Besvikelsernas sportår

Efter en ganska misslyckad säsong med North Park i fjol har de sportsliga besvikelserna fortsatt att rada upp sig för mig i år; både Chicago Bulls och Blackhawks missade slutspel, min älskade Club stod för en sällan skådad kollaps och förlorade ett guld (man kan aldrig vinna ett silver, speciellt inte efter ledning 2-0 i matcher). Sedna när nu Barcelona hade chansen att rädda den här genomusla säsongen genom att gneta sig vidare till en Champions Leauge-final så tycker Zambrotta synd om United för att han brutit så fint och serverar bollen på silverfat med silkesduk till Mild-mördaren Scholes. Smackebonk! God natt...

Visst är det roligt: Arne Hegerfors kommer bli ihågkommen för "Nu firar vi midsommar i Pontiac Silver Dome!", Hyland för "Den gliiiider in i mål!", Lasse Granqvist för "Det är inte möjligt!!! Han klackar in bollen!" , medan det vi alltid kommer minnas Wikegård för är "Smackebonk!". Fan, till och med Kåmark drog ju till med en grym oneliner efter Larssons monstermål i EM 2004; "Titta, han flyger ju som ett jetplan genom luften!". Men Wikegård, tyvärr, "Smackebonk!" kommer bli tid arv.

Det enda som kan rädda det här året för mig är ett hyfsat EM-slutspel av Sverige, eftersom om Carolina Klufts säckhoppande i OS kan jag inte bry mig mindre om.

Chicago sightseeing

Den uppmärksamme bloggläsaren kan se att jag bytt ut min bild. Jag insåg härom aftonen att det är lite smått korkat att ha en blogg som säger sig innehålla "Observationer och äventyr från The Windy City", också känd som Chicago (med omnejd 9 miljoner invånare)och kröna den bloggen med en bild föreställande mig idiotiskt viftande med en jänkarflagga stående vid en fotbollsplan i Danville, en midwesternsk skithåla med samma folkmängd som Motala kommun (40 000+). Därför bytte jag ut bilden till en som andas lite mer urbanitet. Hoppas det smakar...

Efter fullbordandet av justitiemordet mot LHC i fredags bestämde jag mig för att blanda nytta (sorgearbete) med, ironiskt nog, nöje och åkte ner till downtown för att ta igen lite av den sightseeing jag har lyckats undvika att göra i ett drygt halvårs tid här i staden. Eftersom jag mest har publicerat bilder från fester och skabbiga krogar så tänkte jag nu visa mitt Chitown från sin lite bättre, alternativt turistvänliga, sida. Håll i hatten...

Jag tog den bajsbruna linjen till The Loop, hoppade av vid Wabash/Lake och började promenera mot Millenium Park belägen vid södra änden av downtown. På väg dit stötte jag på detta monster till brandtrappa.

I Millenium Park finns det en väldans massa gött och titta på, framför allt konst som jag antar ska klassas som postmodern. Fast vad vet jag och min neandertalande hockeyhjärna?

I alla fall, ovan ser vi någon sorts fontän med en massa videoskärmar föreställande ett manligt ansikte. Man tror först att det är statisk målning, men tji får man när ansiktet blinkar med ett öga, pressar fram ett litet leende eller rynkar på näsan. Mycket häftigt, och i mitt tycke mycket roligare än att glo på dammiga 1700-talsmålningar föreställande Långtbortistans kung Bryrmiginte i något finmuseum. Fast Picasso har sina stunder.

Mitt emot det manliga ansiktet står den kvinnliga motsvarigheten.

Ett voltinkast från ansiktsfontänerna står denna gigantiska och välpolerade njure/böna alternativt kidneyböna i vad jag förutsätter är någon sorts rostfritt stål. Antar att den blir helvetiskt varm när solen skiner. Kom ihåg, om ni kommer till Chicago är det ett måste att posera framför denna skapelse.

Som sagt, du är ingen riktig turist om du inte poserar framför bönan, se så den skiner! Att vara gigantisk stålkidneybönapolerare har nu placerat sig på tredje plats på min lista över arbeten jag aldrig kan tänka mig. Etta är fortfarande körskolelärare, tätt följt av bartender. Ser ni mig förresten?

