Att göra eller icke göra väl

Välgörenhet är populärt på campus just nu. Tydligen är denna veckan den internationella AIDS-veckan och vi studenter uppmuntras av någon organisation att köpa röda clownnäsor för en amerikansk daler, och på så sätt visa vårt stöd för AIDS-offren. Imorgon är dagen det är tänkt att alla ska gå omkring och se ut som Rudolf hela dagen för att visa sympati. Det återstår och se att hur det fungerar, men det verkar som hela idén kommer att baktända, på grund av att collegestudenter inte gillar att gå omkring och se ut som Rudolf. Jag och många av mina kompisar har avstått att köpa bara för att idén är så urbota dum, trots att den är för en bra sak. Sälj ett armband, en blomma, en pin eller vad som helst. Allt förutom en förbenad clownäsa. Givetvis kommer jag kommer skänka en dollar eller tio, men imorgon kommer folk tro att jag är ett svin som inte bryr sig om AIDS-offren eftersom jag inte har en röd näsa i ansiktet. För kan någon förklara för mig hur ett campus fullt med clowner på andra sidan Atlanten ska hjälpa ett AIDS-sjukt barn i Sydafrika att få bromsmedicin?

Jag gillar inte personer som öppet proklamerar hur mycket gott de gör i världen eller skryter om hur mycket pengar de skänker till den ena eller andra hjälporganisationen. För många människor skänker pengar för sin egen skull, för att själva må bra och framstå som en bättre människa i andras ögon. All välgörenhet borde ske anonymt, egenvärdet i att hjälpa andra borde vara mer än tillräckligt. Visserligen är det självklart bättre att folk skänker öppet än inte alls, men min poäng är att det inte borde behövas idiotiska jippon där man köper idiotiska grejer som clownnäsor för att folk att avvara en krona eller två. Varför måste man köpa skräp, räcker det inte med att bara ge?

På tal om välgörenhet; vi i fotbollslaget har samlat in pengar, 20 dollar var, för att köpa julklappar till hemlösa barn i Chicago. Jag tycker det är en jättebra och beundransvärd idé som jag mer än gärna stödjer. Fast jag hoppas innerligt att folk i laget inte gör det av genuin vilja att hjälpa, och inte för att få North Parks fotbollslag att framstå i bättre dager.

För övrigt: just nu skriver jag ett arbete om moderna myter, så kallade urban legends, och snubblade över en alldeles underbar sid, www.snopes.com. Skaparen heter Barbara Mikkelson och hon har ägnat över ett decennium åt att samla tusentals myter från den moderna världen. jag rekommenderar alla att kolla in den, jag har redan spenderat många vakna timmar där.

Det var allt för den här gången. Fortsätt skina alla galna diamanter...

Tack som fan liksom, men dem svälter ju!

Då var det dags att summera förra veckans fem dagar långa Thanksgiving-lov. Det är väl bäst att börja med att förklara vad Thanksgiving är och varför det firas.

Thanksgiving Day är en nationell högtidsdag som alltid infaller den fjärde torsdagen i november. Alla skolor har lov i fyra till fem dagar, samt de flesta arbetsplatser. Tanken är, som det låter, att vara tacksam för Gud och sin familj, och man försöker samla hela familjen för att umgås, äta mat och som sagt, vara tacksam. Högtiden firades första gången 1621 då de första pilgrimmerna från England efter deras första skörd festade till det med de lokala indianera uppe i Massachusetts, och 386 år senare var det dags för mig att festa till det. Däremot inte med indianer, utan med en ryss, en amerikan och fyra generationer av den amerikanens familj.


Klockan tio på onsdag förmiddag hämtade Steves moster Susan upp mig, Steve och Pete The Russian från skolan. Siktet var inställt på Indianapolis i delstaten Indiana, tre-fyra timmars bilresa från Chicago, och ni som kan er grekiska kan lägga ihop ett och ett och lista ut hur Indianapolis har fått sitt namn. Det hade regnat likt Roskilde-07 de senaste dagarna, så även under bilresan, och därför var sikten ut inget vidare. Det gjorde i och för sig inte något, eftersom det det finns ändå inte så mycket att titta på bredvid vägarna i Illinois och Indiana, mestadels vidsträckta åkrar som påminner om gamla Östergyllen. Således fördrev jag tiden med att, till tonerna Supertramp, sova bort tiden.

