom jag inte har nagra credits kvar pa min yuppienalle, for att anvanda ett gammalt klassiskt nittiotalsuttryck.
Fan, utan mobil och internet kunde man lika garna varit dov, blind och stum. Tank pa Karl Oskars tid da det tog en manad eller tva for ett brev att ta sig fran USA till Sverige. Nu for tiden maste man horas minst en gang om dagen, annars tror folk att man har blivit bortford av utomjordingar.
Peace, och see you on the right side of the Atlantic..
Thursday, May 8, 2008
Ett svenskt musikunder på besök i Chi-town
Jag har precis gjort ett slutprov i Intro to Media Studies och har ett i Intro to Bible kvar ikväll, och däremellan tänkte jag uppdatera El blogelito. Dessutom tvättar jag mitt täcke just nu, samt mitt vita lakan som har antagit en härlig nyans av studentgult. Jag sålde också precis en Public Speaking-bok för 15 dollar till en tjejkompis, visserligen lurade jag henne lite eftersom det är fullt möjligt att få ett A i den kursen utan att öppna boken en enda gång. Fast vafan, jag i min tur blev ju lurad förra terminen, och det blir hennes tur att lura någon annan när hon säljer den vidare. För att summera, just nu skriver jag blogg, skriver på MSN, pluggar, tvättar, lyssnar på musik och lurendrejar på samma gång; den som sade att killar inte kan göra två saker samtidigt hade inte en aning om vad hon, för att jag antar att det var en kvinna, snackade om.
Från en sak till en annan, igår kväll gick jag, Frida, Hilda, Sara, en annan Sara och Wilhelm och såg Robyn spela på Park West. Förväntningarna på konserten var stora från min sida, eftersom då jag såg henne på Hultsfred 2005 bjöd hon på en show som blåste skallen av mig. Med samma låtmaterial nu som då kunde det ju inte misslyckas. Nämnas bör ju för den oinsatte att Robyn har kommit en lång väg från Do You Really Want Me-tiden nittonhundranittionånting, och det självbetitlade albumet från 2005, en blandning av elektro-pop, pop, dance och allsköns smala genrer, är högt, högt upp på min lista över favoritalbum. En inte helt oäven lista som bebos av bland andra Springsteens Born to Run, Pink Floyds Dark Side of the Moon och Wish You Were Here, The Soundtrack of our Lives Welcome to the Infant Freebase, Cornelis Victor Jara och The Hives Veni Vidi Vicious.
Park West är en teaterbyggnad som är svartinredd likt storasyrrans lägenhet, med ett dansgolv framför scenen, barer längst bak och reserverbara bord och soffor däremellan. Lokalen var relativt fullsatt och stämningen kompakt. Med sådana förutsättningar är det ju upplagt för succé, och mycket riktigt, så blev det också. Spelningen var kanske inte lika bra som den på Hultan 05, men inte långt därifrån. Mestadels berodde väl det på att det var publiken var mindre, inte svensk och nyktrare. Blev inte riktigt samma drag nedanför som på scenen, även fast jag gjorde mitt bästa.
Det jag gillar med Robyns scenframträdande är att hon är energisk, har otrolig scennärvaro, gillar sin publik och är sexig på sina egna villkor. Hon är en skön motpol till Britney Spears, Chistina Aguilera och Rihannas åmande och kråmande porrposer på scen. Om man dessutom backas av dubbla trumset kan det inte gå fel. Fan, coolare än så kan det inte bli. Tyvärr har jag inga bilder att visa er eftersom jag lämnade kameran hemma. Det var i och för sig ett högst medvetet val eftersom ofta när man har en kamera med sig fokuserar man mer på att ta bra bilder än att njuta av musiken.
Jag tänker inte på Aftonbladet-manér beskriva konserten låt för låt, det har jag varken tid, lust eller ork med (och jag antar att någon av er har detsamma när det gäller att läsa om det). Därför tänker jag bara nämna några höjdpunkter. Älskade öppningslåten, en cover på Teddybears STHLMs Cobra Style, och Konichiwa Bitches, en av de få låtar då publiken verkligen tände till. Fast det jag kommer minnas mest är Eclipse:
http://www.youtube.com/watch?v=k50jj_dp0NQ&feature=related
Robyn står ensam på scen så när som på en pianoplinkare till höger om henne, och hela publiken står i andäktig, respektfull tystnad och bara lyssnar. Inget fylleskrål, ingen allsång, bara Robyns gåshudsframkallande röst hörs. De ögonblicket är ett av mina bästa konsertminnen fullt i klass med bland andra Baba O'Riley med The Who på Roskilde 07, Spirit in the Night med The Boss i Chicago 07, Mantra Slider med The Soundtrack of our Lives i Göteborg 04 och Banankontakt med Electric Banana Band i Linköping någon gång på det suddiga minnenas nittiotal.