Att gå in under bönan är något av en surrealistisk upplevelse som inte går att förklara tillfredställande. Det påminner ganska mycket om Fenomenmagasinet eller valfritt Lustigt Hus som varje nöjesfält med självrespekt måste ha. Eller rättare sagt en stor jävla jättespegel som kombinerar alla de olika speglarna i valfritt Lustigt Hus som varje nöjesfält med självrespekt måste ha.
Grant Park sett ifrån öster. I bakgrunden har vi Michigan Avenue och några smakprov på Chicagos arkitektur, födelseplats för den moderna skyskrapan. Utan The Great Chicago Fire som härjade 1871 och mer eller mindre jämnade hela staden med marken så skulle Chicago troligtvis vara en tråkig stad i stil med Columbus eller Hartford. Det var återbyggnadsprocessen som gav upphov till hela den här byggexplosionen.

Längst bak i bakgrunden tornar Sears Tower, eller The Scyscrapers formely known as the world's tallest building, upp sig.

En scen i Millenium Park perfekt för en Pink Floyd-konsert. Jag kommer tyvärr inte ihåg dess namn.

Som sagt, perfekt för en Pink Floyd-spelning.
Efter att suttit på en bänk i en timme eller så drog jag mig ner till strandkanten. På bilden har vi Chicagos södra skyline. När staden återuppbyggdes sparades det här området, The Waterfront, för parker och museer, ett mycket lyckat initiativ eftersom nu har man ett flera kilometer långt promenadstråk längst vattnet.

Grant park, vy mot norr. Ni som kan er "Våra värsta år" (Married with Children) känner igen fontänen och skylinen från introt då fontänen sprutar och Sinatra stämmer upp i "Love and Marriage". Då fick ni er lite populärkultur till livs också.

Mina converse hänger i än, även då de är så trasiga att de skulle ta in vatten i Atacama-öknen. Jag har insett att jag håller fast vid de saker jag gillar och köper sällan nytt. Till exempel mina flipflops har jag haft sedan 2004 och de har varit med till två festivaler, en VM-resa, otaliga Sports Camp-veckor, Barcelona, Kalifornien, och diverse andra äventyr. De har blivit tuggade på av Kims hund, de ser för jävla risiga ut, men ändå kan jag inte förmå mig att köpa nya. Kanske är det på grund av snålhet, kanske på grund av kärlek. Eller så är det bara mitt lilla sätt att protestera mot världens överkonsumering.

Nu har det börjat skymma och jag promenerar norrut längst Michigansjöns strand. På vägen stannade jag till och knäppte ett kort på den södra delen av Chicagos skyline sedd från öster. Som ni ser är husen en bra bit bort och det är däremellan som Millenium Park ligger. Söderut sträcker sig som sagt parkerna och promenadstråken flera kilometer innan man kommer till mässhallen McGormick Place och Chicago Bears stadium Soldier Field.

Om man går några hundra meter norrut från där den senaste bilden var tagen kommer man till inloppet av Chicago-floden. Följer man den innåt åt väster kommer man rakt till stadskärnan och shoppingens huvudgata Michigan Avenue.



Över bron går Lake Shore Drive, den stora vägen som går mellan stadskärnan och Michigansjön. På andra sidan bron ligger Navy Pier, en stor fläskig pir som sträcker sig någon kilometer ut i sjön. Där finns det ett litet nöjesfält, en Imax-biograf och annat smått och gott.

För övrigt är jag så säker man kan bli att bröderna Jake och Elwood Blues blev jagade av ungefär 100 polisbilar över den där bron i filmen Blues Brothers slutscen.

Där borta har vi Navy Pier förresten.

Som sagt, Chicagos arkitektur är något utöver det vanliga.

Det får bli sista bilden för den här gången. Hoppas att ni har fått en liten uppfattning om vad jag älskar med den här staden. Hoppas någon av er kommer och hälsar på i en inte alls för avlägsen framtid så att jag kan visa er runt. Det är en sak att titta på bilder, en helt annan att se det själv.