Huset vi skulle till på torsdagen låg en bit utanför centrala Indianapolis, närmare bestämt förorten Carmen, och hotellet vi skulle bo på likaså. Steves farmor och farfar var de som betalade för hotellrummen och hade redan checkat in när vi kom dit. Jag, Steve, Pete och hans moster följde deras exempel, hittade vårt rum och gick sedan ner och slängde oss i hotellets jacuzzi, som för övrigt verkade innehålla mer klor än vatten. Jag passade också på att kolla resultatet mellan Sverige och Lettland, samt se, till Petes stora glädje att Rysslad tog sig till EM på Englands bekostnad. Vi firade med att svepa några kalla på rummet och efter det var det dags att ge sig av till en bowlinghall några kvarter bort.

Bowlinghallen, kommer tyvärr inte ihåg dess namn, var helt enkelt gigantisk med sina 80 banor. Att bowla dagen innan Thanksgiving är en familjetradition och stora delar av Steves släktingar var redan där. Har tyärr inte ork eller minne att rabbla upp dem alla, men jag kommer i alla fall ihåg Steves morbor Bill och hans familj som hade flugit upp från Arizona, mest tack vare att Bill var väldigt generös och bjöd laget runt på öl och pizza. Bowling, Bud Lite i jättemuggar och peperoni-pizza - den ultimata amerikanska upplevelsen.

Graciös synkroniserad bowling signerad mig själv och kusin Justin.

Efter bowlingen bar det tillbaks till hotellet där vi satt uppe till fyra-hugget med Steves föräldrar och Uncle Bill och pratade om allt från svenska skolsystemet och rysk politik till fotboll och musik till fyra-hugget på morgonen. Mycket angenämt kan tilläggas.

Torsdag morgon var inte så tung som den borde varit och efter en stadig frukost bar det av till Uncle Mike och Aunt-jag-kommer-inte-ihåg-hennes-namn's hus. De bodde i ett mycket exklusivt och flott villaområde och själva huset kunde liknas vid ett mindre slott. Vid ankomst stod mingel nere i den inredda källaren på agendan, och jag blev introducerad till fyra generationer av släktingar på Steves mammas sida, men tyärr kommer jag inte ihåg hälften av namnen. Totalt var det runt 40 stycken, och då var långt ifrån hela släkten samlad. Det bjöds på ost, kex och tilltugg, samt öl och vin, och på den löjligt stora TV:n rullade diverse football-matcher och i lekrummet sprang en flock med ungar omkring, och allt var väldans trevligt.

Efter några timmars mingel var det till slut dags att äta, vilken föranleddes med att alla barn under 15 ställde upp på ett led och läste högt vad deras föräldrar tyckte de skulle vara tacksamma för. Bland det tackade fanns Gud, Jesus, familjen, maten, syskon, föräldrar och farföräldrar. Urgulligt och klichéartat, och videokamerorna var självklart framme. Efter den lilla ceremonin var det dags att hugga in på menyn som bestod av bland annat potatismos, sås, tranbärssås, sallader, paté, pajer och, självklart, den obligatoriska kalkonen. Tro mig, kalkon på ett amerikanskt Thanksgiving-bord är viktigare än skinkan på ett svenskt julbord. Allt smakade i vilket fall som helst smakade utsökt. Efter maten var de dags att umgås igen, med sällskapsspel och football-matcher till hjälp. Mycket mer än så finns det väl inte att säga. Det påminner helt enkelt om hederligt svenskt julfirande där man, som sagt, bara umgås och har trevligt som en familj till långt in på småtimmarna.

Vi spenderade en natt till på hotellet och på fredag morgon åkte vi alla till Steves hemstad Danville, Illinois. Staden i säg är väl inte så mycket att hurra för, den har cirka 40 000 invånare och föreställningen av den typiska amerikanska landsorthålan som ofta porträtteras i filmer stämmer in väldigt bra på Danville.

Steve Hoschs familjs hus var inte fullt lika stort och flott som Uncle Mikes minislott, men det var mycket hemtrevligt och hade en hel del charmigheter: bland andra en bar i källaren med tillhörande flipperspel som ryssen på bilder poserar lite misslyckat framför. Efter att ha lassat av våra grejer i huset Hosch bar det av till den återförenande fotbollsmatch som gamla elever på Danville Highschool spelar varje år vid Thanksgiving. Det var kul att träffa Steves polare, och trots att det var kallt som en vargavinter bjöds det på god fotbollsunderhållning. Eller kanske inte riktigt. Pete bjöd i alla fall på sig själv när han agerade domare.
Steves bror Andy klipper till i steget.

Efter matchen lagade Steves mamma Debbie middag, mycket god stek och potatis, dock inte godare än mamma Skogens eller pappa Bålds diton. På kvällen var det barrunda som gällde. Första stopp var en kareokebar med medelåldern 82, så den yngre generationen drog vidare till en annan. Värt att notera var att barpriserna var mer än hälften av de i Chicago, vilket inte alltid är en fördel. Det kanske räcker med att säga att jag fick betala för det på lördagmorgonen.