Till sist, av publiken som var där igår kväll kan man lista ut att Robyn är populär i Chicagos gaykretsar; jag tror att koncentrationen av homosexuella män där var i samma magnitud som om Village People hade spelat. Väldigt intressant, väldigt nytt för mig och väldigt roligt. Det gav helt ny konsertupplevelse till skillnad från det vanliga brunkadet med svettiga rockkillar som jag själv.
Dagens fundering: Är det endast svenska tidningar som är tillräckigt generösa att de häftar ihop sidorna? Tidningarna i varenda jävla land jag har varit i kommer i hopbuntat format vars sidor flyger åt helvete om man råkar fisa samtidigt som man läser, vilket gör toalettläsning omöjlig. Är det någon som har varit i något land där de häftar ihop tidningarna? Snälla berätta, eftersom jag kommer ta första plan dit.
Från en sak till en annan, igår kväll gick jag, Frida, Hilda, Sara, en annan Sara och Wilhelm och såg Robyn spela på Park West. Förväntningarna på konserten var stora från min sida, eftersom då jag såg henne på Hultsfred 2005 bjöd hon på en show som blåste skallen av mig. Med samma låtmaterial nu som då kunde det ju inte misslyckas. Nämnas bör ju för den oinsatte att Robyn har kommit en lång väg från Do You Really Want Me-tiden nittonhundranittionånting, och det självbetitlade albumet från 2005, en blandning av elektro-pop, pop, dance och allsköns smala genrer, är högt, högt upp på min lista över favoritalbum. En inte helt oäven lista som bebos av bland andra Springsteens Born to Run, Pink Floyds Dark Side of the Moon och Wish You Were Here, The Soundtrack of our Lives Welcome to the Infant Freebase, Cornelis Victor Jara och The Hives Veni Vidi Vicious.
Park West är en teaterbyggnad som är svartinredd likt storasyrrans lägenhet, med ett dansgolv framför scenen, barer längst bak och reserverbara bord och soffor däremellan. Lokalen var relativt fullsatt och stämningen kompakt. Med sådana förutsättningar är det ju upplagt för succé, och mycket riktigt, så blev det också. Spelningen var kanske inte lika bra som den på Hultan 05, men inte långt därifrån. Mestadels berodde väl det på att det var publiken var mindre, inte svensk och nyktrare. Blev inte riktigt samma drag nedanför som på scenen, även fast jag gjorde mitt bästa.
Det jag gillar med Robyns scenframträdande är att hon är energisk, har otrolig scennärvaro, gillar sin publik och är sexig på sina egna villkor. Hon är en skön motpol till Britney Spears, Chistina Aguilera och Rihannas åmande och kråmande porrposer på scen. Om man dessutom backas av dubbla trumset kan det inte gå fel. Fan, coolare än så kan det inte bli. Tyvärr har jag inga bilder att visa er eftersom jag lämnade kameran hemma. Det var i och för sig ett högst medvetet val eftersom ofta när man har en kamera med sig fokuserar man mer på att ta bra bilder än att njuta av musiken.
Jag tänker inte på Aftonbladet-manér beskriva konserten låt för låt, det har jag varken tid, lust eller ork med (och jag antar att någon av er har detsamma när det gäller att läsa om det). Därför tänker jag bara nämna några höjdpunkter. Älskade öppningslåten, en cover på Teddybears STHLMs Cobra Style, och Konichiwa Bitches, en av de få låtar då publiken verkligen tände till. Fast det jag kommer minnas mest är Eclipse:
http://www.youtube.com/watch?v=k50jj_dp0NQ&feature=related
Robyn står ensam på scen så när som på en pianoplinkare till höger om henne, och hela publiken står i andäktig, respektfull tystnad och bara lyssnar. Inget fylleskrål, ingen allsång, bara Robyns gåshudsframkallande röst hörs. De ögonblicket är ett av mina bästa konsertminnen fullt i klass med bland andra Baba O'Riley med The Who på Roskilde 07, Spirit in the Night med The Boss i Chicago 07, Mantra Slider med The Soundtrack of our Lives i Göteborg 04 och Banankontakt med Electric Banana Band i Linköping någon gång på det suddiga minnenas nittiotal.
