Havregrynsgröt

Nyss hemkommen från Jewel-Osco sitter jag här vid mitt skrivbord och skissar på en artikel om Super Bowl samtidigt som jag knaprar i mig lite havregrynsgröt. 48 dollar fattigare än för en halvtimme sedan, men det var väl spenderade pengar eftersom jag nu har bunkrat upp med nudlar, havregryn, mjölk, flingor och juice för några veckor framöver. Morsans gamla slitna vattenkokare har öppnat upp en helt ny värld av kulinariska möjligheter.

Ni undrar kanske varför jag skriver en artikel om Super Bowl? Eller så kanske ni inte bryr er alls, men jag skiter i vilket eftersom jag tänker berätta ändå. Kommande sommar tänker jag ta mina första stapplande steg i min journalistkarriär genom att söka sommarvikariat på både Corren och NT. För det behövs det ett arbetsprov, och jag tänkte att bevaka Super Bowl som spelas nu på söndag mellan New England Patriots och New York Giants passar syftet ypperligt. Minst två artiklar ska jag skriva: den första ska handla om hur Super Bowl är en inofficiell nationell högtid i USA, i den andra tänker jag referrera själva matchen på söndag. Vill ni så kan jag posta artikelarna här på La Blogerita när de är klara. Vi får se om jag får något jobb, håll tummarna för min skull! I sämsta fall får jag ju in mitt namn i cirkulation, och det är ju alltid nåt som Fan sa när han fick se Åmål...

Temat för dagens lunchdiskussion var vilka låtar vi vill ska spelas på våra respektive begravningar. Ni må kalla det dystert, men jag skulle vilja kalla det framförhållning, hur som helst är jag är helt säker på hur jag vill ha det musikaliska arrangemanget på min begravning: Shine on you Crazy Diamond, part 1 ska öppna ceremonin och följdaktligen ska då Shine on you Crazy Diamond, part 2 stänga kalaset. Däremellan lämnar jag till vilka som nu blir mina efterlevande att välja och vraka fritt vilka låtar jag förknippas med. Dan Kasnick tyckte att Highway to Hell skulle passa bra. Mycket, MYCKET, lustigt tyckte alla runt bordet utom jag själv.

Träningsmässigt går det mycket bra, har fått en klyschig nytändning och spelar som en hybrid mellan Buffon och Casillas när vi internmatchar. En månad med mycket bärs och ingen fotboll var precis vad jag behövde för att komma i form.

Annars är det intet mycket nytt på västfronten. Eftersom alla lärare, eller professorer som det så vackert heter nu på universitetsnivå, tror att deras kurs är den enda man tar och att den är viktigast i hela världen tar skolan upp större delen av min vakna tid i på vardagar och söndagar, däremellan festande på fredagar och lördagar. LOST säsong fyra startar imorgon, men vad passande att jag har kvällslektion just då. Flygbiljetterna till Santa Barbara för springbreak är också bokade.

Då var det slut på det roliga, klockan är mycket och det är dags att pömsa. God natt, och fortsätt skina alla galna diamanter...

En natt i vitt och svart

Jag har i egenskap av hobbyfotograf kommit till insikten att det är något väldigt speciellt med svartvita bilder; även det mest simpla vardagsmotiv får en konstnärlig aura. Jag tycker att iavsaknaden av distraherande färger står motivet själv i fokus, bildens essens blir tydligare. Någon med mer kunskap i frågan kan väl upplysa mig om detta? I vilket fall som helst, med denna insikt bestämde jag mig för att dokumentera förra helgens festligheter i svartvitt. Här presenterar jag nu ett urval av resultatet.




Jeff Lucco spelar TV-spel under Paris Hiltons vakande öga.








Jag och Veiron på de nya svenskarnas välkomstfest i The Chateau. Alla som bor i lägenheter på och runt campus har en förkärlek att döpa sina boningar till namn som inte alltid stämmer överens med sanningen. I samma kategori: The Mansion, en skitig lägenhet utan värme som inte alls för tankarna till en överdådig Hugh Hefner-villa.

Festen drog vidare till Kevin Gathjes hus, här är Veiron och fransyskan Claire engagerade i sällskaplig konveration.

Sam, en ny kille från Oregon, sveper en jävel i konstens namn.

Till sist: världens sämsta film heter Serial Mom, en thriller med Ricki Lake. Rickis spelar dottern till en seriamördande mamma i Baltimore. Skådespelet i Vita Lögner och Vänner och Fiender var illa, men i jämförelse med denna rulle förtjänar varenda en av dem minst en Oscar.

