Chicago sightseeing

Den uppmärksamme bloggläsaren kan se att jag bytt ut min bild. Jag insåg härom aftonen att det är lite smått korkat att ha en blogg som säger sig innehålla "Observationer och äventyr från The Windy City", också känd som Chicago (med omnejd 9 miljoner invånare)och kröna den bloggen med en bild föreställande mig idiotiskt viftande med en jänkarflagga stående vid en fotbollsplan i Danville, en midwesternsk skithåla med samma folkmängd som Motala kommun (40 000+). Därför bytte jag ut bilden till en som andas lite mer urbanitet. Hoppas det smakar...

Efter fullbordandet av justitiemordet mot LHC i fredags bestämde jag mig för att blanda nytta (sorgearbete) med, ironiskt nog, nöje och åkte ner till downtown för att ta igen lite av den sightseeing jag har lyckats undvika att göra i ett drygt halvårs tid här i staden. Eftersom jag mest har publicerat bilder från fester och skabbiga krogar så tänkte jag nu visa mitt Chitown från sin lite bättre, alternativt turistvänliga, sida. Håll i hatten...

Jag tog den bajsbruna linjen till The Loop, hoppade av vid Wabash/Lake och började promenera mot Millenium Park belägen vid södra änden av downtown. På väg dit stötte jag på detta monster till brandtrappa.

I Millenium Park finns det en väldans massa gött och titta på, framför allt konst som jag antar ska klassas som postmodern. Fast vad vet jag och min neandertalande hockeyhjärna?

I alla fall, ovan ser vi någon sorts fontän med en massa videoskärmar föreställande ett manligt ansikte. Man tror först att det är statisk målning, men tji får man när ansiktet blinkar med ett öga, pressar fram ett litet leende eller rynkar på näsan. Mycket häftigt, och i mitt tycke mycket roligare än att glo på dammiga 1700-talsmålningar föreställande Långtbortistans kung Bryrmiginte i något finmuseum. Fast Picasso har sina stunder.

Mitt emot det manliga ansiktet står den kvinnliga motsvarigheten.

Ett voltinkast från ansiktsfontänerna står denna gigantiska och välpolerade njure/böna alternativt kidneyböna i vad jag förutsätter är någon sorts rostfritt stål. Antar att den blir helvetiskt varm när solen skiner. Kom ihåg, om ni kommer till Chicago är det ett måste att posera framför denna skapelse.

Som sagt, du är ingen riktig turist om du inte poserar framför bönan, se så den skiner! Att vara gigantisk stålkidneybönapolerare har nu placerat sig på tredje plats på min lista över arbeten jag aldrig kan tänka mig. Etta är fortfarande körskolelärare, tätt följt av bartender. Ser ni mig förresten?

Att gå in under bönan är något av en surrealistisk upplevelse som inte går att förklara tillfredställande. Det påminner ganska mycket om Fenomenmagasinet eller valfritt Lustigt Hus som varje nöjesfält med självrespekt måste ha. Eller rättare sagt en stor jävla jättespegel som kombinerar alla de olika speglarna i valfritt Lustigt Hus som varje nöjesfält med självrespekt måste ha.
Grant Park sett ifrån öster. I bakgrunden har vi Michigan Avenue och några smakprov på Chicagos arkitektur, födelseplats för den moderna skyskrapan. Utan The Great Chicago Fire som härjade 1871 och mer eller mindre jämnade hela staden med marken så skulle Chicago troligtvis vara en tråkig stad i stil med Columbus eller Hartford. Det var återbyggnadsprocessen som gav upphov till hela den här byggexplosionen.

Längst bak i bakgrunden tornar Sears Tower, eller The Scyscrapers formely known as the world's tallest building, upp sig.

En scen i Millenium Park perfekt för en Pink Floyd-konsert. Jag kommer tyvärr inte ihåg dess namn.

Som sagt, perfekt för en Pink Floyd-spelning.
Efter att suttit på en bänk i en timme eller så drog jag mig ner till strandkanten. På bilden har vi Chicagos södra skyline. När staden återuppbyggdes sparades det här området, The Waterfront, för parker och museer, ett mycket lyckat initiativ eftersom nu har man ett flera kilometer långt promenadstråk längst vattnet.

Grant park, vy mot norr. Ni som kan er "Våra värsta år" (Married with Children) känner igen fontänen och skylinen från introt då fontänen sprutar och Sinatra stämmer upp i "Love and Marriage". Då fick ni er lite populärkultur till livs också.

Mina converse hänger i än, även då de är så trasiga att de skulle ta in vatten i Atacama-öknen. Jag har insett att jag håller fast vid de saker jag gillar och köper sällan nytt. Till exempel mina flipflops har jag haft sedan 2004 och de har varit med till två festivaler, en VM-resa, otaliga Sports Camp-veckor, Barcelona, Kalifornien, och diverse andra äventyr. De har blivit tuggade på av Kims hund, de ser för jävla risiga ut, men ändå kan jag inte förmå mig att köpa nya. Kanske är det på grund av snålhet, kanske på grund av kärlek. Eller så är det bara mitt lilla sätt att protestera mot världens överkonsumering.

Nu har det börjat skymma och jag promenerar norrut längst Michigansjöns strand. På vägen stannade jag till och knäppte ett kort på den södra delen av Chicagos skyline sedd från öster. Som ni ser är husen en bra bit bort och det är däremellan som Millenium Park ligger. Söderut sträcker sig som sagt parkerna och promenadstråken flera kilometer innan man kommer till mässhallen McGormick Place och Chicago Bears stadium Soldier Field.

Om man går några hundra meter norrut från där den senaste bilden var tagen kommer man till inloppet av Chicago-floden. Följer man den innåt åt väster kommer man rakt till stadskärnan och shoppingens huvudgata Michigan Avenue.



Över bron går Lake Shore Drive, den stora vägen som går mellan stadskärnan och Michigansjön. På andra sidan bron ligger Navy Pier, en stor fläskig pir som sträcker sig någon kilometer ut i sjön. Där finns det ett litet nöjesfält, en Imax-biograf och annat smått och gott.

För övrigt är jag så säker man kan bli att bröderna Jake och Elwood Blues blev jagade av ungefär 100 polisbilar över den där bron i filmen Blues Brothers slutscen.

Där borta har vi Navy Pier förresten.

Som sagt, Chicagos arkitektur är något utöver det vanliga.

Det får bli sista bilden för den här gången. Hoppas att ni har fått en liten uppfattning om vad jag älskar med den här staden. Hoppas någon av er kommer och hälsar på i en inte alls för avlägsen framtid så att jag kan visa er runt. Det är en sak att titta på bilder, en helt annan att se det själv.

Dagens observation: Det är upprörda känslor bland Chicagos föräldrar. Grand Theft Auto 4, ett av världens våldsammaste spel, kommer ut snart och Chicago Transit Authority kör en annonskampanj för spelet på sina bussar och spårvagnar. Föräldrarna tycker det är otroligt olämpligt att deras barn exponeras för sådana spel, speciellt med tanke på att 12 personer har skjutits ihjäl i Chicago den gånga helgen. Personligen förstår jag inte den här videovåldsdebatten; vill du inte att ungen ska spela ett spel från 18 år så köp inte spelet till ungen. End of story...

Undertecknat,

Yours Truly