Till sist, av publiken som var där igår kväll kan man lista ut att Robyn är populär i Chicagos gaykretsar; jag tror att koncentrationen av homosexuella män där var i samma magnitud som om Village People hade spelat. Väldigt intressant, väldigt nytt för mig och väldigt roligt. Det gav helt ny konsertupplevelse till skillnad från det vanliga brunkadet med svettiga rockkillar som jag själv.
Dagens fundering: Är det endast svenska tidningar som är tillräckigt generösa att de häftar ihop sidorna? Tidningarna i varenda jävla land jag har varit i kommer i hopbuntat format vars sidor flyger åt helvete om man råkar fisa samtidigt som man läser, vilket gör toalettläsning omöjlig. Är det någon som har varit i något land där de häftar ihop tidningarna? Snälla berätta, eftersom jag kommer ta första plan dit.
Tuesday, May 6, 2008
Konichiwa Bitches from Chicago to Linköping
Är precis hemkommen från ännu en sån där underbar kväll på världens bästa bar The Kingston Mines och nu sitter jag här vid datorn lite sådär lagom glad i hågen. En ny, fin, röd Kingston Mines-t-shit har jag också inhandlat för det facibla priset av 17.50 amerikanska dålars. Kommer aldrig att ta av mig den!
I övrigt så kommer Robyn till Chicago på onsdag, och självklart kommer jag stå längst fram vid kravallstaketet och vråla. Lite roligt är det att när jag väl åker till andra sidan klotet så går jag ändå bara och ser artister som jag har sett förut, alternativt kommer från Sverige; först Springsteen och nu Robyn (borstett från alla bluesräver jag sett på The Mines). Visserligen har The Hives spelat här två gånger under min tid i staden, men jag har lyckats missa både. Fast det är klart, eftersom jag bränner pengar som de vore judeböcker i Nazityskland här så kommer jag inte ha råd med några festivaler i sommar. Därför är det bäst att passa på nu när artisterna kommer till mig.
På torsdag har jag min enda och sista final, och på fredag åker jag ner till Kansas City för att hälsa på Nathan Ryan och hans vänner. Sedan blir det det stora planet hem den 19 maj, jag landar 8.15 på morgonen och jag hoppas jag har en stor välkomstdeligation väntandes då.
Till sist, om ni tittar på min titelbild så ser ni en byggnad över mitt huvud med några lyftkranar på toppen. Det är Donald Trumps nya spektakel och det kommer bli Chicagos näst högtsa byggnad när det är klar senare i år. Dock kommer den bli slagen av den Chicago Spire som ska stå färdig 2011, och därmed bli Nordamerikas högsta byggnad. Ungefär en tre gånger så hög version av Malmös Turning Torso
http://www.youtube.com/watch?v=qrP-Qt_CTyU
Chicagos skyline kommer bli minst sagt maffig lagom till OS 2016 som jag hoppas innerligt att staden får anordna. Jag kommer vara den första på plats i såna fall.
Peace out!
I övrigt så kommer Robyn till Chicago på onsdag, och självklart kommer jag stå längst fram vid kravallstaketet och vråla. Lite roligt är det att när jag väl åker till andra sidan klotet så går jag ändå bara och ser artister som jag har sett förut, alternativt kommer från Sverige; först Springsteen och nu Robyn (borstett från alla bluesräver jag sett på The Mines). Visserligen har The Hives spelat här två gånger under min tid i staden, men jag har lyckats missa både. Fast det är klart, eftersom jag bränner pengar som de vore judeböcker i Nazityskland här så kommer jag inte ha råd med några festivaler i sommar. Därför är det bäst att passa på nu när artisterna kommer till mig.