Dagens observation: Det är upprörda känslor bland Chicagos föräldrar. Grand Theft Auto 4, ett av världens våldsammaste spel, kommer ut snart och Chicago Transit Authority kör en annonskampanj för spelet på sina bussar och spårvagnar. Föräldrarna tycker det är otroligt olämpligt att deras barn exponeras för sådana spel, speciellt med tanke på att 12 personer har skjutits ihjäl i Chicago den gånga helgen. Personligen förstår jag inte den här videovåldsdebatten; vill du inte att ungen ska spela ett spel från 18 år så köp inte spelet till ungen. End of story...

Undertecknat,

Yours Truly

Amerikanska idrottssystemet

Jag är fortfarande besviken och lite gråtfärdig över LHCs bedrift att tappa fyra raka till HiV 71 och att vi återigen tvingades dela ut guldet till fel lag i vår borg. Direkt efter Johanssons skitmål åkte jag downtown och bara vandrade runt i fyra timmar, dels för att skingra tankarna och dels för att jag inte hade klarat av att möta alla medgångssupportrar från Jönköping som huserar här på North Park. För att fortsätta att tänka på annat ska jag nu på målvakts-Mannes begäran försöka reda ut hur det amerikanska idrottsystemet fungerar.

Låt mig först reda ut hur den professionella idrotten bedrivs. Europa spelar man i klubbar som är inordnade i öppna seriesystem till skillnad från i USA där de professionella lagen och ligorna är ännu mer drivna som företag än i Europa (även då serier för klubblag finns här också så är det inte alls på samma nivå). Låt oss ta NFL som exempel. Man kan beskriva det som att ligan NFL är ett företag och lagen är varumärken, produkter som ska säljas. Alla intäkter delas lika mellan lagen, det vill säga, om en Chicago Bears-t-shirt säljs så delar alla lagen på vinsten från den t-shirten. På så sätt kan lag från mindre städer som Green Bay Packers (Green Bay har 100 000 invånare) vara med och konkurrera på någorlunda lika villkor. Fast övriga intäkter som biljettförsäljning behåller lagen själva.

Ligan är stängd, den är inte inordnad i något seriesystem och det enda sättet för nya lag att komma till är om någon rik knösus någonstans får tillåtelse av NFL att starta ett lag alternativt köpa ett redan existerande lag och flytta det till sin stad. Allt har ett pris. Dock händer det nästan aldrig i NFL eftersom amerikansk fotboll är helig och runt omkring den finns det faktiskt lite fanskultur. Att sälja ett lag till en annan stad är oförlåtligt. Fast i NHL däremot händer det lite titt som tätt eftersom att amerikanerna inte bryr sig om hockey. Quebec flyttade till Denver, Minnesota North Stars blev Dallas Stars för några oljemiljoner och de senaste tillskotten i ligan är bland andra Pheonix, Columbus och Nashville. I basketligan NBA var det vanligt förr, bland annat flyttade Minnesota Lakers till Los Angeles där det inte finns några sjöar, men vad jag vet var det länge sedan sist. Spelare kan också säljas och bytas lite hur som helst eftersom de lagligt sett tillhör ligan, inte lagen. Till exempel Huselius fick byta värmen i Florida mot kylan i Calgary utan att ha något att säga till om. En klubb behöver inte ha en spelares tillåtelse att byta bort, trada, honom.

Alla stora ligor har drafter varje år där lagen i tur och ordning väljer och vrakar bland det årets talanger. De tjingar en spelare och spelarna kan inte välja lag själva. Om de vill spela i NHL så måste de finna sig i att representera den klubb som valt dem om inte klubben säger upp rättigheten till en spelaren. Vet inte exakt hur länge, men laget har rättigheten till en spelare i X antal år framöver.


