Som hemma fast annorlunda

Efter en styv fjorton och en halv timmas resa, närmare sjutton om man räknar med bilresan mellan Norrköping och Arlanda, på ungefär två timmars sömn landade jag igår i Chicago. Det med oväntad lättnad i sinnet eftersom trodde jag var dömd när jag skulle mellanlanda i London. Vid inflygningen mot landningbanan vobblade planet oroväckande mycket på grund av sidvindar och jag var rädd att min sista stund var kommen. Turbulens när man ligger på marschhöjd gör mig inget, men när ens plan börjar kränga trettio sekunder innan landning är det inte utan att livet börjar börjar passera i revy. När man sitter där på 10 000 meters i sin obekväma stol och blir uppvaktad av flygvärdinnor är det lätt att glömma att man trots allt sitter i en maskin som är gjord av princip samma material som en läskburk och att man är en påslagen mobiltelefon från ett tekniskt fel resulterande i ond, bråd död. Det är vid start, och framför allt landning, som verkligheten kommer ikapp en.

Samtidigt som det vore hemskt skulle jag ändå välja att ung och lycklig plötsligt dö i en flygkrasch eller en frontalkrock med en lastbil än att långsamt ruttna bort i någon obotlig sjukdom när jag är gammal och dement. Jag dör hellre graceful than grateful, det vill säga hellre älskvärd än tacksam. Visserligen gillar jag inte att blanda in engelska när jag skriver på svenska, men nu gjorde jag ett undantag eftersom formuleringen funkar mycket bättre ut på engelska.

Fram kom jag i alla fall, de mörka tankarna till trots. Dock är jag lite gramse över att jag någonstans mellan tullen och bagagebandet tappade min vita mössa som har varit en trogen kamrat de senaste åren. Tyvärr upptäckte jag inte det förrän jag hade kommit ut i ankomsthallen, och alla som har flugit in till staterna vet att vakterna låter dig inte gå tillbaka genom tullen och leta efter en tappad ägodel, hur kär den än var och hur snällt du än frågar. Tro mig, jag försökte, och jag blev nekad i en ton med illa dold sarkasm.

North Park är sig likt. Att det är precis samma ställe som jag lämnade en månad sedan blev väldigt tydligt av att de första som möter mig i mitt rum är en sovande Steve. Egentligen har jag inte så mycket att berätta eftersom jag har mest ägnat mig åt sömn och uppackning.

Vill passa på att tacka alla som gjorde min månad hemma i moderlandet alldeles förträffligt angenäm och hälsa er välkomna till det nya året här på SkoggBlogg. Gråt inga tårar, vi ses ju igen till sommaren!