Lördag kväll, fest igen. Denna gång i en verkstadslokal ute på vischan där det hade dukats upp för Thanksgiving-bord igen, fast av förståeliga skäl inte lika deliakt som det i Indianapolis. Denna fest är en tradition de har varje år där de samlar alla Danvilles återvändare, och det var väldigt kul att få vara med. Dock var jag lite schleten efter de senaste dagarnas ätande och drickande, men trots det avrundades kvällen med några omgångar biljard på samma bar som kvällen innan.
Vy ovanifrån. Hittar ni mig?

Steves päron Chris och Debbie. Den förra har appropå ingenting en ypperlig skivsamling.

Efter lördagens festligheter var det slut på det roliga. På söndagen skjutsade Chris och Debbie oss tillbaka till North Park och vardagen, tillbaka till läxläsning och kafeterians tråkiga skolmat. Avslutningsvis ska kan jag säga att jag hade otroligt roligt under de här dagarna, och jag kommer alltid minnas dem. Trots det var det en bitterljuv upplevelse eftersom jag smärtsamt påmindes om vad jag saknar mest hemifrån: familj, släkt och vänner. Som jag sade i ett tidigare inlägg; trots att man skaffar nya vänner kan de gamla inte ersättas och det finns ingen plats som hemma. Förra natten drömde jag till och med att jag var hemma och spelade LM med Hjulsbro. Fast det är bara tre veckor kvar nu och det är, för att använda en gammal sportklyscha, bara att bita ihop. Må Kraften vara med mig...

Dagens observation: Idag blev en modell med efternamnet Sliwinski dömd till åtta års fängelse för 'reckless homicide', som närmast kan översättas till dumdristigt dråp. Sliwinski försökte ta livet av sig här i Chicago genom att ramma sin bil in i en annan, fast det gick inte riktigt som hon tänkt sig. Hon överlevde kraschen, men i hennes ställe dog de tre män som satt i den andra bilen. Nu får hon alltså skaka galler och kommer ut lagom till Chicagos eventuella OS-arrangemang 2016. Det kan man kalla ödets ironi.

Han är tillbaka

Kom tillbaka till North Park för några timmar sedan och har hunnit med att plugga, kolla på The Who's rock-opera Tommy och käkat Taco Bell. Jag har haft fyra underbara dagar borta från skolan och upplever just nu ett släng av apati. Lovar att skriva om min första Thanksgiving imorgon, nu måste jag sova eftersom jag har träning 6.45 imorgon bitti. FAAAAN, jag orkar inte med den skiten. Är verkligen reda att åka hem nu och kan inte vänta på att få de här tre sista veckorna överstökade.

Insomniac

Mina sömnvanor är ur balans, lika rubbade som Arkimedes cirklar blev av den romerska soldaten. Tidigare har jag sovit som ett barn trots min obekväma säng och fått de rekommenderade åtta timmarna per dygn. Kanske inte riktigt åtta, men minst sex timmar, vilket är allt jag behöver eftersom jag är ett utmärkt exemplar av arten homo sapiens.

Min perfekta sömnrytm kom av sig när Coach införde träningar 6.45 varje måndag, onsdag och fredag morgon. Nu tänker jag beskriva min dag måndagen den 19 november för att exemplifiera min misär:

Tog en lång sovmorgon igår och sov säkert tio timmar totalt, och eftersom jag inte gjorde något ansträngande under hela söndagen var jag inte trött på söndag kväll när jag skulle vara det. Det resulterade i att jag halvsomnade runt klockan tre på natten och det kändes när jag vaknade klockan 6.15 att jag fått två sekunders sömn. Efter att tvingat sig upp innan solen bar det av till träning, eller rättare sagt matchspel. Utan uppvärmning slängdes jag in i första matchen, fortfarande inte vaken, och klart som fan mitt lag förlorade till också.

Frukost åts klockan 7.55 och därefter snabbt tillbaka till rummet för dusch och en tupplur klockan 8.30. Vaknade igen klockan 9.00, lektion 9.15 till 10.15 och därefter tillbaka till rummet igen för en ny tupplur. Upp klockan 12, planen var att käka lunch innan Public Speaking-lektionen klockan 13.00, en plan jag misslyckades med fatalt med eftersom snooze-knappen ibland lockar värre än sireners sång.

Till lektionen 14.15, Interpersonal Communication, var jag dock tvungen att pallra mig upp eftersom jag hade ett 18-sidors-arbete (STOLT!) som skulle lämnas in. Efter den lektionen var det träning igen klockan 16.00 till 18.00 (tyngdlyftning och snabba-fötter-övningar), efter det middag och därefter tvättdags.