Vargavinter

"Fy satan, så in i helvete kallt" har varit temat på mina tankar den gångna helgen. En köldknäpp har slagit till i staden med temperaturer ner mot minus tjugo och på det en vind som sveper som dödens andedräkt över frusna kinder och får en att glömma bort hur det kändes att ha ett ansikte. Ironiskt nog, just som jag skriver detta passerar en grabb iklädd Glenn Hysén-shorts utanför biblioteksfönstret. Dock är det inte första gångern jag sett sådant självplågande betéende bland amerikanerna; i slutet av november förra året när jag bylsade på mig halsduk, Lovika-vantar och dubbla strumpor möter jag på samma dag både spelaren Kurt och assisterande coachen Josh glidandes runt med flipflops. Det är nu min nya definition av "dum amerikan".

Som bekant för trogna läsare försvann min mössa i tulltumultet på O´Hare, och nu när vargavintern slog till var jag tvungen att dödsföraktande ge mig ner på stan för att hitta en ny. Så efter en stadig pannkaksfrukost a la Goose hoppade jag, Alazar, Anders, Fnan, Bianca, och de nya svenska tjejerna Micaela, Joanna och Frida på tåget till Michigan Avenue. Shoppingrundan blev en stilstudie i rapp förflyttning mellan affärer, eftersom om man stannade ute längre än fem minuter riskarade man att a) blåsa bort, eller b) förfrysa. Alla skyskrapor är jättevackra att titta på, men de är en förbannelse en blåsig dag eftersom de förvandlar alla gator emellan dem till vindtunnlar. Och är det någonstans man inte vill vara så är det i en vindtunnel där luften är tjugo grader kall.

Fast det kunde inte hjälpas, jag hade ett uppdrag att utföra och det var att hitta en mössa. Sökandet var länge fruktlöst och jag var nära att ge upp. Då, i sista butiksstoppet innan jag gav upp, uppenbarade den sig. Det var där, i H&M på Michican Avenue, som jag fann min hjässas nya själsfrände: en rymlig huvudbonad stickad av svart och vitt garn, på rea dessutom. Nu var jag sju dollar fattigare, men en upplevelse rikare, och en med en räddad vinter. När en landsman i exil var i diger nöd, sträckte moderlandet ut en hjälpande hand. Mina öron är evigt tacksamma.

Igår firade jag Martin Luther King Jr.-day med ytterligare lite shopping, denna gång i området kring Belmont Avenue, norr om downtown. Här finns ett mycket bättre, och framför allt billigare, utbud än downtown. Butiker av Urban Outfitters och Sportif-karaktär blandat med grymma second hand-butiker, samt en posterbutik som har allt du kan tänkas vilja ha på dina väggar. Så om ni någonsin har vägarna förbi Chicago, kolla först och främst in Belmont Avenue.

DAGENS OBSERVATION: Jag börjar få ett rykte som pannkakskungen på campus. Med jämna mellanrum brukar det bjudas på pannkaksfrukost i diverse lägenheter på och utanför campus, och oftast är det då jag som blir anlitad som kock. Nu i helgen blev det två gånger; i lördags hemma hos svenskarna Nate, Alazar och Fnan och i måndags hemma hos Nath (uttalas Näjt, mamma, inte Natt) och Dan. Det med all rätt, för som vi ser nedan, är det något jag kan göra är det att flippa pannkakor.

Vecka 1

Dags att summera min första skolvecka, men jag tänker inte bemöda er med att läsa om vardagliga tråkigheter. Som med så mycket annat som ska summeras brukar listformen vara den mest lättillgängliga för pöbeln, även om dessa listor brukar vara ganska intetsägande. Fast efter att ha skrivit två uppsatser den här veckan är jag lite mätt på långa, uttdragna resonemang, så ni får hålla till godo med en klassisk lista.

Veckans....

Krångel: Mitt bankkort. Tydligen tycker inte JP Morgan Chase Bank att kunder med deras speciella collegekonto ska kunna betala sina köttiga collegeräkningar. Det går nämligen inte att göra stora betalningar, säg på 9685 dollar, eftersom kortet är belagt med en spärr när summorna går uppåt. Denna funktion resulterade i att mitt kort spärrades lagom till att jag skulle betala alla mina skolböcker och därefter var jag tvungen att ringa till deras växel för att öppna kortet igen. Ett samtal som snodde otaliga samtalsminuter från min mobil.

Sorg: Försvinnandet av min kära Diesel-mössa någonstans mellan säkerhetskontrollerna och tullen på O´Hare International Airport. Jag skulle vilja säga att den blev stulen, men pinsamt och sorgligt nog är att jag helt sonika tappade den närmare sanningen. Hoppas den går till någon hemlös, men mer troligt är att den hamnar i händerna på någon nitisk säkerhetsvakt.



