Den bästa dagen i Nathan Ryans liv

Ikväll var det final i i den amerikanska collegebasketen, Kansas University mötte Memphis i San Antonio. Collegebasket är helt galet stort i USA och hela mars har det spelats slutspel och spekulerats. Totalt har det spelats drygt 5000 matcher i år, och nu ikväll var det alltså dags för den sista som skulle kora 2008 års nationella mästare.

För att göra en lång historia kort, min väldigt gode vän Nathan Ryan är från Kansas och därför benhårt Kansas University-fan. Jag kollade på matchen med honom och några andra i hans lägenhet. Eftersom jag inte kan mycket om basket så fattade jag inte alla taktiska skeenden och andra detaljer i spelet, men alla förstår dramatik och den här finalen kommer gå till de berömda historieböckerna. Memphis ledde med två poäng med tio sekunder kvar och hade två straffkast. De missade första, satte andra och Kansas var nu tvungna att sätta en trea för att ta finalen till förlängning. Och klart som fan sänkte Chalmers, som spelar med det otroligt förnedrande nummret 00, en med två sekunder kvar. Matchen till förlängning alltså och i den gjorde Kansas processen kort med Memphis. KU vann The NCAA National Championship för första gången sedan världens bästa år 1988.

Fast den största anledningen att jag kommer minnas den här kvällen är inte för dramatiken i matchen, utan att observera Nathans uppträdande och känsloyttringar under matchen, framförallt i de rafflande slutminuterna. Han flög upp och ner i soffan, skrek, slet sitt hår och gömde sig i handflatorna. När Kansas kvitterade flög han upp och rev ner takbelysningen i glädjeextas. I ärlighetens namn var det som att se sig själv när Sverige spelar landskamp eller när LHC spelar SM-final.

När Kansas till slut hade vunnit lyste hans ögon av ren. obesvärad lycka och det var utan tvekan den bästa dagen i hans liv hittills. Han hade säkerligen samma rena lyckokänsla i kroppen som jag kommer ha om LHC vinner SM-guld i år, för att inte tala om om Sverige vinner EM-guld i sommar. Därför var det enda rätta att göra att skåla min Bud Light med hans, omfamna honom broderligt och vara lycklig för hans skull. Det är en speciell känsla att vara en del av en polares lyckligaste dag och om 20 år kommer vi kunna sitta där gifta och feta och minnas tillbaka med glädje. Tycker du fortfarande att sport saknar betydelse, uncle Olle?

För min egen del följde jag LHCs första final mot HV idag på en minimal datorskärm (fullskärmsläget funkade inte) med ungefär samma inlevelse som Nathan. Steve sov som vanligt bakom mig, men inte länge eftersom mitt glädjevrål när Niklas Person dödade matchen med sitt 6-4 mål kunde väcka en död. Uschaan, jag kommer vara ett nervvrak de kommande två veckorna.


Observerat: Förutom ett minne för livet fick jag mig till livs en minne av de besynnerligare slaget i form av den mest missnöjda McDonalds-kunden jag någonsin sett. Efter matchen gick jag till McDonken för att stilla min hunger med skatter från dollarmenyn. Jag står där i kön och funderar på om jag ska ha två eller tre dubbla cheeseburgare när en svart, medelålders kvinna stormar in med vad jag antar var hennes son i släptåg. Hon är fullkomligt rasande att på den anställda damen i DriveThru-luckan för att hon missat att ge henne hennes specialbeställda cheeseburgare med Big Mac-sås, extra lök och något annat kulinariskt (också kallad Poor Man's BigMac). Den arga kunden sade att hon hade vänt från sjukhuset för att få sin hamburgare, alternativt pengarna tillbaka. Hon gick lös på den stackars anställda som var ansvarig för det oförlåtligt misstaget: hon begärde att få veta hennes namn, managerns namn och restaurangens telefonnummer och försäkrade om att hon ska ringa och klaga på den stackars anställda i mycket skarpa ordalag. Efter att ha fått sina 1.10 dollar tillbaka vände hon på klacken och stormade ut.

Visserligen har kunden alltid rätt, men det här var bara löjligt. Otroligt hur arg man kan bli för en sådan småsak. Sedan kan man ju också fråga sig hur det är ställt med ens prioriteringar om man tycker det är värt att avbryta ett sjukhusbesök för att återkräva 1.10 dollar för en utebliven Poor Man's Big Mac. Bara i USA, vänner...bara i USA...