Ungdomsidrott är uppbyggd på ett helt annat sätt än i Sverige. Man representerar sin skola och inte en klubb hela vägen från high school till college. Är man inte tillräckligt bra när man går ut high school, det vill säga runt 18 år, för att ta plats i ett universitetslag så är det för de flesta tack och hej till idrotten (67 procent av amerikanerna är ju också överviktiga). På tal om det så snubblade jag över denna krönika av okänd författare som beskriver den amerikanska vinnarmentaliteten i ungdomsidrott perfekt. Jag känner inte för att beskriva något som någon annan redan har gjort bättre:

http://www.coachen.se/index2.php?option=com_content&do_pdf=1&id=136

Collegeidrott är, i synnerhet basket och football, helt monumentalt stort här och många föredrar den framför den professionella. De allra största NCAA Division 1-skolorna har footballarenor för 60 000-70 000 åskådare och de genererar enorma summor pengar till skolornas sportprogram. Be mig inte förklara hur seriesystemet fungerar i detalj eftersom det är hur krångligt som helst, men jag ska försöka ge er en sammanfattning.

Skolorna är geografiskt indelade i olika conferences, till exempel Pacific 10, East 10, Atlantic College Conference, och alla har olika regelverk och stadgar. De olika sporterna spelar under olika tider på året, till exempel footballsäsongen är under hösten, basketen under vintern/våren och basebollen under våren. Man spelar en grundserie där alla lag möter varandra, sedan har man slutspel inom conferencen och de som vinner det går vidare till det nationella slutspelet. Dock behöver man inte vinna för att ta sig dit eftersom det sitter komitteer med tränare och förståsigpåare som kan rösta in lag för att fylla alla platser. Det man tittar på är säsongens resultat, historia och troligtvis är också en hel del pengar inblandade.

Basketens slutspel är ett rakt slutspel med åttondelar, kvartar, semifinaler och final, men så är inte alltid fallet. I footballen har de inget slutspel utan när grundserien är klar sitter sådana där kommiteer och bestämmer vilka dem tyckt har varit bäst och väljer sedan ut vilka lag som ska mötas i olika mästerkapsmatcher, så kallade bowls. Alltså är det inte ett rakt slutspel där de bästa lagen gör upp i en final. Den mest åtråvärda bowlmatchen är The Rose Bowl som spelas i Pasadena utanför Los Angeles. Den som vinner den kan kalla sig nationella mästare. The PAsadena Rose Bowl är för övrigt helig mark för oss svenskar eftersom det var just där Sverige förnedrade Bulgarien i VM-94. "Och folk faller till höger och vänster i bulgarernas straffområde!"

Sådär, jag hoppas jag har lyckats klura ut det amerikanska sportssystemet åtminstone lite tillfredställande. Anledningen att jag inte kan förklara djupare är att jag helt enkelt inte vet riktigt hur det fungerar, det är så otroligt invecklat. Rekommenderar varmt den där krönikan jag länkade till, den förklarar mycket.

Som jag frågade i förra inlägget; berätta vad ni vill veta om USA så kommer jag skriva om det.
Alles gut!

Finalspelets nemesis

Våra svåraste motståndare i finalspelet hette inte Voutilainen, Davidson och Thörnberg,

utan Rönnmark, Vinnerborg och Andersson.



Men för att citera den gamla rockhjälten Pugh Rogefeldt:

"Sorgen är bara en annan tid än lyckan,
Men har du väntat länge i ditt hus,
Så vet du hur det känns,
Att finna glädjen då,
Det är långsamma dagar, långsamma dagar, långsamma dagarna.
(...)
Det är långsamma år, långsamma år, långsamma stilla år"


Kom igen nu Cluben, nästa år är det tredje gången gillt! Jag älskar Er ändå.....

Vad är verkligt i mediavärlden?

Det har varit lite si och så med uppdateringen på bloggen den senaste tiden, ber om ursäkt för det. Först och främst har jag lidit av tidsbrist och dessutom har jag fått slut på ämnen. Därför frågar jag nu Er: Vad vill ni veta? Vad ska jag skriva om?

Morsan har redan begärt att jag ska skriva om mina studier och reflektera över dem, och eftersom hennes önskan är min lag så tänkte jag berätta om min favoritkurs: Intro to Media Studies. Den fokuserar på att göra oss "media literate", alltså att utöka våra kunskaper om hur media fungerar och att lära oss att ta kontroll över vår egen mediaexponering.