Nu är klockan 22.07, tvätten är i tumlaren och jag är hur trött som helst på grund av mitt oregelbundna sömnschema. Problemet är att jag inte kan gå och lägga mig än eftersom imorgon har jag inte lektion förrän 14.30. Lägger jag mig nu kommer jag sova minst tolv timmar, vilket kommer leda till att jag har svårt att somna imorgon kväll, vilket i sin tur kommer leda till att dagens scenario upprepas på onsdag. Till råga på allt är jag hungrig igen...

Onsdag är förresten en dag jag längtar till för då bär det av till Indianapolis och Thanksgiving-firande med Steve och hans släkt. Ska bli otroligt skönt att ta en paus och bara äta mat och dricka bärs i några dagar. Av den anledningen kan det bli lite tunt på bloggen för några dagar föröver, men jag lovar att återkomma med en rapport där jag förklarar vad Thanskgiving verkligen innebär. Eftersom jag antar att inte många svenskar har för vana fira det.

God natt till er som kan sova...

Slakten i Madrid

Skrev och postade det här inlägget igår, men klantade till det så det låg under augusti-fliken och därför osynligt för alla utom den mest observanta bloggläsaren. Nu är det i alla fall på rätt plats, håll till godo.

Matchen Spanien-Sverige visades här i USA på GolTV, som vad jag gissar är en mexikansk TV-kanal, trots att kommentatorerna pratar engelska med bred brittisk dialekt. Efter att hela veckan har letat efter någon med kanalen fick jag på fredagen äntligen napp. Jordan, en av killarna i laget, hade den kanalen hemma hos sig och därför klämde ett tiotal svenskar, fem amerikaner och diverse andra nationaliteter in sig i hans trånga vardagsrum klockan 15.00 lokal till.
Tyvärr var det jaktsäsong i Madrid och svenska fotbollsspelare var högvilt. Vi (jag är alltid "vi" med svenska fotbollslandslaget) sprang runt som drogade tjurar bara för att om och om igen bli lurade av de spanska matadorerna. Vi blev förnedrade som katalaner under Franco. Jag kan fortsätta med fåniga metaforer hela dagen, så för att prata klarspråk: vi blev krossade!
Segern var som sagt rättvis och vi hade ingen chans att vinna, trots det svider det extra mycket eftersom att vi kunde göra något åt alla tre målen. Vid första hörnmålet var markeringen pinsamt, vid andra tittar alla fyra svenskar i närheten på bollen iställer för den ENDA omarkerade Iniesta (Linderoth hade varit där) och vid tredje, tillika andra hörnmålet, var markering igen något som ingen trodde på som effektiv försvarsmetod. Ännu värre var det att titta på eländet i samma rum som en massa dryga amerikaner som inte kan något om fotboll, och helt ärligt tror att USA är bättre än Sverige i fotboll. Extra salt i såren var att danskjävlarna inte klarade att hålla tätt mot Nordirland.

Det kanske inte hade gjort någon skillnad, men Lagerbäck visade ännu en gång prov på konstig laguttagning. Isaksson framför Shabaan är i nuläget idioti, speciellt eftersom just Shabaan spikade igen mot spanjorerna senast på Råsunda. Förstår heller inte Rosenberg framför Allbäck. En sån här match är perfekt för en effektiv målskytt som Allbäck. I läget där Rosenberg kladdade på bollen skulle Allbäck inte tvekat att dunka dit den. Sedan frågan om Källström eller Svensson orkar jag inte ens prata om.

Mycker mer än så finns inte att säga om matchen, det är bara att komma igen och låta Lettland betala för den här förnedringen.

Dagen D

Igår var det Dagen D. D som i dreads. Dagen D då Dreads upphörde att vara Dreads. Dagen då Steve Hosch bestämde sig för att växa upp, klippa sig och skaffa sig ett jobb.

Steve har varit bipolär angående sina dreads hela termninen. Ena dagen har han inte velat något annat än att bli av med dem, för att nästa dag tycka att de är de coolaste dreadsen efter Bob Marleys och därför vilja spara ut dem till Promoe-längd. Fast igår var det dags, han hade bestämt sig, men hans förklaring varför var den mest ologiska jag hört. På väg till maten efter träningen sade han följande (till saken hör att vi har börjat träna 6.45 tre gånger i veckan, samt klockan 16 på eftermiddagen de dagarna):

"What the fuck, guys, I can't stand this shit. I can't wake up, I'm always sleeping and can't practice at all. I'm cutting my hair tonight!"