På torsdag har jag min enda och sista final, och på fredag åker jag ner till Kansas City för att hälsa på Nathan Ryan och hans vänner. Sedan blir det det stora planet hem den 19 maj, jag landar 8.15 på morgonen och jag hoppas jag har en stor välkomstdeligation väntandes då.
Till sist, om ni tittar på min titelbild så ser ni en byggnad över mitt huvud med några lyftkranar på toppen. Det är Donald Trumps nya spektakel och det kommer bli Chicagos näst högtsa byggnad när det är klar senare i år. Dock kommer den bli slagen av den Chicago Spire som ska stå färdig 2011, och därmed bli Nordamerikas högsta byggnad. Ungefär en tre gånger så hög version av Malmös Turning Torso
http://www.youtube.com/watch?v=qrP-Qt_CTyU
Chicagos skyline kommer bli minst sagt maffig lagom till OS 2016 som jag hoppas innerligt att staden får anordna. Jag kommer vara den första på plats i såna fall.
Peace out!
Tuesday, April 29, 2008
Besvikelsernas sportår
Efter en ganska misslyckad säsong med North Park i fjol har de sportsliga besvikelserna fortsatt att rada upp sig för mig i år; både Chicago Bulls och Blackhawks missade slutspel, min älskade Club stod för en sällan skådad kollaps och förlorade ett guld (man kan aldrig vinna ett silver, speciellt inte efter ledning 2-0 i matcher). Sedna när nu Barcelona hade chansen att rädda den här genomusla säsongen genom att gneta sig vidare till en Champions Leauge-final så tycker Zambrotta synd om United för att han brutit så fint och serverar bollen på silverfat med silkesduk till Mild-mördaren Scholes. Smackebonk! God natt...
Visst är det roligt: Arne Hegerfors kommer bli ihågkommen för "Nu firar vi midsommar i Pontiac Silver Dome!", Hyland för "Den gliiiider in i mål!", Lasse Granqvist för "Det är inte möjligt!!! Han klackar in bollen!" , medan det vi alltid kommer minnas Wikegård för är "Smackebonk!". Fan, till och med Kåmark drog ju till med en grym oneliner efter Larssons monstermål i EM 2004; "Titta, han flyger ju som ett jetplan genom luften!". Men Wikegård, tyvärr, "Smackebonk!" kommer bli tid arv.
Det enda som kan rädda det här året för mig är ett hyfsat EM-slutspel av Sverige, eftersom om Carolina Klufts säckhoppande i OS kan jag inte bry mig mindre om.
Visst är det roligt: Arne Hegerfors kommer bli ihågkommen för "Nu firar vi midsommar i Pontiac Silver Dome!", Hyland för "Den gliiiider in i mål!", Lasse Granqvist för "Det är inte möjligt!!! Han klackar in bollen!" , medan det vi alltid kommer minnas Wikegård för är "Smackebonk!". Fan, till och med Kåmark drog ju till med en grym oneliner efter Larssons monstermål i EM 2004; "Titta, han flyger ju som ett jetplan genom luften!". Men Wikegård, tyvärr, "Smackebonk!" kommer bli tid arv.
Det enda som kan rädda det här året för mig är ett hyfsat EM-slutspel av Sverige, eftersom om Carolina Klufts säckhoppande i OS kan jag inte bry mig mindre om.
Sunday, April 20, 2008
Chicago sightseeing
Den uppmärksamme bloggläsaren kan se att jag bytt ut min bild. Jag insåg härom aftonen att det är lite smått korkat att ha en blogg som säger sig innehålla "Observationer och äventyr från The Windy City", också känd som Chicago (med omnejd 9 miljoner invånare)och kröna den bloggen med en bild föreställande mig idiotiskt viftande med en jänkarflagga stående vid en fotbollsplan i Danville, en midwesternsk skithåla med samma folkmängd som Motala kommun (40 000+). Därför bytte jag ut bilden till en som andas lite mer urbanitet. Hoppas det smakar...
Jag tog den bajsbruna linjen till The Loop, hoppade av vid Wabash/Lake och började promenera mot Millenium Park belägen vid södra änden av downtown. På väg dit stötte jag på detta monster till brandtrappa.
Mitt emot det manliga ansiktet står den kvinnliga motsvarigheten.