Dilemma: Köpa eller inte köpa en PlayStation 3? Problemet ligger i att jag inte fick riktigt så mycket dollar jag hade hoppats på. Under de två dagar det tog att överföra pengarna hoppade dollarn upp med 20 öre och helt plötsligt hade jag 400 dollar mindre än beräknat. Vilket olyckligt sammanträffande att en PlayStation 3 går för just 400 dollar. Köper jag en kommer jag i och för sig fortfarande ha pengar kvar så det räcker, men för 400 extra kan man ha mycket kul. Det räcker väl i alla fall en bit till New York eller Toronto. Jag ber att få återkomma med ett beslut nästa vecka.

Nykomlingar: Varje vårtermin på North Park är speciell. Det är nämligen då en hel busslast med svenska utbytesstudenter från Jönköping kommer hit och livar upp stämningen. Det innebär ungefär 15 nya ansikten och namn att glömma bort två sekunder efter att man har blivit presenterade för varandra.



Låt: The Boys Are Back In Town av Thin Lizzy, alternativt den där liveversionen av Chris Reas I Can Hear Your Heartbeat jag tipsade om i förra inlägget. Den första för att den så bra beskriver stämningen på campus just nu, den senare för att den helt enkelt är så sinnessjukt jävla bra.

Längsta lektion: Intro to Bible på torsdagkvällar. En obligatorisk kurs som undervisas i ett tre timmar och tjugo minuter långt pass en gång i veckan.

Intressantaste kurs: Intro to Media Studies, som handlar om att bli media literate, dvs lära sig att kritiskt granska medierna och vara medveten om vilka budskap som verkligen förmedlas. I princip att lära sig att ta kontroll över sin mediakonsumtion. Vi har aldrig haft tillgång till lika mycket information som nu och därför är kursen mer relevant än någonsin tidigare.

Intressantaset nya faktakunskaper: Första lektionen i Intro to Media bjöd på några hårresande fakta; visste ni att det varje år publiceras 968 735 boktitlar per år? Att hälften av alla forskare som någonsin funnit är i livet nu? Att år 2002 producerades 5 exabyte ny information? En gigabyte är 1 miljard bytes, en terrabyte är 1000 gigabyte, en petabyte är 1000 terrabyte och 1000 terrabytes är en exabyte. Tänk er fem sådana!

Hetaste lunchdiskussion: Varför jag inte tycker modellera i Victoria Secret´s Fashion Show är de vackraste kvinnorna på jorden. Några av mina amerikanska vänner tycker att showen är den bästa timmen på hela året, medan jag inte ser någon anledning att dregla över size zero-modeller som jag ändå inte har en chans att få. Många gånger var jag tvungen att förklara att jag inte är homosexuell, bara att jag inte tycker att vandrande, hypersminkade och datorretuscherade pinnar är vackra. De hade svårt att förstå det argumentet.



Viktigaste inredningsdetalj: Storspelarnas storspelare Henrik Larssons tröja från det bästa klubblag världen någonsin har skådat; FC Barcelona anno 2005-2006. Nu känns mitt lilla skyffe verkligen som ett riktigt hem.

Sådärja, då var veckan summerad. Tyvärr kan ni inte räkna med en sådan här lista varje vecka, det tar för mycket tid. Istället ska jag fortsätta som förra terminen med regelbundet lägesrapport och observationer jag anser intressanta nog att publiceras.

Nu väntar en tredagars-helg eftersom på måndag är vi lediga eftersom det är Martin Luther King Jr-Day. Tack för det! Nu ska jag slänga mig in i duschen, sedan åka iväg och införskaffa en ny mössa, och därefter blir det med största säkerhet galej. Så till nästa gång; skål och in i dimman!

Förstår ni nu?

Detta är väl lite av ett kusligt sammanträffande? Fy fan, från och med nu kommer jag vara livrädd varje gång jag ska landa någonstans. I synnerhet i London.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1649666.ab

Det har varit lite blygt med bloggandet i veckan och jag ber om ursäkt för det. Skyller på att alla mina kurser har rivstartat och jag har två uppsatser att skriva till imorgon. Dessutom måste jag ta kursen Intro to Bible den här terminen och ikväll är det monsterlektion mellan 18.30 till 21.50. Om jag överlever den så lovar jag att komma med en summering av den första veckan här på Parken.