Ingen av oss andra fattade riktigt vad han menade, men han var i varje fall fast besluten om att dreadsen skulle ryka.


Jag fick äran att klippa den första, och nej Amelie, Steve hade igen tröja på sig idag heller.
Håröm är han också.
Dave Ek ville också vara med....

Likaså Pete The Russian, vilken ni som vill för övrigt kan få träffa i december. Han kommer nämligen vara i Sverige samtidigt som jag. Ber om ursäkt för att bilden blev sne, glömde att vrida på den innan jag postade den och nu är jag för lat för att göra något åt det. Tro mig, det är mindre jobbigt för er att vrida på huvudet än vad det är för mig att fixa till den.

Ingen på campus känner igen honom längre, och jag tror jag ska sluta vara hans vän eftersom jag umgicks med honom tidigare bara eftersom han var den coola killen med de coola dreadsen. Nu har han ingen status längre och är därför inte värdig mitt sällskap.

Nej då, skojar bara, inte ens jag är så cynisk. Har förresten sparat en av hans lockar som framtida minne. Peace!

DAGENS OBSERVATION: Amerikansk öl är inte bara Bud Light och Miller, utan det finns en hel del sorter som verkligen kittlar smaklökarna. Exempelvis, Samuel Adams, Leinenkugel's och, en av mina lokala favoriter, Chicago Gold. Den senaste drack jag på Rock Bottom, en restaurang med eget bryggeri downtown. Om ni någon gång har vägarna förbi Chicago måste ni besöka det stället. God, och inte för dyr, mat och flera egna ölsorter att välja bland.

"Detroit has no windows!"-snubben

I senaste inlägget skrev jag om ett Chicago Blackhawks-fan som under hela matchen konstant skrek mantrat: "Detroit has no windows!". Som av en händelse stötte jag på honom på YouTube:

http://www.youtube.com/watch?v=NLC2Tn9dlE8

Jag satt två rader nedanför honom och jag hoppas för hans skull att han var full som ett ägg. För om han beter sig sådär i nyktert tillstånd borde spärras in, alternativt lobotomeras. Ännu sorgligare var att han i första periodpausen stötte på ett gäng flickor som inte kan ha varit äldre än 13 år.

Nog om det, nu ska jag sova. Klockan är 2.08 och jag har träning om 4 timmar och 37 minuter. Fast eftersom jag drack en Monster för att hålla mig vaken när jag pluggade ikväll kommer jag troligtvis inte somna än på två timmar. Men det är smällar man får ta! HA!

Svarta hökar mot Röda vingar

I söndags var det dags att uppleva något jag drömt om ända sedan hockeybilds-tiden; att se en NHL-match live. Närmare bestämt Mange Johanssons Chicago Blackhawks mot rivalen, tillika svenskkolonin, Detroit Red Wings. Vi var en tio man stark skara som hade skaffat oss biljetter för tio dålars styck, vilket i dagens dolalrvärde gör det billigare än en ståplatsbiljett i Cloetta Center. Som student kan du få en biljett för åtta dollar om du köper den i biljettkassan innan matchen, men eftersom just denna match troligtvis skulle vara slutsåld köpte vi biljetterna två dagar i förväg. Jag, Steve, Petr, hans roomie D'Andre, Nath, Dave Ek, Daves polare Garrick , Armando från basebollaget och två isländskor, Inga och Kristín, hoppade på tåget mot United Center. United Center beskrivs bäst som ett dubbelt så stort Cloetta Center och det skulle inte förvåna mig om samma arkitekt har ritat de båda.

Läget inför matchen var att Detroit hade nio raka segrar och en Henrik Zetterberg i högform. Chicago har så vitt jag har förstått presterat långt över förväntan i år, mycket tack vare de unga talangerna Jonatan Teows och Patric Kane, båda födda det förträffliga året 1988. Inför mötet mot Red Wings hade Blackhawks vunnit fem av sina sex senaste mathcer. Förväntningarna på matchen var alltså höga, och som förutspått var det slutsålt.

Personligen kändes det extra kul att se hockey just i Chicago eftersom Linköpings-sonen Magnus Johansson hushåller här nu, men tyvärr har han fått dåligt med istid i år och ofta har han tvingats se matcherna från läktaren. I söndags var han ombytt och zoomades in under uppvärmningen, men tyvärr var det all istid och uppmärksamhet han fick den kvällen.

