Let´s Go, Hawks!

"Here comes the Hawks, the Mighty Blackhawks."

Den här gamla dängan kan inte vara gjord en dag innan 1960.

http://www.youtube.com/watch?v=Y7VFalUR3A0&feature=related

Charmig, men den slår inte "Vi är svenska fotbollsgrabbar".

Eftersom jag inte kan följa spelarna i min kära Club slå ut tänder, förnedra målvakter och på andra sätt krossa allt motstånd i slutspelet där hemma får jag nöja mig med det näst bästa: gå på NHL-hockey och se Chicago Blackhawks, ett av mina favoritlag från hockeybildseran vid sidan av Toronto och Quebec/Colorado (måste komma ihåg att ta med mig de tröjorna till nästa termin). Jag minns med nostalgi de gamla lirarna som spelade med indianhuvuded på bröstet nittonhundranittio-nånting: Ed Belfour, Tony Amonte, Jeremy Roenick, Gary Suter, Dennis Savard och inte minst den gamla greken Chris Chelios, som jag kommer återkomma till senare.

Igår var det alltså dags för match igen och nytt hatmöte mot serieledarna Detroit Red Wings, denna gång i sällskap svenskarna Peter, Nela, Samuel och William. Chicago är mitt i brinnande slutspelsjakt, och det i kombination med rivaliteten med rödvingarna från USA:s armhåla ingav förhoppningar om en het drabbning. Mycket riktigt infriades förhoppningarna. Blackhawks startade ursinnigt och knäckte The Dominator med tre mål innan ens tio minuter var spelade. Den gamla tjeckiske stormålvakten byttes ut och in kom en annan legendar, Chris Osgood. De båda har gemensamt att de, likt Gretzky the Greatest, har spelat med gamla karaktäristiska hjälmar hela sin karriär och vägrat byta till moderna, flashiga målvaktsmasker. Respekt!

Det var väldigt hett på isen och det var, som klyschan säger, slutspelskaraktär på spelet; snabbt, ruffigt och hetsigt. Den hetsiga stämningen resulterade i gott och väl dussintalet slagsmål, och då menar jag inte svenska handske-i-ansiktet-knuffar utan fullblodiga rallarslagsmål, precis så som man har inbillat sig att NHL är. Publiken var också för en gång skull med på noterna och stundtals var det nästan Stångebrohalls-tryck på läktaren. Som lite kuriosa kan jag berätta att Chicago-publiken är en av Staternas mest högljudda när nationalsången sjungs; det klappas (likt de i Spanien klappar under tysta minuter) och skrålas konstant, och jag måste medge att framkallar lite pirr längst ryggraden.

Åter till Chris Chelios. Han är en gammal hockeygrek i ordets rätta bemärkelse: född 1962, grekiskt urspung och han gör nu sin 25:e säsong i NHL. Nio av dem i Chicago och han var den stora profilen i laget under nästan hela nittiotalet, men nu representerar han ärkerivalen Red Wings. Därför buas det nu högljutt i United Center varje gång Chelios rör pucken. Den flytten är kanske inte lika oförlåtlig som förrädaren Figos flytt från Barca till Real Madrid, eller ännu värre, att flytta från LHC till Södertälje eller Troja/Ljungby, men titta på följande klipp så förstår ni säkert varför han inte känner sig så välkommen i Blåsiga Staden längre.

http://www.youtube.com/watch?v=n9kZbdnzMRQ&feature=related

Enligt ett samtal bakom mig så kan täljer Chelios restaurang inte guld direkt. Där ser man. Visserligen är jag väl inte bättre själv; jag lovade en gång dyrt och heligt att jag aldrig skulle spela för Hjulsbro, men det gick ju som det gick. Jag försvarar mig med att när Don Holeby ringer säger man inte nej. Han gav mig ett erbjudande jag inte kunde motstå.

Åter till matchen. Detroit fick lite häng genom en missil i krysset signerad Zetterberg, men ridån gick ner i början av andra perioden när Dustin Bufyglien (uttalas Böff-lään), killen skickade Mange Johansson till farmarlaget, smällde dit ett direktskott till 4-1 i powerplay. Matchen slutade till slut 6-2 till Blackhawks.

Mina två tidigare NHL-upplevelser har med ett uns av besvikelse inte alls levt upp till förväntningarna man hade på NHL som 8-årig palting. Fast annat var det igår och för att summera denna match tänker jag bjuda in er till ett litet tankeexperiment: tänk er tillbaka till 1995 där ni sitter i ert pojkrum med väggarna tapetserade med hockeyplanscher och pillar med era hockeybilder. Ni prenumerar på ProHockey och dreglar över stjärnornas namn: Forsberg, Fedorov, Hasek, och icke att förglömma, hockeyfrillornas försvarare, Jaromir Jagr. Ni drömmer er bort till en fjärran NHL-arena; 20 000 galna fans, slagsmål i massor, gravitationsbrytande tacklingar, kamikazeräddningar, mål så vackra att Michelangelo skulle bli avundsjuk och skott så hårda att de kan döda en elefant. Ni tänker, "Tänk att en dag få se det själv!"
Jag behöver inte drömma längre för precis sådan var matchen igår....Precis så underbart NHL-ig som man fantiserat om. Därför kan jag nu bocka av att uppleva NHL på min saker-att-göra-innan-jag-dör-lista.

Chicago blackhawks har nu med två matcher kvar bra häng på slutspelsplatsen. De möter Nashville, laget där Foppa gjorde ett gästspel, på fredag som ligger precis över slutspelstrecket i Western Conference, tre poäng framför Chicago. Hoppas innerligt att de tar sig dit, eftersom jag kommer missa hela SM-slutspelet inklusive guldfirandet i Linköping så kan att lite NHL-slutspel kan tjäna som substitut.

Kom ihåg när ni står där på Trädgårdstorget och tar emot LHC:s nyblivna SM-guldmedaljörer, fulla som kastruller: släng en tanke västerut, till en supporter i exil. För att mitt sinne kommer vara med Er.