Tänk om...

...rollerna mellan Charlotte Kalla och Virpi Kuitunen hade varit de omvända. Alltså att finskan hade tagit in ett jätteförsprång och krossat Kalla i den där mördarbacken. Istället för att då hyllas som årtusendets bragd hade prestationen blivit bespottad med dopingmisstankar från många röster i den svenska sportvärlden, och svenska folket skulle inte vara sena att haka på. För alla vet ju vad finnarna går för efter Lahtis. Dessutom vet ju alla att framgångsrika svenskar dopar sig inte - förutom om de var födda i Ryssland.

Varför är tanken att Kalla, denna härligt käcka norrländska, skulle vara dopad så omöjlig? Rooney Jerrevång på Corren skriver i sin hyllningskrönika.
"Hela Sverige såg förstås avslutningen; hennes kamp mot Virpi Kuitunen, kampen mot mördarbacken, den absoluta utmattningen och den snabba återhämtningen."
Nu är jag ingen expert, men är inte, vad det verkar, ovanligt snabb återhämtning efter total utmattning ett tecken på doping?

Nu verkar det dock som att Kallas prestation var renhårig, och jag är då den förste att gratulera. Synd bara att folk i allmänhet är så otroligt blåögda: när en svensk överträffar sig själv och utklassar någon annan hyllas det alltid som en bragdprestation utan motstycke, när någon skidåkare från valfri öststat gör detsamma med en svensk idrottare misstänker samma allmänhet per automatik att denne är fullpumpad med epo och anabola steroider. Det skriks högt om stöld, hårdare tag mot fusket och livstids avstängningar, istället för att applådera prestationen i fråga. Det är faktiskt inte helt otroligt att en svensk blir utklassad, fråga bara Jörgen Brink.