Orkar inte referera matchen i detalj, jag satt ju trots allt inte på pressläktaren, utan högt upp på tredje etaget. Jag nöjer mig med att säga att det var en mycket bra hockeymatch som Chicago vann med 3-2, efter mål av Perreault och Kane i första perioden och av Jonnie Toews i andra. Detroits mål gjordes av Hudler och Lidström, den senare avfyrade stora kanonen från blålinjen i power play. Måste erkänna att det kändes häftigt att live få se en av hockeybilds-idolerna hänga en balja. Värt att notera att Zetterberg assisterade till Detroits första mål och han har nu gjort poäng 17 matcher i rad.

Läktarkulturen är kanske det som mest skiljer NHL från Elitserien. Här finns ingen organiserad hejaklack och när det för ovanlighetens skull sjungs en ramsa är det inget innovativare än: "Detroit Sucks!!", som faktiskt var den enda ramsa jag hörde under hela matchen. Publiken manar inte på sitt lag på samma sätt som i Elitserien och decibelnivån höjs bara när det blir mål, när någon tacklas eller när det utbryter ett slagsmål. Fast när den väl höjs så höjs den rejält, och jag kan försäkra er om att 19 000 jublande människor i en sluten arena känns i både öron och mage.

Enskilda amerikanska idrottsfans kan däremot vara fruktansvärt irriterande. Bakom oss satt en lustig, troligtvis överförfriskad figur, med en tröja som det stod "Detroit has no windows!" på. Det refererar till det faktum att Detroit anses av många amerikaner vara USA:s armhåla, med tanke på det faktum att brottsligheten är skyhög och fattigdomen utbredd. I gettona är hela kvarter med trasiga fönster på grund av skadegörelse eller ännu värre, skottlossningar, ingen ovanlighet. I alla fall, denna figur skrek under hela matchen utan avbrott ut sitt budskap om de trasiga fönstrerna och det var mycket nära att slagsmål utbröt på läktarplats mellan honom och uppretade Detroit-fans. Han kan ha varit den största idiot jag stött på i hela mitt liv och jag var nära att själv vända mig om och högtidligen be honom att hålla käften.

Den störiga supportern till trots var min första NHL-match en härlig upplevelse och jag ska verkligen gå på fler matcher i framtiden. Kameran var med som vanligt och hoppas ni har ika roligt med att titta på bilderna som jag hade när jag tog dem.

Uppvärmningen. NHL-spelare är så coola och tuffa när de glider runt utan sina hjälmar.

Gänget från närmast kameran: Pete the Russian, D'Andre, The Gus, Steve, Nathan (inte samma Nathan jag gick på bluesklubb med) och Dave Ek (ja, han har svenska förfäder). Mina trötta ögon skvallrar kanske om att det var dagen efter kvällen före. Jag vann en fest dagen innan på en bar kallad The Spot, vilket innebär en timme fria drinkar. Eftersom man inte är gammal och klok än på några år så tog vi det inte lugnt.

Pete The Russian poserar. Förstår ni vad jag menar med Cloetta Center modell större?

Typiskt amerikanskt idrottsfan med en typiskt amerikansk skylt.
H-O-C-K-E-Y, HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY, HOCKEY, HOCKEY!!

Bild tagen från tågstationen närmast United Center. Motorvägen dundrar förbi på båda sidor om gångbron till plattformen. Sears Tower och downtown i bakgrunden.

DAGENS LÄRDOM: Spring inte från en taxinota i Chicago! Det fick en kille i fotbollslaget dyrt erfara lördag natt då han klev in i en taxi och insåg att han inte hade nog pengar att ta sig hem till North Park. Han försökte springa ifrån taxin, men chauffören var snabbare och jagade ikapp honom i en bakgata. Där spöade han verkligen skiten ur stackaren, med medvetslöshet, blåmärken och hjärnskakning som följd. Han hade tur att en polis kom förbi senare på natten eftersom annars kunde han lika gärna dött.

EN LITEN ÖNSKAN: Jag ber alla som läser detta inlägg att lämna en liten kommentar. Den behöver inte vara lång, räcker med ert namn och ett hej. Jag är nämligen nyfiken hur många som verkligen läser min blogg, så det är väl inte för mycket begärt. Tack på förhand!

En kväll i gruvan

Igår kväll upplevde jag den berömda Chicago-bluesen för första gången när mina goda vänner Nathan Ryan och Dan Kasnick tog mig med till Kingston Mines, en av Chicagos mest berömda bluesklubbar. Kingston Mines grundades 1968 och var den första bluesklubben på north side. Den ligger en kvarts tågresa och en fem minuters promenad från North Park och det bästa av allt; det är gratis inträde för collegestudenter söndag till onsdag. Vanliga dödliga måste hosta upp 15 dollar, vilket är en spottstyver (trodde aldrig jag skulle använda det ordet) med tanke på vad man får.