Ett voltinkast från ansiktsfontänerna står denna gigantiska och välpolerade njure/böna alternativt kidneyböna i vad jag förutsätter är någon sorts rostfritt stål. Antar att den blir helvetiskt varm när solen skiner. Kom ihåg, om ni kommer till Chicago är det ett måste att posera framför denna skapelse.
Som sagt, du är ingen riktig turist om du inte poserar framför bönan, se så den skiner! Att vara gigantisk stålkidneybönapolerare har nu placerat sig på tredje plats på min lista över arbeten jag aldrig kan tänka mig. Etta är fortfarande körskolelärare, tätt följt av bartender. Ser ni mig förresten?
Som sagt, perfekt för en Pink Floyd-spelning.
Efter att suttit på en bänk i en timme eller så drog jag mig ner till strandkanten. På bilden har vi Chicagos södra skyline. När staden återuppbyggdes sparades det här området, The Waterfront, för parker och museer, ett mycket lyckat initiativ eftersom nu har man ett flera kilometer långt promenadstråk längst vattnet.
Grant park, vy mot norr. Ni som kan er "Våra värsta år" (Married with Children) känner igen fontänen och skylinen från introt då fontänen sprutar och Sinatra stämmer upp i "Love and Marriage". Då fick ni er lite populärkultur till livs också.
Efter fullbordandet av justitiemordet mot LHC i fredags bestämde jag mig för att blanda nytta (sorgearbete) med, ironiskt nog, nöje och åkte ner till downtown för att ta igen lite av den sightseeing jag har lyckats undvika att göra i ett drygt halvårs tid här i staden. Eftersom jag mest har publicerat bilder från fester och skabbiga krogar så tänkte jag nu visa mitt Chitown från sin lite bättre, alternativt turistvänliga, sida. Håll i hatten...
I Millenium Park finns det en väldans massa gött och titta på, framför allt konst som jag antar ska klassas som postmodern. Fast vad vet jag och min neandertalande hockeyhjärna?
I alla fall, ovan ser vi någon sorts fontän med en massa videoskärmar föreställande ett manligt ansikte. Man tror först att det är statisk målning, men tji får man när ansiktet blinkar med ett öga, pressar fram ett litet leende eller rynkar på näsan. Mycket häftigt, och i mitt tycke mycket roligare än att glo på dammiga 1700-talsmålningar föreställande Långtbortistans kung Bryrmiginte i något finmuseum. Fast Picasso har sina stunder.
Ett voltinkast från ansiktsfontänerna står denna gigantiska och välpolerade njure/böna alternativt kidneyböna i vad jag förutsätter är någon sorts rostfritt stål. Antar att den blir helvetiskt varm när solen skiner. Kom ihåg, om ni kommer till Chicago är det ett måste att posera framför denna skapelse.
Att gå in under bönan är något av en surrealistisk upplevelse som inte går att förklara tillfredställande. Det påminner ganska mycket om Fenomenmagasinet eller valfritt Lustigt Hus som varje nöjesfält med självrespekt måste ha. Eller rättare sagt en stor jävla jättespegel som kombinerar alla de olika speglarna i valfritt Lustigt Hus som varje nöjesfält med självrespekt måste ha.
Grant Park sett ifrån öster. I bakgrunden har vi Michigan Avenue och några smakprov på Chicagos arkitektur, födelseplats för den moderna skyskrapan. Utan The Great Chicago Fire som härjade 1871 och mer eller mindre jämnade hela staden med marken så skulle Chicago troligtvis vara en tråkig stad i stil med Columbus eller Hartford. Det var återbyggnadsprocessen som gav upphov till hela den här byggexplosionen.
Längst bak i bakgrunden tornar Sears Tower, eller The Scyscrapers formely known as the world's tallest building, upp sig.
En scen i Millenium Park perfekt för en Pink Floyd-konsert. Jag kommer tyvärr inte ihåg dess namn.