Det är ingen nyhet att vi nås av tusentals mediameddelanden varje dag via annonser, TV-reklamer, tidningar, TV-program etc. Det är helt galet mycket information vi måste bearbeta och det är omöjligt för oss att aktivt lyssna till varje meddelande, analysera och värdera det. Det problemet löser vi genom att sätta hjärnan på autopilot och filtrera bort nästan alla meddelanden vi möter. Jättebra och effektivt, problemet är att bara att vi riskerar att missa de meddelanden som skulle kunna ha betydelse för oss och berika våra liv.

En annan fälla med autopiloten och den väldiga mängden information gör att vi tror att vi är informerade, vilket vi i själva verket inte är. Vi bombarderas av samma sorts information igen och igen och igen, så förstärks bara det vi redan vet, vilket egentligen inte är så mycket. Samtidigt kan vi också tro att vi är i kontroll över vårt mediauttövande eftersom vi väljer själva vilken TV-kanal vi vill titta på, vilken tidning vi vill köpa och läsa eller vilken musik vi vill lyssna på. Det är också felaktigt, eftersom i själva verket är vi inte alls i kontroll eftersom media kontrollerar våra val genom att de bestämmer vad som ska finnas tillgängligt för oss. Vi tror att det är vi som väljer när vi i själva verket genom åratal av mediaexponering har blivit programmerade i våra konsumtionsvanor.

Det här märker jag själv när jag varje dag går in på internet. Efter att ha kollat mina två mejlkonton besöker jag ett fåtal sidor: Aftonbladet för sportnyheter, DN för andra nyheter, Corren för lokala nyheter, youtube för underhållning. Sällan kollar jag in en amerikansk nyhetssajt, eller ännu hellre flera, vilket jag borde göra eftersom jag trots allt är i USA och läser om just det amerikanska mediasystemet. Jag är programmerad, och trots att jag nu vet att jag borde göra något åt det så fortsätter jag i samla gamla mönster dag ut och dag in. Slarv, eller bevis på medias kontrollerande kraft?

Som sagt, syftet med kursen är att göra oss medialiterära, att lära oss att läsa media och ta kontroll över vår egen mediakosumption. Till exempel, allt du ser på TV, även nyheter, är en konstruktion. Inget program är 100 procent verklighet i den mening att det representerar verkliga händelser. Själva poängen med att besöka mediavärlden är ju att fly sin egen verkliga värld, den så kallade next-step-reality. Vill man serie i skolmiljö vill man inte se lärare hålla långa föreläsningar för eleverna (så som verkligheten ser ut) utan man vill se konflikter och debatt i klassrummet (next-step-reality). För att bedöma hur verkligt ett TV-program är använder man sig av bland andra följande kriterier: vad är det som verkligen händer, hur troligt är det att det som händer händer i verkligheten, hur ofta händer det som händer i verkligheten, hur trolig är handlingen.

Att till exempel händelserna i sitcoms och serier som Lost inte representerar verkligheten håller nog de flesta med om, men hur är det med dokusåpor? De är ju riktiga personer som medverkar och inte skådespelare, det finns inget manus och man dokumenterar bara vad som händer. Fast är dem verkligen verkliga? Visst, det är riktigt personer och oregisserade samtal, men hela situationen att sätta tio människor i ett hus eller på en öde ö i en tävlingsinriktad miljö där en miljon eller två står på spel är helt absurd och saknar helt verklighetsförankring. Det är en konstruktion. Dessutom sitter ju någon och väljer vad som ska visas och hundratals timmar av material måste klippas ner till några en timme långa avsnitt. Därför är även dokusåpor väldigt långt ifrån verkligeten.

Men nyhetsprogram då? De skildrar ju verkliga händelser. Låt mig säga så här; om nyhetsprogram representerade verkligheten så skulle mord, våldtäkter, skolskjutningar och naturkatastrofer vara de mest vanligt förekommande händelserna. Nyheter är inte en representation, det är en konstruktion, och eftersom jag vet det kan jag inte ens titta på en nyhetssändning längre utan att analysera och bryta ner innehållet i kognitiva atomer.