Vi kom dit vid tio-tiden på kvällen och jag älskade stället sekunden efter jag steg in genom dörren. Man möts direkt av tongångarna från Andre Taylor and The Blues Alley Cats och en atsmosfär som är på topp. Vi gick till baren, köpte en hink St.Pauli för 15 dollar och satte oss längst bak i lokalen och bara njöt av kall öl och fantastisk musik.


När Andre Taylor hade spelat klart sitt första set gick vi in till en mindre scen där Dion Payton, en Chicago-baserad bluesgitarr-virtuos som var väldigt populär på klubbarna under sent 80-tal och tidigt 90-tal, spelade. Kollade upp hans namn på wikipedia när jag kom hem och enligt den sidan har han nu för tiden har dragit sig tillbaka. Han har tydligen blivit något av en underground-legend som bara gör sporadiska spelningar, och det verkar som jag hade tur att få sen en av dem igår. Payton är en helt otrolig gitarrist som spelar med en stil influerad av B.B. King, Jimi Hendrix och The Edge, fast samtidigt helt egen. Bandet var supertight och speciellt imponerad blev jag av trummisen och organisten. Cowboyhatten, cigaretten nonchalant i mungipan och ett kroppspråk som får John Entwistle, ni vet The Who's alltid stillastående basist, att framstå som Mick Jagger gjorde scenframträdanet komplett.

Efter Dion Paytons set gick vi tillbaka till den större scenen igen där Andre Taylor and The Blues Alley Cats spelade sitt andra set för kvällen. Det var fullkomligt magnifikt. Tyvärr kan jag för lite om blues för att kunna förklara och jämföra soundet med andra bluesartister, men jag kan säga att det var bland den bästa spelning jag sett, alla kategorier (fast inte bättre än morbror Olles brödraband). Andre bokstavligen älskar med sin gitarr och bland höjdpunkterna återfanns en version av James Browns Sex Machine i vilken han aldrig sjöng orden "sex machine" och när en servitris gick upp och sjöng House of the Rising Sun med sån inlevelse och passion att jag nästan blåste av stolen. Fast allra bäst var sista nummret i vilket Andre Taylor berättade en historia, som för övrigt inte passar sig i tryck, varvat med gitarrsolon. Han spelade med tungan, med en hand, mellan benen och bakom ryggen, och då menar jag verkligen spelade bakom ryggen och inte bara tog ett ackord och slog på strängarna som vilken högstadiegitarrist som helst kan göra. Efter det gick vi ut, käkade en burrito och delade en taxi hem till skolan.

Kameran var med förstås med, men tyvärr blev bilderna lite suddiga eftersom jag hade för lite battteri för att kunna använda blixt. Spelade också in en liten videosnutt från Andre Taylor and The Blues Alley Cats första gig innan kameran dog. I och för sig spelar de en av de funkiga låtarna, men ni får i alla fall en aning om hur det lät. För övrigt, den första snubben som skymtar förbi till vänster är Nathan Ryan och den andra till höger är Dan Kasnick om ni vill veta hur de ser ut.



Vy från bakre delen av lokalen.
Dion Payton. Som sagt, tyvärr blev bilderna suddiga, men man ser iallafall vad de föreställer.
Andre Taylor and The Blues Alley Cats. När man fotar utan blixt med min kamera blir allt som rör sig suddigt, men det som är still blir bra. Fast som sagt, man ser var de föreställer.

Dagens observation: Ofta är de mesta dansarna de sämsta dansarna, vilket således ofta leder till pinsamheter. Speciellt rotat verkar detta desillusionerade beteende vara hos vita människor i medelåldern. I går yttrade sig detta fenomen i ett sällskap av två män och två kvinnor med ovan nämnda demografiska egenskaper som ständigt envisades med att dansa framför scenen när Dion Payton spelade. De försökte sig inte bara på konststycket att dansa till bluesmusik; men även att dansa till bluesmusik utan att ha någon som helst känsla för takt och rytm. Inte nog med att de skymde min sikt, de försökte också sig på att dansa som de gör i rapvideos, vilket fick mig att önska att jag dör innan jag blir gammal.

Monday bloody monday

Kom precis tilbaka från biblioteket efter några timmars produktivt pluggande. Sitter nu vid datorn, skriver blogg och käkar hemmagjord Jell-O som smakar blöja, på TV:n rullar Beavis and Butthead-skaparnas senaste kreation King of the Hill och Steve sover som vanligt. Den mannen har samma sovvanor som en katt och sover MINST 12 timmar per dygn. Skojar inte! Jag sjäv kommer inte kunna sova på minst fyra timmar eftersom jag drack en hel burk av energidrycken Monster under min studiesession, vilket är likvärdigt med att skjuta koffein rakt in i blodomloppet. Skojar verkligen inte!

