Ett svenskt musikunder på besök i Chi-town

Jag har precis gjort ett slutprov i Intro to Media Studies och har ett i Intro to Bible kvar ikväll, och däremellan tänkte jag uppdatera El blogelito. Dessutom tvättar jag mitt täcke just nu, samt mitt vita lakan som har antagit en härlig nyans av studentgult. Jag sålde också precis en Public Speaking-bok för 15 dollar till en tjejkompis, visserligen lurade jag henne lite eftersom det är fullt möjligt att få ett A i den kursen utan att öppna boken en enda gång. Fast vafan, jag i min tur blev ju lurad förra terminen, och det blir hennes tur att lura någon annan när hon säljer den vidare. För att summera, just nu skriver jag blogg, skriver på MSN, pluggar, tvättar, lyssnar på musik och lurendrejar på samma gång; den som sade att killar inte kan göra två saker samtidigt hade inte en aning om vad hon, för att jag antar att det var en kvinna, snackade om.


Från en sak till en annan, igår kväll gick jag, Frida, Hilda, Sara, en annan Sara och Wilhelm och såg Robyn spela på Park West. Förväntningarna på konserten var stora från min sida, eftersom då jag såg henne på Hultsfred 2005 bjöd hon på en show som blåste skallen av mig. Med samma låtmaterial nu som då kunde det ju inte misslyckas. Nämnas bör ju för den oinsatte att Robyn har kommit en lång väg från Do You Really Want Me-tiden nittonhundranittionånting, och det självbetitlade albumet från 2005, en blandning av elektro-pop, pop, dance och allsköns smala genrer, är högt, högt upp på min lista över favoritalbum. En inte helt oäven lista som bebos av bland andra Springsteens Born to Run, Pink Floyds Dark Side of the Moon och Wish You Were Here, The Soundtrack of our Lives Welcome to the Infant Freebase, Cornelis Victor Jara och The Hives Veni Vidi Vicious.


Park West är en teaterbyggnad som är svartinredd likt storasyrrans lägenhet, med ett dansgolv framför scenen, barer längst bak och reserverbara bord och soffor däremellan. Lokalen var relativt fullsatt och stämningen kompakt. Med sådana förutsättningar är det ju upplagt för succé, och mycket riktigt, så blev det också. Spelningen var kanske inte lika bra som den på Hultan 05, men inte långt därifrån. Mestadels berodde väl det på att det var publiken var mindre, inte svensk och nyktrare. Blev inte riktigt samma drag nedanför som på scenen, även fast jag gjorde mitt bästa.

Det jag gillar med Robyns scenframträdande är att hon är energisk, har otrolig scennärvaro, gillar sin publik och är sexig på sina egna villkor. Hon är en skön motpol till Britney Spears, Chistina Aguilera och Rihannas åmande och kråmande porrposer på scen. Om man dessutom backas av dubbla trumset kan det inte gå fel. Fan, coolare än så kan det inte bli. Tyvärr har jag inga bilder att visa er eftersom jag lämnade kameran hemma. Det var i och för sig ett högst medvetet val eftersom ofta när man har en kamera med sig fokuserar man mer på att ta bra bilder än att njuta av musiken.

Jag tänker inte på Aftonbladet-manér beskriva konserten låt för låt, det har jag varken tid, lust eller ork med (och jag antar att någon av er har detsamma när det gäller att läsa om det). Därför tänker jag bara nämna några höjdpunkter. Älskade öppningslåten, en cover på Teddybears STHLMs Cobra Style, och Konichiwa Bitches, en av de få låtar då publiken verkligen tände till. Fast det jag kommer minnas mest är Eclipse:

http://www.youtube.com/watch?v=k50jj_dp0NQ&feature=related

Robyn står ensam på scen så när som på en pianoplinkare till höger om henne, och hela publiken står i andäktig, respektfull tystnad och bara lyssnar. Inget fylleskrål, ingen allsång, bara Robyns gåshudsframkallande röst hörs. De ögonblicket är ett av mina bästa konsertminnen fullt i klass med bland andra Baba O'Riley med The Who på Roskilde 07, Spirit in the Night med The Boss i Chicago 07, Mantra Slider med The Soundtrack of our Lives i Göteborg 04 och Banankontakt med Electric Banana Band i Linköping någon gång på det suddiga minnenas nittiotal.

Till sist, av publiken som var där igår kväll kan man lista ut att Robyn är populär i Chicagos gaykretsar; jag tror att koncentrationen av homosexuella män där var i samma magnitud som om Village People hade spelat. Väldigt intressant, väldigt nytt för mig och väldigt roligt. Det gav helt ny konsertupplevelse till skillnad från det vanliga brunkadet med svettiga rockkillar som jag själv.


Dagens fundering: Är det endast svenska tidningar som är tillräckigt generösa att de häftar ihop sidorna? Tidningarna i varenda jävla land jag har varit i kommer i hopbuntat format vars sidor flyger åt helvete om man råkar fisa samtidigt som man läser, vilket gör toalettläsning omöjlig. Är det någon som har varit i något land där de häftar ihop tidningarna? Snälla berätta, eftersom jag kommer ta första plan dit.