Det här är bara en bråkdel av vad jag lärt mig i den här kursen, men nu har ni förhoppningsvis fått en aning om att mitt liv här borta består av mer än bara fest och hockeymatcher. Hoppas at jag inte förvirrade er, SkoggBlogg är förresten ett perfekt exempel på next-step-reality; om mitt syfte med bloggen var att verkligen beskriva min vardag så skulle ni få långa utläggningar om toalettbesök, sega lektioner, tunga träningspass, ändlöst skitsnackande i cafeterian, tandborstande, klagande på vädret, sömnbrist, stress, press, nudlar, bärs, bakfylla och allmän vardagstristess. Fast eftersom sådan läsning skulle få er att kremera av tristess så skriver jag iställer om Springsteen-konserter, rafflande hockeymatcher, grymma bluesklubbar, Kalifornienresor och Chicago-livets allmäna underbarhet. Visserligen är de alla verkliga händelser och upplevelser, men som sagt, de representerar inte min verklighet.

Dock så tänker jag i sann SkoggBlogg-anda avsluta med att posta en liten bild från mitt födelsedagsfirande på den irländska baren Celtic Crowns. Behöver jag nämna igen att det var St. Patrick's Day?

Grön öl och grönklädda irländskor (eftersom ingen är ju amerikan i USA), precis så ska en födelsedag firas.

I nästa inlägg ska jag på Målvakts-Mannes begäran försöka reda ut det amerikanska idrottssystemet, vilket inte är det lättaste eftersom det är otroligt invecklat och förvirrande. Som sagt, fundera ut på vad ni vill att jag ska skriva om, lämna en liten kommentar så ska jag beta av ämnena ett efter ett.

Tills nästa gång: peace, love and understading!

/The Gus

Den bästa dagen i Nathan Ryans liv

Ikväll var det final i i den amerikanska collegebasketen, Kansas University mötte Memphis i San Antonio. Collegebasket är helt galet stort i USA och hela mars har det spelats slutspel och spekulerats. Totalt har det spelats drygt 5000 matcher i år, och nu ikväll var det alltså dags för den sista som skulle kora 2008 års nationella mästare.

För att göra en lång historia kort, min väldigt gode vän Nathan Ryan är från Kansas och därför benhårt Kansas University-fan. Jag kollade på matchen med honom och några andra i hans lägenhet. Eftersom jag inte kan mycket om basket så fattade jag inte alla taktiska skeenden och andra detaljer i spelet, men alla förstår dramatik och den här finalen kommer gå till de berömda historieböckerna. Memphis ledde med två poäng med tio sekunder kvar och hade två straffkast. De missade första, satte andra och Kansas var nu tvungna att sätta en trea för att ta finalen till förlängning. Och klart som fan sänkte Chalmers, som spelar med det otroligt förnedrande nummret 00, en med två sekunder kvar. Matchen till förlängning alltså och i den gjorde Kansas processen kort med Memphis. KU vann The NCAA National Championship för första gången sedan världens bästa år 1988.

Fast den största anledningen att jag kommer minnas den här kvällen är inte för dramatiken i matchen, utan att observera Nathans uppträdande och känsloyttringar under matchen, framförallt i de rafflande slutminuterna. Han flög upp och ner i soffan, skrek, slet sitt hår och gömde sig i handflatorna. När Kansas kvitterade flög han upp och rev ner takbelysningen i glädjeextas. I ärlighetens namn var det som att se sig själv när Sverige spelar landskamp eller när LHC spelar SM-final.

När Kansas till slut hade vunnit lyste hans ögon av ren. obesvärad lycka och det var utan tvekan den bästa dagen i hans liv hittills. Han hade säkerligen samma rena lyckokänsla i kroppen som jag kommer ha om LHC vinner SM-guld i år, för att inte tala om om Sverige vinner EM-guld i sommar. Därför var det enda rätta att göra att skåla min Bud Light med hans, omfamna honom broderligt och vara lycklig för hans skull. Det är en speciell känsla att vara en del av en polares lyckligaste dag och om 20 år kommer vi kunna sitta där gifta och feta och minnas tillbaka med glädje. Tycker du fortfarande att sport saknar betydelse, uncle Olle?