I skolarbetet skriver jag just nu på ett 15-20-sidors arbete om online interpersonal trust, dvs tillit och förtroende i relationer på nätet. I nuläget har jag skrivit fem sidor och jag har kommit på en mycket smart studieteknik; om jag skriver en sida om dagen, istället som vanligt skriva 20 dagen innan inlämning, kommer jag gott och väl hinna klart innan deadline den 19 november. Mindre stress och mer tid til navelpillning. Ibland är jag så klok, tror jag ska skriva en bok. Synd bara att jag inte får slappa efter att detta arbete är klart eftersom direkt efteråt måste jag börja skriva ett 10-15-sidors arbete i Intro to Communication om uppkomsten av moderna myter. Deadlines för det arbetet är satt till den 3 december. Ingen rast och ingen ro...

I samma anda som pluggandet har jag varit ovanligt produktiv för en måndag. Idag började vi träna igen efter, hör och häpna, en hel veckas ledighet. Vi började med att maxa i gymmet, vilket inte gick strålande precis. Förklaringen är dessvärre ganska naturlig eftersom jag inte varit i gymmet regelbundet sedan jag slutade spela hockey för sisådär fem år sedan. Efter var det snabba-fötter-övningar på vår konstgräsplan inomhus. Inte roligt alls, jag skulle behöva minst en månad ledigt. Jag har ju trots allt spelat fotboll mer eller mindre non-stop sedan december förra året. Jag har bara tre ord att säga: usch och fy och bläääää...

Jag fortsatte på den inslagna vägen och fixade layouten på bloggen som observanta läsare redan har märkt. Tycker att bilden bakom rubriken passar perfet, trots att den är suddig. Fast man kan ju inte begära bättre kvalité när jag står framför linsen istället för bakom den.

I övrigt; kärt barn har många namn, så även jag. Jag går bland andra under följande benämningar: Guus, Goostav, Goose, The/Da Guus, Gusie, Skogens (uttalas Skodjens i Amerika), Guss, The Boss (pga att jag älskar Springsteen), Big man, Big Gus och det senaste tillskottet till namnfloran kom för en timme sen av en snubbe jag inte ens vet namnet på: The Gus Man.

Idag har jag ingen observation, så istället som sig bör bjuder jag på en förhoppningsvis konstnärlig bild, tagen med självutlösaren på min kamera. Motivet är jag själv "doing a little midnight rambling", som Mick Jagger skulle säga, på bakgatorna kring campus. Eller "hiding on the backstreets" enligt Springsteen. Välj själva.

Måste dra nu, jag och Steve plöjer just nu genom alla Star Wars-filmerna och Episode V: The Empire Strikes Back ska precis påbörjas. Må kraften vara med er alla!

The Dark Side of the Rainbow

Vet inte hur många av er som har hört talas om The Dark Side of the Rainbow alternativt, The Dark Side of Oz. För er som inte har det; det är fenomenet att Pink Floyds album The Dark Side of the Moon på många ställen synkar perfekt med filmklassikern The Wizard of Oz. Jag visste om det, men hade inte sett det själv fram till igår, då jag tillsammans med Kevin, Nath och Naths polare Bubba hade min första Dark Side of the Rainbow-upplevelse, eller rättare sagt, uppenbarelse. Ibland är tajmingen nästan kuslig, till exempel när kassapparaterna tickar igång i Money precis när Oz blir alldeles färglatt eller när det sjungs "black" när häxan i sin svarta dräkt uppenbarar sig och "blue" när kameran går tillbaka till Dorothys blåa klänning.

Pink Floyd har alltid förnekat att det gjordes med flit, och jag har alltid trott dem i tron att likheterna var en överdrift. Fast det var fram till jag The Dark Side of the Rainbow med egna ögon. Nu vet jag inte längre vad jag tror, det är för perfekt på för många ställen för att vara total slump.

För hemmabruk; starta The The Wizard of Oz ljudlös, starta The Dark Side of the Moon direkt efter Columbia-lejonets tredje vrål (en del säger efter andra vrålet, andra säger efter första, men det vanligaste är det tredje) och sedan låt dig hänföras. Visserligen kan det vara svårt att få till perfekt tajming, så för er som inte lyckas postar jag en länk till den perfekt synkade versionen från YouTube. Enda nackdelen är att den är uppdelad, men effekterna är fortfarande där. Mycket nöje!

http://www.youtube.com/results?search_query=Pink+Floyd-Dark+side+of+the+rainbow