Som sagt, perfekt för en Pink Floyd-spelning. Efter att suttit på en bänk i en timme eller så drog jag mig ner till strandkanten. På bilden har vi Chicagos södra skyline. När staden återuppbyggdes sparades det här området, The Waterfront, för parker och museer, ett mycket lyckat initiativ eftersom nu har man ett flera kilometer långt promenadstråk längst vattnet. Grant park, vy mot norr. Ni som kan er "Våra värsta år" (Married with Children) känner igen fontänen och skylinen från introt då fontänen sprutar och Sinatra stämmer upp i "Love and Marriage". Då fick ni er lite populärkultur till livs också. Mina converse hänger i än, även då de är så trasiga att de skulle ta in vatten i Atacama-öknen. Jag har insett att jag håller fast vid de saker jag gillar och köper sällan nytt. Till exempel mina flipflops har jag haft sedan 2004 och de har varit med till två festivaler, en VM-resa, otaliga Sports Camp-veckor, Barcelona, Kalifornien, och diverse andra äventyr. De har blivit tuggade på av Kims hund, de ser för jävla risiga ut, men ändå kan jag inte förmå mig att köpa nya. Kanske är det på grund av snålhet, kanske på grund av kärlek. Eller så är det bara mitt lilla sätt att protestera mot världens överkonsumering.
Nu har det börjat skymma och jag promenerar norrut längst Michigansjöns strand. På vägen stannade jag till och knäppte ett kort på den södra delen av Chicagos skyline sedd från öster. Som ni ser är husen en bra bit bort och det är däremellan som Millenium Park ligger. Söderut sträcker sig som sagt parkerna och promenadstråken flera kilometer innan man kommer till mässhallen McGormick Place och Chicago Bears stadium Soldier Field.
Om man går några hundra meter norrut från där den senaste bilden var tagen kommer man till inloppet av Chicago-floden. Följer man den innåt åt väster kommer man rakt till stadskärnan och shoppingens huvudgata Michigan Avenue.
Över bron går Lake Shore Drive, den stora vägen som går mellan stadskärnan och Michigansjön. På andra sidan bron ligger Navy Pier, en stor fläskig pir som sträcker sig någon kilometer ut i sjön. Där finns det ett litet nöjesfält, en Imax-biograf och annat smått och gott.
För övrigt är jag så säker man kan bli att bröderna Jake och Elwood Blues blev jagade av ungefär 100 polisbilar över den där bron i filmen Blues Brothers slutscen.
Där borta har vi Navy Pier förresten.
Nu har det börjat skymma och jag promenerar norrut längst Michigansjöns strand. På vägen stannade jag till och knäppte ett kort på den södra delen av Chicagos skyline sedd från öster. Som ni ser är husen en bra bit bort och det är däremellan som Millenium Park ligger. Söderut sträcker sig som sagt parkerna och promenadstråken flera kilometer innan man kommer till mässhallen McGormick Place och Chicago Bears stadium Soldier Field. Om man går några hundra meter norrut från där den senaste bilden var tagen kommer man till inloppet av Chicago-floden. Följer man den innåt åt väster kommer man rakt till stadskärnan och shoppingens huvudgata Michigan Avenue.Över bron går Lake Shore Drive, den stora vägen som går mellan stadskärnan och Michigansjön. På andra sidan bron ligger Navy Pier, en stor fläskig pir som sträcker sig någon kilometer ut i sjön. Där finns det ett litet nöjesfält, en Imax-biograf och annat smått och gott.
För övrigt är jag så säker man kan bli att bröderna Jake och Elwood Blues blev jagade av ungefär 100 polisbilar över den där bron i filmen Blues Brothers slutscen.
Där borta har vi Navy Pier förresten.Som sagt, Chicagos arkitektur är något utöver det vanliga.
Det får bli sista bilden för den här gången. Hoppas att ni har fått en liten uppfattning om vad jag älskar med den här staden. Hoppas någon av er kommer och hälsar på i en inte alls för avlägsen framtid så att jag kan visa er runt. Det är en sak att titta på bilder, en helt annan att se det själv.
Dagens observation: Det är upprörda känslor bland Chicagos föräldrar. Grand Theft Auto 4, ett av världens våldsammaste spel, kommer ut snart och Chicago Transit Authority kör en annonskampanj för spelet på sina bussar och spårvagnar. Föräldrarna tycker det är otroligt olämpligt att deras barn exponeras för sådana spel, speciellt med tanke på att 12 personer har skjutits ihjäl i Chicago den gånga helgen. Personligen förstår jag inte den här videovåldsdebatten; vill du inte att ungen ska spela ett spel från 18 år så köp inte spelet till ungen. End of story...
Undertecknat,
Yours Truly
Subscribe to:
Posts (Atom)