För min egen del följde jag LHCs första final mot HV idag på en minimal datorskärm (fullskärmsläget funkade inte) med ungefär samma inlevelse som Nathan. Steve sov som vanligt bakom mig, men inte länge eftersom mitt glädjevrål när Niklas Person dödade matchen med sitt 6-4 mål kunde väcka en död. Uschaan, jag kommer vara ett nervvrak de kommande två veckorna.


Observerat: Förutom ett minne för livet fick jag mig till livs en minne av de besynnerligare slaget i form av den mest missnöjda McDonalds-kunden jag någonsin sett. Efter matchen gick jag till McDonken för att stilla min hunger med skatter från dollarmenyn. Jag står där i kön och funderar på om jag ska ha två eller tre dubbla cheeseburgare när en svart, medelålders kvinna stormar in med vad jag antar var hennes son i släptåg. Hon är fullkomligt rasande att på den anställda damen i DriveThru-luckan för att hon missat att ge henne hennes specialbeställda cheeseburgare med Big Mac-sås, extra lök och något annat kulinariskt (också kallad Poor Man's BigMac). Den arga kunden sade att hon hade vänt från sjukhuset för att få sin hamburgare, alternativt pengarna tillbaka. Hon gick lös på den stackars anställda som var ansvarig för det oförlåtligt misstaget: hon begärde att få veta hennes namn, managerns namn och restaurangens telefonnummer och försäkrade om att hon ska ringa och klaga på den stackars anställda i mycket skarpa ordalag. Efter att ha fått sina 1.10 dollar tillbaka vände hon på klacken och stormade ut.

Visserligen har kunden alltid rätt, men det här var bara löjligt. Otroligt hur arg man kan bli för en sådan småsak. Sedan kan man ju också fråga sig hur det är ställt med ens prioriteringar om man tycker det är värt att avbryta ett sjukhusbesök för att återkräva 1.10 dollar för en utebliven Poor Man's Big Mac. Bara i USA, vänner...bara i USA...

Let´s Go, Hawks!

"Here comes the Hawks, the Mighty Blackhawks."

Den här gamla dängan kan inte vara gjord en dag innan 1960.

http://www.youtube.com/watch?v=Y7VFalUR3A0&feature=related

Charmig, men den slår inte "Vi är svenska fotbollsgrabbar".

Eftersom jag inte kan följa spelarna i min kära Club slå ut tänder, förnedra målvakter och på andra sätt krossa allt motstånd i slutspelet där hemma får jag nöja mig med det näst bästa: gå på NHL-hockey och se Chicago Blackhawks, ett av mina favoritlag från hockeybildseran vid sidan av Toronto och Quebec/Colorado (måste komma ihåg att ta med mig de tröjorna till nästa termin). Jag minns med nostalgi de gamla lirarna som spelade med indianhuvuded på bröstet nittonhundranittio-nånting: Ed Belfour, Tony Amonte, Jeremy Roenick, Gary Suter, Dennis Savard och inte minst den gamla greken Chris Chelios, som jag kommer återkomma till senare.

Igår var det alltså dags för match igen och nytt hatmöte mot serieledarna Detroit Red Wings, denna gång i sällskap svenskarna Peter, Nela, Samuel och William. Chicago är mitt i brinnande slutspelsjakt, och det i kombination med rivaliteten med rödvingarna från USA:s armhåla ingav förhoppningar om en het drabbning. Mycket riktigt infriades förhoppningarna. Blackhawks startade ursinnigt och knäckte The Dominator med tre mål innan ens tio minuter var spelade. Den gamla tjeckiske stormålvakten byttes ut och in kom en annan legendar, Chris Osgood. De båda har gemensamt att de, likt Gretzky the Greatest, har spelat med gamla karaktäristiska hjälmar hela sin karriär och vägrat byta till moderna, flashiga målvaktsmasker. Respekt!

