Glada miner, alla skrattar, flaggorna vajar....

Jag har observerat att man träffar människor här som har nära på exakt samma utséende som folk man känner hemma. Här på North Park rör sig bland andra en Azad Eliassy, en Martin Holeby, en Olof Göransson, den där LHC-materialaren som jag aldrig kan komma ihåg namnet på (nej, varken Pelle eller Torbjörn), en Hanna Lidberg, och senaste tillskottet till dubbelgångarfaunan såg jag idag; en dansk professor som var en fotokopia av moster Karin. Läskigt eller häftigt, inte fan vet jag... men onekligen ett intressant fenomen.

Hur som helst, i onsdags var det dags för hockeymatch igen, denna gång kom Minnesota Wild på besök till den för kvällen jävligt blåsiga och jävligt kalla staden vid Lake Michigans sydvästra strand. Att gå på hockey som student är ett av de mest prisvärda du kan göra här, det kostar tio pistoler plus tågresa. Fast denna gång slapp jag betala tåget eftersom ett helt gäng från skolans andra dorm Burgh också skulle på matchen och de hade platser över i sina bilar för mig och min polare Dave Ek från Minnesota och hans barndomsbekant Garrick nånting. Jag åkte med i Reades bil, en annan snubbe från Minnesota, tillsammans med Jeff Lucco, Steve McKinnon och koreanen Nam. Dave och Garrick fick plats i en av de två North Park-vans som Burgh hade fått låna för ändamålet. Tråkigt må det vara, men hur jag kom till matchen är högst relevant för historien, vilket ni får se i slutet av detta inlägg.

Jag har fått blodad tand för det här med svartvita foton och valde att dokumentera delar av matchen i formatet. Som ni ser så får man inte de bästa platserna för 10 dollar, men med tanke på att jag betalar mindre för att se NHL-hockey i Micheal Jordans gamla borg United Center än en ståplatsbiljett i det mindre glamorösa Cloetta Center gör det mig absolut ingenting. Har man dessutom falkblick som jag har gör det ännu mindre.

Amerikanernas korta koncentrationsförmåga kräver ständig underhållning och action. Bilden är från första periodpausen där tre idioter springer i idiotiska hockeyspelar-dräkter runt några fjolliga koner, ivrigt påhejade av The Bud Light Ice Crew, i.e. bikinibrudar på is. Den som först tar sig igenom hinderbanan och sätter pucken i nät vinner något sorts dumt pris. Idioten till vänster vann efter att idioten till höger missat grovt, medan überidioten längst bak har legat och kravlat sedan i sedan första konen i hopp om att få en tröstande kram av en av Bud Light Ice Crew-brudarna. Idiotiskt.

Matchen bjöd på två slagsmål och jag lyckades fånga det första, som skedde i andra perioden, på bild. Den mörka är en Chicago-spelare, den vita således en Minnesota-spelare som hamnat i hopplöst underläge. De båda slagskämparna är ivrigt påhejade av pöbeln som vi kan se på bilden nedan, dock har linjemännen gett sig in i leken och lyckas snart separera de båda kombatanterna.
Att Chicago inte är något hockeynäste likt Minneapolis/St.Paul, Detroit eller de kanadensiska städerna märks tydligt på publikens engagemang. Trots en publiksiffra på 17 812 människor är det ofta kusligt tyst, det finns ingen hejaklack som driver igång publiken och det krävs ett mål, något dumt jippo (till exempel, i varje reklampaus kommer bikinibrudarna in och skottar snö), en extra hård tackling eller ett slagsmål a la The Hanson Brothers för att publiken ska tända till. Det dåliga publikengagemanget till trots var själva matchen var mycket, mycket bra. Tempot var NHL-högt, tacklingarna NHL-hårda och spelet i NHL-klass. De båda målvakterna, Khabibulin (omöjligt att stava) i Chicago respektive Hardin i Minnesota, bjöd också på storspel och jag fick mig till livs en radda superräddningar, till exempel när Chicagos underbarn Patric Kane fick ett friläge från halva plan. Han lyckades lura ner Hardin och sköt stenhårt mot krysset, men Hardin var rapp som katten med högerhanden och plockade skottet sittandes på den feta hockeyröven. Stor konst!

Matchen vanns till slut av Chicago med 3-0 efter ett mål i varje period. Kane stod för det första, Bollard för det tredje, men jag är för lat för att kolla upp vem som hängde den andra kassen.

Ryggtavlan på killen framför mig.
Chicago var tydligen med och slogs om titlarna en gång i tiden, framförallt på 1930-talet. Hade Al Capone ett finger med i spelet måntro? Morbror Olle, om någon, borde veta det.

Nu till varför min bilresa till matchen har betydelse för historien. De jag åkte med till matchen hade platser på andra sidan arenan från där jag, Dave och hans polare Garrick Nånting satt. Reade som körde bilen jag åkte i är från Minnesota, således Wild-fan, och tyckte inte att det var så roligt att hans lag som är ett av NHL:s bästa var på väg att förlora mot ett av ligans sämre lag. I mitten av tredje perioden piper det till i mobilen: "Goose, we are leaving". Jag svarar med ett sms i starka ordalag: "Why? It's a fucking hockeygame, you leave when its over! And you call yourself a Minnesota-guy!" Jag var inte arg på riktigt, men hur som helst åkte min bil iväg utan mig. Fast det gjorde inte så mycket, tänkte jag, eftersom det enligt Dave fortfarande fanns en plats över i vanen han och Garrick åkte i.

Efter matchen går vi glada i hågen ut i den troligtvis 25 -gradiga kylan mot parkeringen där våra kära, varma North Park-vans står parkerade. Men eftersom vi tre inte skulle ha åkt med från början, tro fan att de har glömt, eller skitit, i oss. Vi ser till och med den ena vanen åka förbi där vi står och huttrar till döds på trottoaren, och några av dem har till och med mage att vinka! Vetandes att jag nu har en dryg timme lång tågresa framför mig kokar jag av ilska, men eftersom min blick inte kan döda så kan jag inte göra mer än att ge dem det enda tecknet alla förstår och börja knalla de tio minuterna mot tunnelbanan. De kan mycket väl varit den kallase och mest hatfyllda promenaden i mitt liv, men till slut såg jag ljuset i slutet av tunneln i form av ett annalkande tunnelbanetåg.

Till slut kom vi hem och eftersom vi har utstått så många orättfärdigheter den kvällen tyckte vi hade gjort oss väl förtjänta av en liten tröst i form av ett tolvpack Budweiser Selects. Bärsen avnjöts til Wayne's World uppe i mitt rum och kvällen fick trots allt ett bra slut.


Till sist; i morgon åker jag till Loras, Iowa, för att spela en inomhusturnering med laget, och därför kommer jag vara tämligen oanträffbar i helgen. Men misströsta inte, jag kommer tillbaka på söndag. Hey, so long!