Avslutar med att tipsa om en låt: en liveversion av "I can hear your heartbeat" med Chris Rea. Finns på andra skivan av albumet "The Road to Hell and Back". Rea är en otroligt bra gitarrist med en raspig röst som spelar en blandning av blues, jazz och calypso. Rekommenderas varmt!

Som hemma fast annorlunda

Efter en styv fjorton och en halv timmas resa, närmare sjutton om man räknar med bilresan mellan Norrköping och Arlanda, på ungefär två timmars sömn landade jag igår i Chicago. Det med oväntad lättnad i sinnet eftersom trodde jag var dömd när jag skulle mellanlanda i London. Vid inflygningen mot landningbanan vobblade planet oroväckande mycket på grund av sidvindar och jag var rädd att min sista stund var kommen. Turbulens när man ligger på marschhöjd gör mig inget, men när ens plan börjar kränga trettio sekunder innan landning är det inte utan att livet börjar börjar passera i revy. När man sitter där på 10 000 meters i sin obekväma stol och blir uppvaktad av flygvärdinnor är det lätt att glömma att man trots allt sitter i en maskin som är gjord av princip samma material som en läskburk och att man är en påslagen mobiltelefon från ett tekniskt fel resulterande i ond, bråd död. Det är vid start, och framför allt landning, som verkligheten kommer ikapp en.

Samtidigt som det vore hemskt skulle jag ändå välja att ung och lycklig plötsligt dö i en flygkrasch eller en frontalkrock med en lastbil än att långsamt ruttna bort i någon obotlig sjukdom när jag är gammal och dement. Jag dör hellre graceful than grateful, det vill säga hellre älskvärd än tacksam. Visserligen gillar jag inte att blanda in engelska när jag skriver på svenska, men nu gjorde jag ett undantag eftersom formuleringen funkar mycket bättre ut på engelska.

Fram kom jag i alla fall, de mörka tankarna till trots. Dock är jag lite gramse över att jag någonstans mellan tullen och bagagebandet tappade min vita mössa som har varit en trogen kamrat de senaste åren. Tyvärr upptäckte jag inte det förrän jag hade kommit ut i ankomsthallen, och alla som har flugit in till staterna vet att vakterna låter dig inte gå tillbaka genom tullen och leta efter en tappad ägodel, hur kär den än var och hur snällt du än frågar. Tro mig, jag försökte, och jag blev nekad i en ton med illa dold sarkasm.

North Park är sig likt. Att det är precis samma ställe som jag lämnade en månad sedan blev väldigt tydligt av att de första som möter mig i mitt rum är en sovande Steve. Egentligen har jag inte så mycket att berätta eftersom jag har mest ägnat mig åt sömn och uppackning.

Vill passa på att tacka alla som gjorde min månad hemma i moderlandet alldeles förträffligt angenäm och hälsa er välkomna till det nya året här på SkoggBlogg. Gråt inga tårar, vi ses ju igen till sommaren!

Tänk om...

...rollerna mellan Charlotte Kalla och Virpi Kuitunen hade varit de omvända. Alltså att finskan hade tagit in ett jätteförsprång och krossat Kalla i den där mördarbacken. Istället för att då hyllas som årtusendets bragd hade prestationen blivit bespottad med dopingmisstankar från många röster i den svenska sportvärlden, och svenska folket skulle inte vara sena att haka på. För alla vet ju vad finnarna går för efter Lahtis. Dessutom vet ju alla att framgångsrika svenskar dopar sig inte - förutom om de var födda i Ryssland.

Varför är tanken att Kalla, denna härligt käcka norrländska, skulle vara dopad så omöjlig? Rooney Jerrevång på Corren skriver i sin hyllningskrönika.
"Hela Sverige såg förstås avslutningen; hennes kamp mot Virpi Kuitunen, kampen mot mördarbacken, den absoluta utmattningen och den snabba återhämtningen."
Nu är jag ingen expert, men är inte, vad det verkar, ovanligt snabb återhämtning efter total utmattning ett tecken på doping?

Nu verkar det dock som att Kallas prestation var renhårig, och jag är då den förste att gratulera. Synd bara att folk i allmänhet är så otroligt blåögda: när en svensk överträffar sig själv och utklassar någon annan hyllas det alltid som en bragdprestation utan motstycke, när någon skidåkare från valfri öststat gör detsamma med en svensk idrottare misstänker samma allmänhet per automatik att denne är fullpumpad med epo och anabola steroider. Det skriks högt om stöld, hårdare tag mot fusket och livstids avstängningar, istället för att applådera prestationen i fråga. Det är faktiskt inte helt otroligt att en svensk blir utklassad, fråga bara Jörgen Brink.