Det var väldigt hett på isen och det var, som klyschan säger, slutspelskaraktär på spelet; snabbt, ruffigt och hetsigt. Den hetsiga stämningen resulterade i gott och väl dussintalet slagsmål, och då menar jag inte svenska handske-i-ansiktet-knuffar utan fullblodiga rallarslagsmål, precis så som man har inbillat sig att NHL är. Publiken var också för en gång skull med på noterna och stundtals var det nästan Stångebrohalls-tryck på läktaren. Som lite kuriosa kan jag berätta att Chicago-publiken är en av Staternas mest högljudda när nationalsången sjungs; det klappas (likt de i Spanien klappar under tysta minuter) och skrålas konstant, och jag måste medge att framkallar lite pirr längst ryggraden.

Åter till Chris Chelios. Han är en gammal hockeygrek i ordets rätta bemärkelse: född 1962, grekiskt urspung och han gör nu sin 25:e säsong i NHL. Nio av dem i Chicago och han var den stora profilen i laget under nästan hela nittiotalet, men nu representerar han ärkerivalen Red Wings. Därför buas det nu högljutt i United Center varje gång Chelios rör pucken. Den flytten är kanske inte lika oförlåtlig som förrädaren Figos flytt från Barca till Real Madrid, eller ännu värre, att flytta från LHC till Södertälje eller Troja/Ljungby, men titta på följande klipp så förstår ni säkert varför han inte känner sig så välkommen i Blåsiga Staden längre.

http://www.youtube.com/watch?v=n9kZbdnzMRQ&feature=related

Enligt ett samtal bakom mig så kan täljer Chelios restaurang inte guld direkt. Där ser man. Visserligen är jag väl inte bättre själv; jag lovade en gång dyrt och heligt att jag aldrig skulle spela för Hjulsbro, men det gick ju som det gick. Jag försvarar mig med att när Don Holeby ringer säger man inte nej. Han gav mig ett erbjudande jag inte kunde motstå.

Åter till matchen. Detroit fick lite häng genom en missil i krysset signerad Zetterberg, men ridån gick ner i början av andra perioden när Dustin Bufyglien (uttalas Böff-lään), killen skickade Mange Johansson till farmarlaget, smällde dit ett direktskott till 4-1 i powerplay. Matchen slutade till slut 6-2 till Blackhawks.

Mina två tidigare NHL-upplevelser har med ett uns av besvikelse inte alls levt upp till förväntningarna man hade på NHL som 8-årig palting. Fast annat var det igår och för att summera denna match tänker jag bjuda in er till ett litet tankeexperiment: tänk er tillbaka till 1995 där ni sitter i ert pojkrum med väggarna tapetserade med hockeyplanscher och pillar med era hockeybilder. Ni prenumerar på ProHockey och dreglar över stjärnornas namn: Forsberg, Fedorov, Hasek, och icke att förglömma, hockeyfrillornas försvarare, Jaromir Jagr. Ni drömmer er bort till en fjärran NHL-arena; 20 000 galna fans, slagsmål i massor, gravitationsbrytande tacklingar, kamikazeräddningar, mål så vackra att Michelangelo skulle bli avundsjuk och skott så hårda att de kan döda en elefant. Ni tänker, "Tänk att en dag få se det själv!"
Jag behöver inte drömma längre för precis sådan var matchen igår....Precis så underbart NHL-ig som man fantiserat om. Därför kan jag nu bocka av att uppleva NHL på min saker-att-göra-innan-jag-dör-lista.

Chicago blackhawks har nu med två matcher kvar bra häng på slutspelsplatsen. De möter Nashville, laget där Foppa gjorde ett gästspel, på fredag som ligger precis över slutspelstrecket i Western Conference, tre poäng framför Chicago. Hoppas innerligt att de tar sig dit, eftersom jag kommer missa hela SM-slutspelet inklusive guldfirandet i Linköping så kan att lite NHL-slutspel kan tjäna som substitut.

Kom ihåg när ni står där på Trädgårdstorget och tar emot LHC:s nyblivna SM-guldmedaljörer, fulla som kastruller: släng en tanke västerut, till en supporter i exil. För att mitt sinne kommer vara med Er.